Till glädje är en svensk dramafilm från 1950 i regi av Ingmar Bergman. Filmen hade premiär den 20 februari 1950 på biograf Spegeln i Stockholm och spelades in sommaren 1949.
Handling Under ledning av den gamle dirigenten Sönderby repeterar Helsingborgs symfoniorkester Beethovens nionde symfoni. Plötsligt nås en av orkestermedlemmarna, violinisten Stig Eriksson, av ett telefonbud: hans hustru Marta har bränts till döds i sommarstugan då spritköket exploderade. Det var sju år sedan de träffades på repetition första gången, som nykomlingar i orkestern. De kände varandra sedan tidigare men utan närmare kontakt. Marta bjuder Stig på sitt födelsedagskalas. Han super sig full, gör bort sig och vaknar i en av hennes stolar på morgonen. Det blir inledningen till deras samvaro. Hon har varit gift och har haft flera förbindelser utan djup och engagemang, följda av aborter. Av förhållandet med Stig vill hon göra något mer och varaktigare. Men han värjer sig: hans mål är att bli något stort i konsten. Motvilligt går han med på att gifta sig när hon väntar barn.
Ett mässfall ger Stig chansen att uppträda som solist i en violinkonsert. Framträdandet blir ett fiasko. Nyktert läser Marta de nedgörande recensionerna medan Stigs vrede växer. Han flyr hemmet och stöter ihop med den gamle försupne skådespelaren Mikael Bro, som tar honom med sig. Hos Bro träffar han dennes hustru, den unga, vackra Nelly. Äktenskapet är förgiftat av hat, förakt, ömsesidigt beroende och utnyttjande. Nelly anstränger sig att förföra den unge gästen men utan framgång.
Marta skall föda deras första barn till Stigs skräck. Men när det väl kommer till världen gläder han sig. Några lyckliga år följer och de får ett andra barn. Sönderby är ofta hos dem på sommarstället, ett tyst vittne till familjelyckan. Han försöker övertala Stig att uppge tanken på att bli en framstående solust; goda orkestermusiker är också viktiga. Stig avvisar honom häftigt. Plötsligt ser han i Sönderby bilden av en steril medelmåtta. Stig inleder nu ett förhållande med Nelly. Hans och Martas samliv fräts långsamt sönder; ömsesidiga anklagelser, gräl om hushållspengarna följer. När han slår henne flyttat hon ut med barnen.
Mikael Bro sitter slagrörd i en stol: han tror sig vara förgiftad av Nelly. Atmosfären i skådespelarens hem fyller till sist Stig med äckel. Han börjar närma sig Marta på nytt. I brev uttrycker han sina känslor av ömhet och närhet. Olyckan inträffar i det ögonblick deras samliv börjar finna en djupare grund. Bedövad av sorg går Stig till repetitionen. Medan körsatsen "An die Freude" ur nionde symfonin uttrycker en glädje bortom lidandet, över allt förstånd, drar scener ur hans äktenskap förbi, ömma, lidelsefulla, ångestfyllda, utmynnande i en bild av havet.
Rollista Maj-Britt Nilsson – Marta, violinist Stig Olin – Stig Eriksson, violinist Victor Sjöström – Sönderby, dirigent i orkestern Birger Malmsten – Marcel, cellist John Ekman – Mikael Bro, gammal skådespelare Margit Carlqvist – Nelly Bro, Mikaels fru Erland Josephson – Bertil, skådespelare Sif Ruud – Stina Ernst Brunman - konserthusvaktmästare Allan Ekelund - vigselförättare Maud Hyttenberg - expedit i leksaksaffär Berit Holmström – Lisa, Martas och Stigs flicka Eva Fritz-Nilsson - Lisa som barn Björn Montin – Lasse, Martas och Stigs pojke Staffan Axelsson - Lasse som baby Georg Skarstedt – Anker, flöjtist Svea Holst - sjuksyster på BB Ingmar Bergman, Tor Borong - väntande män på BB Astrid Bodin, Marianne Schüler, Marrit Ohlsson - gäster på Martas fest Rune Stylander – Persson, orkestermedlem Carin Swensson - Anna, en fru Svea Holm - Märta, en fru Agda Helin - sjuksyster på BB Dagny Lind - mormor Gunnar Rystedt - en herre
Om filmen Sommaren 1948 satt Ingmar Bergman på Franska rivieran ett par månader i sällskap med Birger Malmsten utan bestämda planer.<ref>Bergman om Bergman, s 51</ref>Mitt andra äktenskap var på nollpunkten. Brevledes försökte min dåvarande hustru och jag försiktigt återskapa vår kärlek. Samtidigt började jag tänka tillbaka på vår tid i Helsingborg. Jag gjorde en skiss till några scener ur ett äktenskap. Det var mycke som skulle ut, både mina egna föreställningar om min plats i konstens värld och de äktenskapliga komplikationerna, trolösheten och trofastheten. Jag ville dessutom göra en film med mycket musik. I Helsingborg fanns en svårt underdimensionerad symfoniorkester, som frejdigt spelade sig igenom den stora symfonilitteraturen. Så ofta jag hade tid och möjlighet bevistade jag orkesterns repetitioner. Som säsongsfinal skulle man framföra Beethovens nionde. Jag fick låna partitur av dirigenten Sten Frykberg och kunde leva med i den lilla orkestern och den obetalda men lidelsefulla amatörkörens dödsföraktande arbete. Det var en mäktig och rörande ansträngning. Ett praktfullt uppslag till en film. Det föll sig snubblande naturligt att göra teatermänskorna i min självbiografiska film till musiker och ge den namnet "Till glädje" efter Beethovens symfoni.Bergman: Bilder, s 277f
Filmen spelades in sommaren 1949 med start i mitten av juli. De sista tagningarna gjordes de första dagarna i september. Exteriörer togs i Helsingborg och trakten av Arild. 1944-46 var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater, och väl förtrogen med stadsmiljön.Svensk Filmografi 5, s 66
Det musikaliska ledmotivet i filmen och upphovet till dess titel var körsatsen ur Ludwig van Beethovens nionde symfoni (finalen). Denna sats utgör en tonsättning av dikten "Lied an die Freude" (Sång till glädjen) av den tyske skalden, dramatikern och filosofen Friedrich von Schiller.
