En reduktion var i Sveriges historia en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer och dylikt. Flera reduktioner ägde rum från 1200-talet till 1600-talet. I Sverige syns termen ha använts först under reduktionsyrkandena vid 1600-talets mitt – tidigare reduktioner benämndes "räfst", "vederkännande av gods" eller "revocation".
De rättsgrunder som tillämpades vid reduktionsförfarandena var olika. Gods och annan egendom kunde dras in om avsöndringen på ett eller annat sätt varit förknippad med något rättsstridigt förfarande. Frälsemän kunde till exempel ha lagt under sig skattegods olagligt genom förfalskade donationsbrev. Det kunde också hända att förbjudna orter överlåtits. Gods eller räntor kunde dessutom återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden.
Så kallat sakfallsgods var ursprungligen gods som saknade ägare, men övergick till att innefatta gods som dragits in till kronan på grund av missgärningar. Det hände att frälsemän kunde lösa sig från straff genom sakfallsgods, vilket återlämnades till kungen i samband med räfseting.Sakfallsgods, Förvaltningshistorisk ordbok, Svenska litteratursällskapet i Finland
Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde slutligen också anspråk på att över huvud taget all avsöndring kunde återkallas. Man anförde till stöd därför stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall egde återkalla det avsöndrade”.
Bland mera bemärkta reduktioner och räfster märks följande:
Birger Magnussons reduktioner Under förmyndarstyrelsen för kung Birger Magnusson (1290–1302) verkställdes under marsken Torgils Knutssons ledning en betydande inskränkning i de immunitetsrättigheter som kyrkan åtnjutit. Vissa pålagor, som kyrkogodsen dittills sluppit, skulle för framtiden betalas till kronan. Det gällde framför allt tillfälliga skatter, vissa böter med mera. I privilegiebrev 1304 och 1305 utsträcktes emellertid åter kyrkans frälse.
Magnus Erikssons reduktioner Såväl under Magnus Erikssons förmyndare som under hans egen regering anordnades räfster för att undersöka om skattegods olagligt kommit under frälse. Dessa blev då i många fall belagda med kvarstad. Redan 1330 igångsattes en sådan rannsakning och kvarstadsåtgärder är kända från flera olika senare tillfällen – de var i kraft ännu 1357. Åtgärderna har riktats mot både andligt och världsligt frälse och har säkerligen medverkat till stormännens förbittring mot kungen. Under Magnus Erikssons tid började kungligt tillstånd fordras för såväl frälserätt i allmänhet som rätt att köpa skattegods under frälse.
Albrekt av Mecklenburgs reduktion Kung Albrekt av Mecklenburg vidtog åtgärder för att ordna förhållandet mellan kronans rätt och kyrkans frälse. Enligt ett par medeltidskrönikor återkrävde han gods som adeln lagt under sig. Efter Bo Jonsson Grips död 1386 försökte kung Albrekt få förmyndarskapet över dennes barn. Han var ute efter den omfattande mängd gods, län och förpantningar som Bo Jonsson efter hand förskaffat sig. Försöket ledde emellertid till den resning som slutade med kungens avsättning.
Drottning Margaretas reduktion Enligt överenskommelse som träffats vid Erik av Pommerns val och hyllning till svensk kung förordnades på herredagen i Nyköping 1396 i huvudsak följande: En rannsakning skulle anställas rörande de kronogods, som fogdar och ämbetsmän haft i pant eller län, sedan konung Albrekt först inkom i riket, det vill säga 1363. Gods och bönder, som dessa fogdar och ämbetsmän fått från kronan sedan den tiden, skulle utan lösen åter dömas under kronan och där förbli. Hade någon tvingat en skattebonde att förpanta eller sälja sin jord, skulle också denna åter dömas under kronan. Köpeskillingen skulle återbetalas av bonden inom ett år, såvida han inte blivit avlurad sin jord. Byten mot fullt vederlag skulle däremot stå fast. Om tvisten med Bo Jonssons son träffades särskilda bestämmelser. Försäljning eller förpantning från kronan fick ej under Margaretas eller Eriks regeringstid ske utan deras samtycke. Inget frälse skulle godkännas från tiden efter 1363, som ej kunde styrkas med kungligt brev eller bevisa sig vara gammalt frälse. Frälseman skulle blott få frälsa sitt eget skattegods, ej annat. Alla under ofredstiden uppbyggda fästen skulle nedrivas, om ej konungen och drottningen önskade deras bibehållande. Kopparberget skulle, med undantag av en mindre del, höra till kronan och vissa bestämda slott och län innehas av drottningen. Några namngivna herrar skulle emellertid få behålla sina län.
