Belägringen av Köpenhamn ( ) var en nästan två år lång belägring av den danska huvudstaden under Sveriges kung Karl X Gustavs andra danska krig, då svenska trupper under kungens ledning inringade Köpenhamn från den 11 augusti 1658 till den 27 maj 1660.

Sedan Karl X Gustav brutit freden i Roskilde, i syfte att fullständigt tillintetgöra Danmark som självständig stat, landsteg han på Själland den 8 augusti 1658. På kort tid ockuperades Jylland och de övriga danska öarna. Den 11 augusti inringade Karl X Gustav Köpenhamn med en belägringsarmé på mellan 7 000 och 10 000 man och etablerade på Bellahøj och Brønshøj en stor lägerstad som fick namnet Carlstad. Inledningsvis bestod den danska försvarsstyrkan av 8 190 man, men styrkan ökades med tiden, och efter holländarnas seger mot Carl Gustaf Wrangels svenska flotta i Öresund kunde de bistå Köpenhamn med förnödenheter och truppförstärkningar. Danskarna genomförde dessutom flera framgångsrika utfall mot den svenska belägringsarmén och staden uthärdade ett långt bombardemang.

Den 11 februari 1659 gjorde svenskarna ett försök att storma staden, men tack vare danskarnas förberedelser och den överlägsna eldkraften hos försvaret, tvingades svenskarna att slå till reträtt med svåra förluster som följd. Under tiden efter stormningen kunde dansk-allierade trupper fördriva de svenska ockupationstrupperna utanför Själland, eller tvinga dem till kapitulation. Svenskarna fortsatte att inringa staden, men först när Karl X Gustav dog den 13 februari 1660 avslutades de svenska försöken att inta huvudstaden. Belägringen hävdes dock först när fredsfördraget i Köpenhamn undertecknades den 27 maj 1660.

Bakgrund

I början av 1658 hade kung Karl X Gustav avslutat sitt tidigare krig med Danmark efter det framgångsrika tåget över Bält. Danmark tvingades den 26 februari 1658 underteckna fredsfördraget i Roskilde och avträda Skåne, Blekinge, Bohuslän, Halland, Trondheims län och Bornholm till Sverige. Men fredsfördraget skapade ytterligare problem för Danmark, då landet tvingades betala höga skadestånd och överlämna flera danska arméförband till den svenska armén fram till maj 1658. Då Danmark dröjde med att uppfylla vissa av de svenska fredsvillkoren, beslutade Karl X Gustav att använda detta som förevändning för att inleda ett nytt fälttåg mot landet. Målet blev att utplåna Danmark som självständig stat, för att därefter dela in landet i fyra guvernement och säkra Öresundstullinkomsterna.

Förberedelser inför belägringen

Innan kriget inleddes fick generalkvartermästare Erik Dahlbergh den 27 juli 1658 order av Karl X Gustav att överlämna brev till de svenska diplomaterna i Köpenhamn, Sten Nilsson Bielke och Peter Julius Coyet samt till generalguvernören i Skåne, Gustaf Otto Stenbock. Dessa underrättades om att ett förnyat krig mot Danmark stod för dörren och att de skulle förbereda sig inför detta. Dahlbergh fick dessutom uppgiften att göra en karta över Köpenhamns försvarsanläggningar. Dahlberghs karta hade dock flera brister, exempelvis visade den inte att vallarna och bastionerna på västra sidan av staden hade förstärkts. Han reste över till Malmö där han lät den danske överlöparen Corfitz Ulfeldt granska kartan. Trots att Ulfeldt konstaterade att den i flera fall var felaktig, visade Dahlbergh kartan för Karl X Gustav och försäkrade kungen att han skulle åka före armén med häst och vagn över de obetydliga vallarna.

