Sicilianskt parti är en schacköppning som inleds med dragen:

1. e4 c5

Sicilianskt parti är svarts vanligaste och mest framgångsrika svar på 1.e4. Genom att bevaka centrum från c5 bryter svart genast symmetrin och komplicerar spelet så att han kan spela för att få en fördel. Nackdelen med 1...c5 är att det inte bidrar till att få ut svarts pjäser och svart kommer ofta efter i utvecklingen.

Efter det vanliga avbytet av svarts c-bonde mot vits d-bonde har svart en strategisk fördel med en extra centrumbonde. Svart har också en halvöppen c-linje och opererar ofta på damflygeln. Vit å sin sida får ett utvecklingsförsprång och en terrängfördel på kungsflygeln som vit kan använda för ett kungsangrepp.

Sicilianskt parti analyserades först av italienska spelare som Giulio Polerio, Alessandro Salvio och Gioachino Greco under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, vilket gett öppningen dess namn. Öppningen användes en del under 1800-talet men var fortfarande omtvistad i början av 1900-talet. Riktigt populär blev den först under 1940-talet med nya idéer och varianter. De senaste decennierna har det varit den allra vanligaste öppningen på elitnivå och använts i 17 % av partierna mellan stormästare.

Varianter Det finns många olika sicilianska varianter av skiftande karaktär. Vits absolut vanligaste fortsättning är 2.Sf3 följt av 3.d4 cxd4 4.Sxd4 vilket kallas öppet sicilianskt. Sedan följer oftast 4…Sf6 5.Sc3. Svart kan bemöta detta på flera sätt. Svart kan spela 2...d6 som garderar fältet e5 och förbereder …Sf6. Efter 3.d4 cxd4 4.Sxd4 Sf6 5.Sc3 finns fyra huvudvarianter: Najdorfvarianten (5...a6) Klassiska varianten (5...Sc6) Scheveningenvarianten (5...e6) Drakvarianten (5...g6)

Svart kan spela 2...Sc6 som är ett naturligt utvecklingsdrag som bevakar fält i centrum. Det kan gå över i den klassiska varianten, Tajmanovvarianten eller leda till följande varianter: Svesjnikovvarianten (5...e5) Kalasjnikovvarianten (4...e5) Accelererade drakvarianten (4...g6)

Svart kan spela 2...e6 som öppnar diagonalen för svartfältslöparen. Det kan leda till följande varianter: Tajmanovvarianten (4...Sc6) Kanvarianten (4...a6) Sicilianskt fyrspringarspel (5...Sc6)

Om vit vill undvika huvudspåren i öppet sicilianskt med alla svarts möjligheter kan han spela 3.Lb5 (Moskva- och Rossolimovarianterna) eller 3.c3. Vit kan också avvika redan i andra draget med 2.Sc3 (slutet sicilianskt) eller 2.c3 (Alapinvarianten).

Najdorfvarianten (5…a6)

Najdorfvarianten är mycket vanlig på elitnivå. Svart kan spela Najdorf som förberedelse till ...e5 (vilket var Miguel Najdorfs ursprungliga idé) eller med ...e6 vilket kan leda till ställningar som liknar Scheveningenvarianten (5...e6) men med den fördelen att vit inte direkt kan spela 6.g4.

Vit vanligaste drag är: 6.Le3 är det skarpa engelska angreppet, där vit planerar Dd2, lång rockad och bondestorm på kungsflygeln med f3, g4 etc. Svart kan svara med 6...e5, 6...e6 eller 6...Sg4. 6.Lg5 var tidigare huvudvarianten i Najdorf. Efter de vanliga dragen 6…e6 7.f4 hotar vit 8.e5 vilket svart kan bemöta på flera olika sätt. Den skarpaste varianten är 7...Db6 där svart bryter mot grundläggande principer och går på bonderov med damen (den kallas poisoned pawn variation på engelska). Vit får ett kraftigt utvecklingsförsprång och angrepp men svart kan ofta hålla emot. Alternativ till 7…Db6 är 7…Le7 och 7…Sbd7 där vit normalt fortsätter med 8.Df3 följt av lång rockad och angrepp på kungsflygeln. 6.Le2 är en lugnare fortsättning där båda sidor rockerar kort.

Andra drag som förekommer är 6.Lc4 (som kallas Sozinvarianten på samma sätt som motsvarande variant i klassiskt sicilianskt), 6.f4 (som leder till samma varianter som 6.Le2), 6.h3 (som blivit populärt de senaste åren), 6.f3 (som leder till samma varianter som 6.Le3 men undviker 6...Sg4) och 6.g3.

Klassiska varianten (5…Sc6)

I klassiskt sicilianskt utvecklar svart springaren till c6 så vit måste vara beredd på ett avbyte på d4. Vits huvuddrag är nu 6.Lg5, 6.Lc4 och 6.Le2. Även drag som 6.f3, 6.g3 och 6.Le3 förekommer men är inte lika vanliga. 6.Lg5 kallas för Richter-Rauzerangreppet (efter Kurt Richter och Vsevolod Rauzer). Efter 6…e6 spelar vit normalt 7.Dd2 med planen lång rockad och tryck längs d-linjen. Svart avvaktar ofta med rockaden eftersom bondeställningen på kungsflygeln kan bli uppriven.