Enligt beslutet skulle räfstetingen hållas under närmaste halvåret, men faktiskt fortgick de på vissa håll ännu 1409. Reduktionen drabbade både det världsliga frälset och kyrkan. Dess ekonomiska resultat har varit betydande. (Bevarade domarbrev visar att till exempel i Vartofta härad över 140 gårdar eller gårdsdelar åter lades under skatt, att i dåvarande Västerås län – mellan Sagan och Kolbäcksån – detsamma skedde med över 500 större eller mindre fastigheter och att i vissa delar av Uppland över 600 fastigheter åter blev skatte.) Även vid denna räfst klagades från kyrkan, utan resultat, över den världsliga maktens ingripande mot dess egendom. Efter drottningens död fick emellertid kyrkan genom 1413 års räfstetingsförordning starkare inflytande på räfstetingens sammansättning, en del gods verkar ha återgått till kyrkan. 1414 tycks reduktionen ha avstannat.
Även i Danmark skedde under drottning Margaretas tid i avsevärd omfattning ett återvinnande av kronogods.
Karl Knutssons räfst
På uppdrag av Karl Knutsson höll hans hovmästare Erik Eriksson och hans kansler Nikolaus Eyting under vintern 1453–54 räfsteting i ett flertal mellansvenska landskap. Det fanns krav på frälsejords återgång till skatte, dels yrkanden av fogdar, menigheter eller enskilda att ge tillbaka fastigheter från kyrkor och kloster. Något resultat av dessa krav och yrkanden är inte känt.
Gustav Vasas reduktion från kyrkan
Redan omedelbart efter befrielsekriget började kyrkan, trots sin principiella frälsefrihet, få åtaga sig olika gärder till kronan, vissa år helt eller delvis avstå från tionde och så vidare. Men eftersom kronans inkomster fortfarande var otillräckliga, beslöts på Västerås riksdag 1527 den stora kyrkoreduktionen. Enligt beslutet – Västerås recess – skulle kronans ränta upprättas genom biskoparnas, domkyrkornas, klostrens och kanikernas överflödiga tillgångar. Biskoparna skulle inte få ha större följen, än kungen bestämt; överskottet av deras ränta skulle enligt överenskommelse mellan honom och dem överlämnas till honom, även deras slott och fästen. På samma sätt skulle ske med domkyrkornas och kanikernas ränta, över varje kloster skulle kungen sätta en god riddersman, som skulle låta klosterfolket få sitt uppehälle och hålla klostret vid makt, men för överskottet av dess ränta göra kungen tjänst med borgläger eller på annat sätt. För att adeln skulle återupprättas, skulle den återfå alla gods, som sedan Karl Knutssons räfst blivit skänkta, sålda eller pantsatta till kyrkan, de sålda eller pantsatta dock mot lämplig lösen, eftersom de längre eller kortare tid varit borta och inte löst sig själva. Skattejord skulle återgå, hur länge den än varit borta, undantag gjordes för jord som var nödvändig för prästernas uppehälle i Norrland.
Reduktion under Vasaätten Under kung Gustav I och hans söner förekom flera rannsakningar efter skattegods. Det var sånt som ansågs ha utdelats på fel grunder och därför togs tillbaka till statskassan. Likaså finns exempel på räfster efter kyrkogods, som ansågs med orätt ha kommit i enskild ägo. Johan III:s ständiga penningbrist drev honom även till andra åtgärder. Det hände, särskilt under hans senare regeringsår, att han lät återkalla givna förläningar.
Liknande exempel på indragningar av förläningar finns också från Karl IX:s, Gustaf II Adolfs och Kristinas regeringar. Under Kristinas sista år som regent sänkte man också löner.