Med en flotta om 10 örlogsfartyg och 60 transportfartyg landsteg Karl X Gustav den 7 augusti 1658 vid Korsør på Själland i spetsen för 5 200 man och 18 kanoner. Den svenska invasionen på Själland fortlöpte, och en månad efter att de svenska trupperna hade lämnade Kiel hade man lagt hela ön förutom Köpenhamn under sig. Den danska fästningen Kronborg i Helsingör intogs av riksamiral Carl Gustaf Wrangel den 6 september. Dessutom hade man intagit Jylland och Fyn, och senare intog man även Møn, Falster, Lolland och Langeland, dock först efter starkt motstånd från danska trupper med uppbådade bönder. Efter detta genomförde den svenska kronan omfattande utskrivningar av danskar. På Fyn utskrevs 853 fotsoldater och på Själland uppgick antalet utskrivna till 1 600 man. Dessutom skrevs ett stort antal ryttare och sjömän ut, liksom hantverkare som kommenderades att arbeta med svenska belägringsverk.

I samband med Karl X Gustavs landstigning på Själland tog kung Fredrik III initiativet att den 8 augusti anordna ett möte på Christiansborgs slott med Köpenhamns borgare, präster och professorer i magistraten, hantverkare och andra stadsbor, där de församlade svor trohetsed inför kungen. Dagen efter förklarade kungen i ett öppet brev att var och en som kämpade tappert skulle adlas och förklarade Köpenhamn som stapelstad med alla de privilegier som ankom en sådan.

Diplomati miniatyr|stående|Amiral Jacob van Wassenaer Obdam (1650−1660) av Abraham van Westerveld. Efter det svenska överraskningsanfallet mot Danmark präglades de politiska ryktena i Europa av flera staters mobilisering i syfte att hjälpa Fredrik III. Speciellt i Nederländerna togs nyheten om angreppet emot med förstämning. En svensk seger skulle ge svåra konsekvenser för den lukrativa holländska Östersjöhandeln. Nederländerna sände en flotta till Köpenhamns undsättning och det kom också kungörelser om att Brandenburg, det kejserliga Österrike och Polen stod i beredskap att skicka hjälptrupper till Jylland. Samtliga aktörer förenades av oron för att en svensk totalseger över Danmark skulle förändra maktbalansen på ett illavarslande sätt i hela Östersjöregionen. Karl X Gustav räknade kallt med att Köpenhamn skulle falla innan stödtrupperna hann fram. Danskarna fick finna sig i att deras egna tunga kanoner från Kronborg var riktade mot huvudstaden och att bombningarna hade stor effekt. Karl X Gustav räknade också med stöd från Englands statschef Oliver Cromwell, eftersom engelsmännen knappast skulle kunna acceptera en förstärkning av det holländska inflytandet i regionen. Men i början av september 1658 nåddes de nordiska huvudstäderna av beskedet att Cromwell hade dött. Inte ens kursändringarna i den engelska inrikespolitiken rubbade emellertid Karl X Gustavs tro på en avgörande seger. Den svenska utrikes- och militärpolitiska ledningen var dock illa underrättad om omvärldens reaktioner på svenskarnas anfall. Sverige hade inte byggt upp ett tillräckligt väl fungerande diplomatiskt nätverk för att hålla kungen underrättad om det internationella läget. Ändå hade gedigna diplomatiska åtgärder vidtagits i samma stund som det svenska fredsbrottet tillkännagavs.

Den svenska oron för den holländska flottan var inte obefogad, även om faran ännu inte var överhängande i september. Redan den 8 augusti hade Fredrik III informerat det danska sändebudet Henrik Willumsen Rosenvinge i Amsterdam om det svenska angreppet och bett honom att omgående be generalstaterna om hjälp. Genom de dansk-holländska fördragen från 1649 och 1657 hade Nederländerna skyldighet att bistå Danmark, och Rosenvinge kunde snabbt meddela att Nederländerna var villigt att sända hjälp, men att det inte fanns trupper eller skepp tillgängliga. Han påminde om att Nederländerna var en förbundsstat, vilket innebar att ständernas samtycke i de enskilda delstaterna var nödvändigt, något som krävde mer tid. Delstaten Holland gick i bräschen för ett positivt beslut i generalstaterna den 25 augusti. Chef för den holländska flottan blev amiral Jacob van Wassenaer Obdam, som tidigt kom i konflikt med ledningen i Amsterdam.