6.Lc4 kallas för Sozinvarianten (eller ibland Fischer-Sozin-angreppet eftersom det var Bobby Fischers favoritdrag). Spelet fortsätter oftast 6…e6 7.Le3 Le7. I den traditionella Sozinvarianten fortsätter sen vit med kort rockad, Lb3 och f4. Vit kan också spela Velimirovićangreppet med De2 och lång rockad, till exempel 8.De2 a6 9.0–0–0 Dc7 10.Lb3 0–0.

6.Le2 är en försiktigare fortsättning från vit. Nu leder 6...e6 till Scheveningenvarianten och 6…g6 till drakvarianten. En egen variant är 6…e5 som kallas Boleslavskijvarianten (efter Isaac Boleslavskij). Vit kan välja att backa med springaren till f3 eller b3.

Scheveningenvarianten (5...e6)

I Scheveningenvarianten utvecklar svart sig försiktigt, garderar fältet d5 och förbereder kort rockad. Varianten har fått sitt namn från den nederländska kustorten Scheveningen där den spelades flera gånger i en turnering 1923.

En nackdel med varianten för svart är att den tillåter det skarpa Keresangreppet (6.g4) introducerat av Paul Keres 1943. Den vanligaste fortsättningen är 6.g4 h6 7.h4 Sc6 8.Tg1. Vits initiativ på kungsflygeln gör att svart inte gärna kan rockera kort men det finns inga klara vinstvarianter för vit i teorin. Många spelare föredrar ändå att spela …a6 innan …e6 (Najdorfvarianten) för att åtminstone fördröja angreppet.

Ett lugnare alternativ för vit är 6.Le2 som kan följas av 6…a6 7.0–0 Le7 8.f4. Andra vanliga vita drag är 6.Le3 och 6.f4 som i regel leder till Najdorf eller klassiska varianter.

Drakvarianten (5...g6)

Drakvarianten är en av de skarpaste öppningsvarianterna och kännetecknas av att svart fianchetterar sin löpare till g7. Där är löparen aktiv men det ger också vit angreppspunkter på kungsflygeln och svart är svag på fältet d5 (eftersom …e6 inte är spelat). Varianten har fått sitt namn av svarts bondeformation (d6, e7, f7, g6, h7) som anses likna stjärnbilden Draken.

Om vit vill undvika de värsta komplikationerna kan han spela den klassiska varianten 6.Le2 Lg7 7.0-0 Sc6 8.Le3.

Vanligast är dock det jugoslaviska angreppet där vit rockerar långt och vit och svart angriper på varsin flygel. Det inleds med (flera dragomkastningar förekommer) 6.Le3 Lg7 7.f3 Sc6 8.Dd2 0–0 9.Lc4. Vits plan är att byta av svartfältslöparna med Lh6, öppna h-linjen (med offer om nödvändigt) och sätta matt. Svart svarar med motangrepp på damflygeln med damen, Tc8, Se5-c4 och b7-b5. Kvalitetsoffer på c3 är vanliga. Svart kan också bromsa vits kungsangrepp med ...h5 (Soltisvarianten).

I stället för 9.Lc4 (som hindrar 9...d5) kan vit spela 9.0–0–0 som leder till mer positionellt spel efter 9...d5 10.exd5 Sxd5 11.Sxc6 bxc6 12.Ld4.

Accelererade drakvarianten (4…g6)

Svart kan också spela drakdraget ...g6 snabbare och hoppa över ...d6 som förberedelse. Vit måste då se till att inte tillåta svart att spela ...d5 i ett drag.

Om vit fortsätter med 5.Sc3 så går spelet ofta över i den vanliga drakvarianten. Vits huvuddrag är 5.c4 som leder till en Maroczy-uppställning med strategiskt manövrerande. En vanlig fortsättning är 5...Lg7 6.Le3 Sf6 7.Sc3 följt av 7...0–0, 7…Sg4 eller 7…d6.

Svart kan också förbereda …Lg7 ännu snabbare med 2.Sf3 g6. Det kallas den hyperaccelererade drakvarianten och går oftast över i den accelererade drakvarianten ovan efter till exempel 3.d4 cxd4 4.Sxd4 Sc6.

Svesjnikovvarianten (5...e5)

Svesjnikovvarianten har blivit populär både på elit- och klubbnivå. Draget 5...e5 ser konstigt ut eftersom d-bonden blir efterbliven och fältet d5 svagt men svart får motspel.

Varianten hette tidigare Lasker-Pelikan-varianten men fick sitt nuvarande namn efter analyser gjorda av Evgenij Svesjnikov på 1970-talet. En del anser att bara en undervariant bör kallas Svesjnikovvarianten, men det har ändå blivit det etablerade namnet på hela varianten.