Under Karl IX:s tid ledde striden mellan Sigismund och honom till en omfattande godsindragning. De som ställt sig på Sigismunds sida dömdes enligt olika riksdagsbeslut (1595, 1600, 1604), enligt landslagens bestämmelser om högmålsbrott. Ibland tillämpades skärpta åtgärder, då gods indrogs, inte bara från dem, utan i vissa fall även från deras hustrur och barn.
En märklig roll i denna periods reduktionshistoria spelar även de gustavianska arvegodsen. En stor del av dessa indrogs vid Erik XIV:s och Johan III:s trontillträde från "arv och eget" till kronan.
Reduktion under Gustav II Adolf och Kristina Under 1600-talets första hälft framträdde efter hand allt starkare yrkanden på återkallelser. De stora gods- och ränteavsöndringarna var en av anledningarna till det. Därmed samverkade också de ofrälse ståndens stigande emancipation, som vid den här tiden gjorde sig gällande – förändrade samhällsförhållanden gynnade deras utveckling. Universitet och skolor stärkte de ofrälses ställning och anspråk, likaså de många nya stadsgrundläggningarna och näringslivets uppsving. Den starkt utvecklade ämbetsorganisationen bidrog slutligen till att även hos adeln skapa en motsättning mellan den jordbesittande och högadeln, som begåvats med stora donationer. Massan av lågadel hade bara små donationer, men var som ämbetsmän angelägen om ordnade statsfinanser för att ordentligt få ut sina löner.
Redan under Gustaf II Adolfs regering hördes röster för återkallelse av gods eller uppbördsförmåner – Johan Skytte torde vid ett par tillfällen ha uppträtt såsom deras målsman – och under drottning Kristinas förmyndarregering förstärktes de, särskilt vid dess början och dess slut. Man riktade sig dels mot själva besittningen av godsen, dels mot de med frälserätten förknippade privilegierna. 1644 yrkades från bondehåll återlösen av försålda gods. Det hejdlösa godsslöseriet under Kristinas egen regering (jfr Länsväsen) skärpte kraven, och vid kröningsriksdagen 1650 – efter krigets slut och under inverkan av en stark missväxt – frambar de tre ofrälse stånden kraftiga reduktionsyrkanden. Kraven stöddes till en början av drottningen, som med deras hjälp ville genomdriva sin plan om att få Karl X Gustav till arvfurste. Sedan detta skett sökte hon emellertid hejda dem. Hon ansåg sig inte kunna återta vad hon själv gett eller bekräftat.
Fjärdepartsräfsten under Karl X Gustav
På riksdagen år 1655 upprepades de ofrälses krav på reduktion som de tidigare framfört under riksdagen år 1650. Karl X Gustav gick denna gången dem tillmötes och beslutade att alla omistliga gods, det vill säga de som var oumbärliga för hovet, krigsmakten och bergsverken, samt en fjärdedel av de donationer adeln fått sedan den 6 november 1632, skulle dras tillbaka till kronan. Den sistnämnda proportionen gav reduktionen sitt namn.
Redan vid drottning Kristinas tronavsägelse 1654 beslöts om en reduktion i Pommern, ett av hennes underhållsländer och vars avkastning därför behövde ökas. Statens dåliga ekonomi, som dels hennes underhåll, dels krigsrustningarna orsakade, gjorde det nödvändigt med en mer omfattande reduktion. Beslut om detta togs på 1655 års riksdag. Regeringen tog själv initiativet, och formellt fick beslutet, i strid mot 1650 års krav på igentagande, närmast karaktären av ett frivilligt medgivande av adeln, som inte gjorde något större motstånd. Beslutets huvudpunkter var följande; Förfarandet skulle endast gälla vad som skett efter Gustav II Adolfs död. En allmän inventering skulle göras med upphävande av förläningar av gods som getts med andra och förmånligare villkor än de som gällde beslut från Norrköping 1604. Till följd av detta skulle dessa gods åter tillhöra kronan. Alla utlovade, men inte överlämnade, egendomar skulle förbli i kronans ägo.