Adel i Sverige var historiskt de ätter som utgjorde adelsståndet och som idag organiseras av korporationen Sveriges ridderskap och adel (sedan 1866). Adelns sista symboliska privilegier avskaffades då Ridderskapets och adelns privilegier (SFS 1723:1016 1) upphävdes den 1 juli 2003, med undantag för rätten att föra adlig sköld och öppen hjälm i sitt sigill (se Adelsprivilegier i Sverige). Den 1 juli 2003 upphörde även Riddarhusordningen från 1866 att inta ställning som officiell författning. Till adeln i Sverige hör även de svenska adelsätter som inte är introducerade på det svenska Riddarhuset, det vill säga ej innehar representationsrätt där, samt de adelsätter som har utländsk adelstillhörighet, boende i Sverige.
Den svenska adelns ställning formaliserades genom Alsnö stadga år 1280 och dess inflytande nådde en kulmen under stormaktstiden på 1600-talet. Karl XI:s reduktion vid slutet av 1600-talet innebar dock en tydlig motgång. Under 1700-talet började adelns ställning undergrävas av ekonomiska och sociala förändringar. Grundlagen år 1809 öppnade statliga ämbeten även för personer utanför adeln och år 1866 upphörde adeln att vara ett eget stånd i riksdagen. År 1902 blev Sven Hedin den sista som adlades och med 1975 års grundlag avskaffades även formellt kungens rätt att förmedla adelsprivilegier.
Historiskt sett kallades obetitlad adel för välboren och betitlad adel för högvälboren.Rundquist, Angela, Blått blod och liljevita händer: en etnologisk studie av aristokratiska kvinnor 1850-1900, Carlsson, Diss. Stockholm : Univ. ,Stockholm, 1989
Vem är adlig?
Adelskapet hör historiskt ihop med tre bördsrätter: att äga och ärva frälsehemman, rätten till olika regale, och rätten att bära adliga rangattribut till sitt heraldiska vapen. De äldsta adliga ätterna utgör så kallad uradel. De har aldrig adlats utan ansågs av tradition tillhöra skattefrälset åberopandes Alsnö stadga. Från 1400-talet blev adlandet – det vill säga det att förklara en ätt för varande av adlig börd – en kunglig höghetsrättighet. Stamfäderna för sådana ätter har erhållit adels- eller sköldebrev som reglerar ättmedlemmars adelskap och beskriver den adliga skölden. I och med Gustav II Adolfs Riddarhusordning 1626 stadgades introduktion för alla ätter för att få säte och stämma på Riddarhuset. Ätterna är sedan dess ordnade kronologiskt med nummer inom sina respektive klasser (vissa uradliga ätters nummer fastställdes ursprungligen genom lottning).
Det finns idag tre adliga ranger: grevliga och friherrliga som gemensamt benämns ridderskapet samt otitulerade adelsätter som benämns adeln. Enligt 2025 års Adelskalender omfattar den introducerade svenska adeln omkring 28 000 personer i 656 levande ätter: 46 grevliga, 131 friherrliga och 479 adliga (obetitlade) ätter. Ett fåtal ätter har adlats av en svensk monark utan att introduceras, så kallad ointroducerad adel (se nedan). När ätterna adlades behöll några sina släktnamn och andra har fått nya. Det förekommer flera fall när en adelsätts släktnamn även bärs av andra, orelaterade släkter eller släktgrenar som inte omfattas av adelskapet.
De högadliga titlarna greve och friherre infördes av Erik XIV vid dennes kröning 1561 och utgjorde en ny nivå ovanför riksrådsadeln och lågadeln. De senare har omväxlande räknats som samma och som två olika klasser inom frälset. Idag räknas riksrådsadel, kommendörsätter och lågadel som samma klass, den obetitlade adeln.
I en ätt adlad före 1809 får alla legitima barn faderns adliga rang vid födseln. Den principen följer de flesta adelsätter. Med 1809 års regeringsform infördes § 37 som begränsar adelskapet till primogenitur. Den äldste manlige bröstarvingen (äldste sonen eller, i brist på söner, närmaste annan manlig ättling) blir då adlig efter faderns död. Detta gäller även adliga ätter där medlem upphöjts i högre värdighet (från adlig till friherre eller från friherre till greve). Då skapas en ny ätt inom ätten med egen sköld och eget nummer. Detta har medfört familjer där huvudmannen har högre värdighet än de övriga familjemedlemmarna. Var familjen exempelvis friherrlig före 1809 och en medlem därefter upphöjts till greve så är alla andra ättemedlemmar än greven friherrar och friherrinnor. Var ätten ofrälse, innehar endast huvudmannen den adliga värdigheten.