Huvudvarianten, som också är känd som Tjeljabinskvarianten, fortsätter 6.Sdb5 d6 7.Lg5 a6 8.Sa3 b5. 8…b5 var Svesjnikovs förbättring. Svart hotar 9...b4 vilket vit kan bemöta på två sätt: 9.Sd5 som kan följas av 9...Le7 10.Lxf6 Lxf6 11.c3. Vit har behållit sin springare på d5 genom att byta av svarts på f6. Nu planerar vit att aktivera Sa3 via c2 och att öppna a-linjen för tornet. 9.Lxf6 gxf6 10.Sd5 f5 med skarpt spel.

Kalasjnikovvarianten (4...e5)

Kalasjnikovvarianten är nära besläktad med Svesjnikovvarianten, och om vit fortsätter med 6.S1c3 (vilket är vanligast) går spelet oftast över i Svesjnikov.

Skillnaden i Kalasjnikov är att Sf6 och Sc3 inte är spelat vilket ger vit möjligheten till en Maroczy-uppställning med 6.c4. Spelet kan fortsätta till exempel 6…Le7 7.S1c3 a6 8.Sa3 Le6.

Om svart i stället för 5…d6 spelar det äldre draget 5…a6 kallas det för Löwenthalvarianten. Den anses ge vit en liten fördel efter 6.Sd6+ Lxd6 7.Dxd6 Df6 och är numera ovanlig,

Tajmanovvarianten (4...Sc6)

I Tajmanovvarianten, uppkallad efter Mark Tajmanov, spelar svart på snabb utveckling och behåller möjligheten att utveckla löparen till b4 eller c5.

Vits vanligaste drag är nu 5.Sc3 varpå 5...Sf6 är sicilianskt fyrspringarspel och 5...d6 normalt leder till Scheveningenvarianten. Egna Tajmanovvarianter är 5...Dc7 och 5...a6. Efter 5…Dc7 kan vit fortsätta på flera olika sätt (till exempel 6.Le3, 6.Le2, 6.g3 eller 6.f4). En vanlig variant är 6.Le3 a6 7.Dd2 Sf6 8.0-0-0 Lb4. Efter 5…a6 kan det följa till exempel 6.Sxc6 bxc6 7.Ld3 d5.

Ett alternativ för vit är 5.Sb5 som tvingar fram en Maroczy-uppställning och stänger in svarts svartfältslöpare. En typisk fortsättning är 5.Sb5 d6 6.c4 Sf6 7.S1c3 a6 8.Sa3 Le7. I VM-matchen 1985 spelade Garry Kasparov gambiten 8…d5 mot Anatolij Karpov och vann ett berömt parti men man har senare hittat förbättringar för vit som gjort att varianten inte används längre.

Kanvarianten (4...a6)

Kanvarianten (uppkallad efter Ilja Kan) är nära släkt med Tajmanovvarianten men svart avvaktar med att utveckla springarna och garderar sig först mot Sb5. Vit har tre huvuddrag: 5.Ld3 som kan följas av 5…Lc5 6.Sb3 eller 5…Sf6 6.0-0 Dc7. 5.Sc3. Nu leder 5...Sc6 till Tajmanovvarianten och 5...d6 till Scheveningenvarianten men svart har två andra möjligheter; 5...Dc7 som garderar fältet e5 och 5...b5 som förbereder ...Lb7 och hotar ...b4. 5.c4 Sf6 6.Sc3 med en Maroczy-uppställning.

Sicilianskt fyrspringarspel

Sicilianskt fyrspringarspel används ofta som ett sätt att komma in i Svesjnikovvarianten medan svart undviker en del sidovarianter. Efter 6.Sdb5 d6 7.Lf4 e5 8.Lg5 a6 är man inne i huvudvarianten av Svesjnikov (med ett drags fördröjning). Vit kan om han vill undvika detta genom 6.Sxc6 bxc6 7.e5 Sd5 8.Se4.

Även svart har alternativ, till exempel 6.Sdb5 Lb4 7.a3 Lxc3+ 8.Sxc3 d5 där svart ger upp löparparet men har aktivt spel.

Moskvavarianten (2...d6 3.Lb5+)

3.Lb5+ är ett sätt att undvika huvudvarianterna i sicilianskt. Vit har flera möjliga planer. En är att snabbt komma till rockad och försvara bonden på e4 med Te1 (i stället för det vanliga Sc3) vilket gör det möjligt att spela c3, d4 och bygga ett starkt centrum. En annan är att spela c4 med en Maroczy-uppställning med vitfältslöparna avbytta.

Svart kan blockera schacken på tre olika sätt. Vanligast är 3…Ld7 som normalt följs av 4.Lxd7+ Dxd7 och nu kan vit fortsätta med 5.0-0 följt av c3 eller med 5.c4. Även 3…Sc6 och 3…Sd7 spelas. Efter 3…Sd7 fortsätter vit ofta med d4 och Dxd4 eftersom …Sc6 inte är möjligt.

Rossolimovarianten (2...Sc6 3.Lb5)

Rossolimovarianten, uppkallad efter Nicolas Rossolimo, är ett annat sätt att undvika teorins allfarvägar och liksom sin släkting Moskvavarianten så ökar den i popularitet. Vit måste vara beredd att ge upp löparparet med Lxc6 och ge svart en dubbelbonde.