Precis som i Törst (1949) bearbetade Bergman sitt kraschade andra äktenskap med Ellen Lundström i Till glädje.Bergman om Bergman, s 51
Två pionjärer från den svenska stumfilmens guldålder medverkade i filmen: skådespelaren John Ekman (1880-1949) och regissören och skådespelaren Victor Sjöström. För Ekman blev filmen hans sista medan Bergman i Smultronstället (1957) gav Sjöström ytterligare en framträdande roll som den åldrade professorn Isak Borg. Erland Josephson, en av Bergmans ordinarie skådespelare och en regelbunden huvudrollsinnehavare från slutet av 1960-talet och framåt, kan ses i en liten roll.
Bergman beskrev i efterhand Till glädje som "hopplöst ojämn" och Martas död som "melodramatisk". I en tidigare version av manuset separerar paret, och Marta accepterar erbjudandet om en annan orkester.Bergman: Bilder, s 278-282 Det finns en generell svaghet i mina filmer från den här perioden. Det vill sig inte, när jag ska gestalta ung lycka. Problemet var antagligen att jag själv aldrig var ung, bara omogen. Jag umgicks aldrig med unga människor. Jag isolerade mig och blev själv isolerad. Samtidigt var jag livsfarligt hänförd av Hjalmar Bergman och hans tillgjorda ungdomsskildringar. Det speglas i "Sommarlek" och är den allvarligaste skönhetsfläcken i "Smultronstället". Ungdomsvärlden var en främmande värld. Jag stod utanför och tittade in. När jag sedan i mina filmer skulle formulera ett ungt språk grep jag tillbaka på litterära schabloner, en kokett pjollrighet. I "Till glädje" återger jag ett skeende som inte bara vill vara realistiskt utan också starkt personligt, med allt vad det innebär av krav på distans och översikt. Jag saknar distans till stoffet och därför störtar korthuset samman.Bergman: Bilder, s 282
Ljud och musik Ansträngnignar hade gjorts för att få en fullgod tonåtergivning. Orkesterpartierna framfördes av musiker från Stockholms Konsertförening under ledning av dirigenten Eskil Eckert-Lundin och spelades in i Musikaliska akademiens stora sal under medverkan av tekniker från AGAs ljudfilmslaboratorium och Radiotjänst. På premiärbiografen Spegeln i Stockholm ordnade man en handreglerad "bred ljudfront" med hjälp av två extra cellhögtalare, en på vardera sidan av scenen. Det breda ljudet sattes in under de stora orkesterpartierna.Svensk Filmografi 5, s 66
Musik i filmen Ur Brudköpet av Bedřich Smetana Flöjtkvartett A-Dur K. 298 av Wolfgang Amadeus Mozart Violinkonsert e-moll av Felix Mendelssohn Uvertyr till Egmont, Symfoni nr 1 och Symfoni nr 9 av Ludwig van Beethoven. Djungel och Samba Valentino av Sam Samson Postludium av Erik Johansson Psalm 15 "Dig skall min själ sitt offer bära", text av Arvid August Afzelius till gammal tysk melodi.
Mottagande Filmen utnyttjades av flera tongivande stockholmskritiker till en hård uppgörelse med Bergmans dramatiska schabloner. A Gunnar Bergman i Aftontidningen rekommenderade regissören att avstå från att "försöka bli författare" med motiveringen: Denna hans senaste film avslöjar nämligen obarmhärtigare än någon tidigare hur ringa förutsättningar han har på den banan.Aftontidningen 21 februari 1950 I Morgon-Tidningen brännmärkte Nils Beyer den psykologiska enkelspårigheten: Det är Ingmar Bergmans olycksaliga begränsning att han inte kan skildra, tydligen inte ens fatta den vanliga människotyp, som med en djup egoism förenar en naturlig känsla för andra människor. Det är att gå i säng och djävla hora och man skall väl för helvete få ut någontin av livet, och du är allt rädd nu, va? För att fortsätta i filmens egen stil så har Ingmar Bergman spytt opp sig själv i Stigs roll och tydligen trott att han därmed lämnat ett styvt bidrag till nutidsmänniskans psykologi.Morgon-Tidningen 21 februari 1950
Hårdast i tonen var kanske BLMs kritiker Harry Schein som tyckte att verket var Bergmans svagaste: I alla Ingmar Bergmans filmer har det funnits en den religiösa tankens grumlighet, men den framstår i denna film i ännu obarmhärtigare dager än till och med i "Eva". Det är snudd på Edvard Persson-filosofi att schematisera tillvaron så att man lyssnar efter spädbarnsskrik så snart någon dör och allra minst Beethoven torde ha nöjt sig med dessa premisser som inspirationskälla.Bonniers litterära magasin nr 3 1950 Medan amerikansk filmreligiositet skaffade sig "världsliga alibin genom basebollspelande präster och boxande nunnor" gav Bergman, enligt Schein, sina filmer "den nödvändiga prägeln av tendensiös realism" genom "kvinnomisshandel, snack om aborter, tomma konjaksbuteljer och repliken 'fan va ja gillar dej' i ställer för 'jag älskar dej': och så det egendomliga fenomenet att Bergman i världens fnasklösaste land inför ett fnask i varje film".