Nuvarande introducerad adel finns förtecknad i Sveriges Ridderskaps och Adels kalender. Där förtecknas ättlingar till stamfäderna för de adliga ätterna samt andra personer som är relaterade till ätten såsom ingifta och adopterade personer. För alla andra ätter än § 37 gäller att adliga är i första hand biologiska ättlingar födda inom äktenskapet, alltså söner och döttrar. Döttrar förblir adliga och behåller sin adliga rang när de gifter sig men deras adelskap eller adliga rang kan inte överföras på deras barn. Döttrar är adliga i sin egen rätt, men konventionellt lägger kvinnan bort sin adliga titel om hon gifter sig ofrälse. Kvinnor som är grevinnor eller friherrinnor i egen rätt kan behålla sin titel om hon gifter sig adligt. Ingifta kvinnor använder inte makens adliga vapen men tituleras i enlighet med makens adliga rang, dock inte efter skilsmässa vare sig hon väljer att behålla släktnamnet eller ej.
Oavsett om ätten är en paragraf 37-ätt eller ej, följer huvudmannaskapet primogenituren. Huvudmannen företräder i första hand ätten på adelsmötet. Om huvudmannen inte kan eller vill göra detta kan ätten dock även företrädas av en annan manlig medlem eller av en företrädare för en annan adlig ätt genom fullmakt.
Ätten räknas som utslocknad om den inte längre har några levande medlemmar. Ätten utslocknar på svärdssidan när den siste manlige medlemmen dör och på spinnsidan när den sista kvinnliga medlemmen som är adlig i egen rätt dör. En del svenska adelsätter har utvandrat till andra länder och förlorar därmed sin representationsrätt vid Riddarhuset men däremot inte sitt adelskap. Ättemedlemmar som återflyttar till Sverige kan vinna förnyad representationsrätt. Under 2000-talet har man i Adelskalendern i allt högre grad sökt föra in kompletta uppgifter även om utvandrade ätter och ättegrenar.
Historia Medeltiden
Genom Alsnö stadga 1280 bestämde Magnus Ladulås att var och en som gjorde vapentjänst "till örs" (med häst, det vill säga kavalleriet) skulle åtnjuta frälse – med andra ord skattefrihet – och på 1300-talet förordnades att varje bonde som ville tjäna till häst kunde bli frälseman. Därmed lagfästes den svenska adeln som en krigisk tjänstemannaklass med skattefrihet i lön för sin tjänst och fritt tillträde mot villkor av sådan tjänst. Dess medlemmar kallades därför frälsemän eller friborna frälsemän. Med friborna avsågs att de hade börd. Medeltidens frälse uppstod åtminstone delvis ur ättesamhället.
Så småningom skaffade sig frälset flera förmåner i förhållande till kronans regale, såsom rätt att uppbära sakören (böter) på sina gods, uteslutande jakträtt samt frihet i större eller mindre grad även från uppväxande nya skatter och pålagor och det gjorde anspråk på förläningar av kronan. Men en stark skillnad fanns mellan "högfrälse" och "lågfrälse" beroende på rikedom och social ställning för övrigt och delvis uttryckt i olika titlar enligt riddarväsendets ordning.
Högfrälset tillskansade sig allt större förläningar. Det kringskar i synnerhet under unionstiden konungens makt och behärskade vissa perioder rikets styrelse genom riksrådet, som togs ur dess krets. Lågfrälset stod bönderna nära, den lägre frälsemannen återgick ibland till bonde, liksom bonden kunde bliva frälseman. Med riddarväsendet följde vapensköld och sedan konungen börjat utfärda skriftliga frälsebrev insattes i dessa även sköldemärket.