Obdam fick sina instruktioner i början av september. Han skulle dels beskydda holländsk handel och sjöfart, dels eskortera hjälptrupperna till Kronborg och Köpenhamn och dels angripa den svenska flottan. Men det dröjde innan man fick ut den holländska flottan ur Amsterdams hamn. Förseningen kan delvis ha hängt samman med att generalstaterna inte var totalt eniga och att det var aningen kärvt att få ihop såväl manskap som pengar och förnödenheter. Dessutom hade det svenska sändebudet i Haag, Harald Appelboom, anlänt till Amsterdam och arbetade ivrigt på att övertyga den holländska ledningen om det oöverlagda i att sända i väg flottan. Först den 7 oktober meddelades slutligen att den holländska hjälpexpeditionen kommit i väg från Amsterdam med 35 örlogsfartyg, 2 200 soldater och 28 transportfartyg, som samtidigt förde med sig förnödenheter till Köpenhamn. På grund av dröjsmålet fick Obdam tilläggsinstruktioner. Han skulle också hindra den svenska flottan att transportera trupper över till Jylland och Holstein, transportera de brandenburgska hjälptrupperna till Själland, och ödelägga den svenska flottan vare sig Köpenhamn hade tvingats kapitulera eller inte.

Belägringen 1658 Belägringen inleds miniatyr|300px|Köpenhamn år 1658. Den 11 augusti 1658 nådde svenska ryttare under generallöjtnant Clas Totts befäl fram till Valby Bakke (i dagens Frederiksberg), där man fick god insyn i hur läget var i Köpenhamn. Fredrik III beordrade att alla hus utanför stadsportarna och vallarna, där en tredjedel av stadens invånare bodde, skulle brännas. Samma dag stängdes Köpenhamns portar.

När Karl X Gustav samma dag anlände till Valby Bakke upptäckte han att danskarna hade bränt upp förstäderna och att Köpenhamn gjorde sig redo för försvar. För kungen fanns två alternativ: antingen att omedelbart storma staden, som tidigare hade varit avsikten, eller att svälta ut den. Han frågade sin stab om deras synpunkter. Flera av generalerna var övertygade av Dahlberghs rapporter om stadens svaga försvar och ansåg att det var ett utmärkt läge för en omedelbar stormning. Men kungen ville avvakta tills fler soldater hade anslutit sig. Från dansk sida hävdades att ifall kungen hade följt sina tidigare planer beträffande ett omedelbart anfall hade staden fallit efter en kort strid. Karl X Gustav hade dock brist på tungt artilleri, då flera kanoner redan hade skickats till fästningen Frederiksodde. Han var orolig för att holländarna med sin flotta skulle angripa fästningen och öppna vägen för fientliga trupper som var förlagda söder om den tyska gränsen.

Svenska belägringsarmén Den svenska belägringsarmén under Karl X Gustavs överbefäl bestod av cirka 4 000 fotsoldater och 2 000 ryttare, fördelade på 11 brigader respektive 16 skvadroner, och artillerister för 50 kanoner, det vill säga närmare 7 000 man av vilka en majoritet var utländska legosoldater. Trupperna inneslöt hela staden från landsidan, och senare den 21 augusti anlände en svensk flottstyrka på 28 fartyg som spärrade Köpenhamns hamn. Kavalleriet under generalerna Gustaf Persson Banér och Arvid Forbus stod i reserv bakom Valby Bakke medan infanteriet under generallöjtnant Jakob Kasimir De la Gardie arbetade i förterrängen med att gräva löpgravar. De la Gardie föll dock redan den 26 augusti offer för en dansk kanonkula. Det svenska artilleriet fördelades på de olika avsnitt som infanteriet täckte. I början av belägringen intogs den yttre danska försvarslinjen, vars olika fort inte hade underhållits sedan de uppfördes år 1625. Med det svenska övertaget användes tvångsenrollerade danskar till att reparera försvarslinjen och uppföra flera nya skansar vid Kalvebodstrandsviken. I försvarslinjen placerades ett antal kanoner mycket nära Köpenhamns vallar, och i mitten av augusti kunde kanonerna nå mål i hela den inneslutna staden.

Carlstad