Ätter adlade under medeltiden Enligt Sveriges riddarhus är följande ätter adlade under medeltiden Vissa av ätterna har dock invandrat till Sverige efter medeltiden, och flera utdöda ätter saknas. 1774 Berch 245 Blåfield 16 Boije af Gennäs 38 Carpelan 90 Drake af Hagelsrum 105 Falkenberg af Bålby 2 Forstenasläkten 279 Giös 17 Hård af Segerstad 60 A Hård af Torestorp 114 Jägerhorn af Spurila 1 Lilliehöök af Fårdala 66 Lilliehöök af Gälared och Kolbäck 173 Lode från Livland 91 Mörner 13 Natt och Dag 102 Oxehufwud 215 Ramsay 15 Ribbing 51 Roos af Hjelmsäter 189 Rääf i Småland 99 Silfversparre 10 Soop 7 Sparre af Rossvik 113 Stackelberg 100 Uggla 107 Ulfsax 9 Ulfsparre af Broxvik 78 von Warnstedt (von) Wernstedt 115 Ållongren i Finland
Adelns roll förändras och dess privilegier ökar Adeln, eller frälset som den ännu länge benämndes, bragtes av Gustav Vasa åter i underdånighet under konungamakten. Gustav ombildade förläningsväsendet och reglerade rusttjänsten. Så småningom förlorade den senare i betydelse genom krigsväsendets nydaning. I stället började adelsmannen tas i anspråk för annat i kungens tjänst, mera och mera ju större kungadömets uppgifter blev i den nya statsordningen.
Adelsmän sändes i tillfälliga uppdrag inom- och utomlands eller tjänade kungen på olika poster. Adeln utvecklades långsamt till tjänstemannastånd i modernare mening, ett stånd med uppgift att arbeta i civila och militära ämbeten. Mot de nya uppgifterna svarade anspråk från adeln på nya förmåner. Sådana genomdrevs också under kungadömets försvagande genom striderna inom Vasahuset.
1569 tillkom den svenska adelns första sammanfattande privilegieurkund (Johan III:s privilegier) som lättade rusttjänsten, befriade adelns jord från flera ekonomiska bördor, reglerade dess rätt till sakören och lade grunden till en personlig undantagsställning genom bestämmelsen att adelsman ej fick oförvunnen fängslas, ej heller dömas av andra än sina likar.
Genom Gustav II Adolfs nya privilegier 1617 fick adeln ökade förmåner: uteslutande rätt till rikets höga ämbeten, patronatsrätt, en viss myndighet över landbor och tjänare, fullständig rätt till sakören, utsträckt frihet från skatter med mera. Å sin sida accepterade adeln definitivt den nya uppgiften att tjäna konungadömet i statens tjänst. Den blir ett konungen troget tjänande ämbetsmannastånd.
Riddarhuset Gustaf Adolfs riddarhusordning (1626) bekräftade rusttjänstens undanskjutande. Rusttjänsten bibehölls visserligen, men försumlighet däri kunde nu försonas med böter, och nytt adelskap kunde vinnas endast genom kunglig utnämning. Nu ordnades också adelns verksamhet såsom riksstånd vid riksdagar och möten.
Äldre adliga ätter fick endast om de inskrev sig på Riddarhuset säte och stämma bland ridderskapet och adeln, alla nytillkommande måste även introduceras där. Då riddarhuset instiftades år 1625 och de adliga ätternas inbördes nummer skulle fastställas kunde detta inte göras på annat sätt än genom lottdragning.
Ståndet delades upp i tre klasser: 1) herreklassen, innefattande grevar och friherrar (värdigheterna införda av Erik XIV), 2) riddarklassen, bildad av de ätter som uppnått riksrådsvärdighet men ej innehade grev- eller friherreskap samt 3) svenneklassen, (svenne var ett annat namn för väpnare och var steget under en medeltida riddare i rang) den övriga adeln, som utgjorde adelns stora flertal (lågadeln).
År 1626 fanns det tre grevliga och nio friherrliga ätter i första klassen, tjugotvå ätter i den andra klassen och nittiotvå i den tredje klassen.
Vid alla möten skulle röstas klassvis, så att varje klass hade en röst, och majoriteten av klasser avgjorde ståndets beslut. Inom klassen hade varje ätt en röst. Med Gustaf Adolf inleddes den svenska adelns mest lysande tid. Alltifrån drottning Kristina ökades adeln stort i antal. I mitten av 1600-talet tillhörde 0,5% av befolkningen i riket adeln. Adelskap förlänades snart nästan regelbundet åt ämbetsmän vid kaptens grad, ej sällan åt biskopssöner, åt framstående affärsmän eller deras söner.
Denna adel har uppburit 1600-talets svenska stormaktställning såväl i krigstjänst som i administrativt arbete. Den stod också främst i folkets politiska liv. Adeln fordrade att den ej skulle kunna överröstas av de tre lägre stånden vid riksdagarna.