För orten i Wyoming, se Osage, Wyoming.
Osager är den etablerade benämningen på en siouxspråkig indiannation vars egen benämning på sig är Ni-u-kon-ska ("de mellersta vattnens barn"). Namnet "osage" bygger på två tidiga försök att skriva namnet på en av stammens underavdelningar, Wah-sha-she, med europeiska alfabet. De fransmän som stött på Wah-sha-she vid Missourifloden i slutet av 1600-talet skrev Ouazhaghi, vilket engelsmän sedan i sin tur försökte omskriva fonetiskt till engelska med resultatet "ozazge".
Demografi miniatyr|Karta som visar osagernas bosättningsområde i slutet av 1600-talet. 2000 fanns det enligt US Census Bureau 15 897 personer i USA som ansåg sig vara osager. De tillhör den förmodligen rikaste indiannationen i USA, på grund av att det lilla och mycket karga indianreservat som de tvångsförflyttats till visade sig innehålla stora oljefyndigheter och ett villkor för att gå med på flytten hade varit att alla naturresurser skulle tillkomma osagerna. Det gjordes dock omfattande och ideliga försök att frånta osagerna deras rikedomar på olika sätt, bland annat genom att samtliga osager sattes under (vit) förvaltare så att de inte kunde disponera över sina egna pengar. Precis som många andra stammar tvingades osager gå i katolska skolor där de uppfostrades enligt den vita mannens seder och osagerna tillhör numer de nationer som i det närmaste fullständigt har tappat sitt språk och sina gamla traditioner.
Språket Osagerna talade dhegiha, en västlig siouxdialekt, och tillhörde sannolikt den andra av fyra, på språkhistoriska grunder postulerade, siouxmigrationer västerut. Det är åtminstone helt klart att osagerna tillhör de siouxtalande stammar som redan i förhistorisk tid bosatt sig väster om Mississippifloden i gränsområdet mot den stora prärien. Osagespråket är sannolikt i dag (2008) ett utdött språk då det 1992 endast återstod fem ålderstigna talare. Nyare tillförlitliga uppgifter om återstående talare saknas.
Osagernas närmaste språkliga och genetiska släktingar var de likaledes dhegihatalande Ko'n-za (Kansa) och U-mo'n-ho’n (Omaha), samtliga stammar som man med relativt stor säkerhet kan anta har uppkommit genom utbrytningar från en större gemenskap under förhistorisk tid, möjligen just under och på grund av förflyttningar västerut. Kansaspråket (19 talare återstod 1990) är i det närmaste identiskt med osagernas liksom alla viktiga ritualer. Omahaerna har några smärre avvikelser i kulturmönstret och något större språkliga.
Andra med dessa språkligt närbesläktade stammar är Ni-sho-dse (Missouri), U-ga-xpa (Quapaw) och Paw-hah'n (Ponca). Det rör sig generellt om relativt små språkliga skillnader. Avståndet mellan de olika siouxspråken var inte större än att osagerna med viss hjälp av teckenspråk tämligen obehindrat kunde kommunicera även med de avlägset besläktade egentliga siouxerna och assiniboinerna. Osagerna kallade den östligaste siouxgruppen, dakotaerna, för Pa-ba-wa-xo’n (”de hugger av huvudet”), vilket anknyter till namngivningsprinciper man använde för fiender. Släktskapen med de avlägsnare grenarna på siouxträdet tycks alltså inte ha varit alltför hjärtlig.
Ursprung Den tidigaste fasta boplats som osagernas muntliga traditioner nämner var vid en stor flod i öster, troligen Ohiofloden, vars stränder de lämnade senast i slutet av 1500-talet. Inte långt efter det gick de över Ni-u-tonkah (”stort vatten”), Mississippifloden. På västra sidan hittade de ett stort obefolkat område som de snabbt tog i besittning och sedan framgångsrikt försvarade mot de stammar som senare gjorde intrång, framför allt pawneerna vilka i osagetraditionerna framstår som deras arvfiender.
Osagerna, med allierade stammar, behärskade ett mycket stort landområde väster om Mississippifloden vid tiden för deras första belagda kontakt med fransmännen 1673. Områdets norra gräns gick från Mississippi västerut, först längs Ni-sho-dse (Missourifloden) och därefter följde den Kansas River, floden som likt delstaten fått sitt namn efter kansastammen, och vidare mot nordväst längs Republican River. Den södra gränsen gick på ett ungefär efter Canadian River och Arkansas River.
De två största osagebyarna låg 1673, enligt en karta ritad detta år av en ’’fader Marquette’’ (Jacques Marquette), i nuvarande Vernon County i den sydvästliga delen av nuvarande delstaten Missouri. Den största byn ska då ha legat vid Marmiton River och den näst största vid Little Osage River.
Historia Franska perioden 1673-1763 Allianser Fransmännen tillämpade vid sin ankomst till osagernas område sin sedvanliga strategi att alliera sig med den stam som föreföll att vara den militärt starkaste. Valet föll på de enligt fransk måttstock mycket storväxta osagerna som av andra stammar i området beskrevs som skräckinjagande just på grund av sin längd. Alliansen ledde snabbt till att osagerna blev regionens bäst beväpnade stam med mängder av eldvapen och masstillverkade tomahawkyxor av stål.
Osagerna betraktade sina nya allierade, vilka de kallade I’n-shta-heh (”de kraftiga ögonbrynen”), som i grunden rätt motbjudande och illaluktande varelser som av något för osagerna outgrundligt skäl aldrig tvättade sig, men eldvapnen och stålyxorna gjorde att man ansåg sig kunna uthärda deras närvaro. Tidiga franska besökare i sin tur blev lätt lyriska i sina beskrivningar av de långa osagekrigarna och särskilt kvinnorna, vilkas sedvänja att bada i floden varje dag, oavsett vattentemperatur, säkert bidrog till att deras milda örtparfymer av fransmännen beskrevs som doftafrodisiaka. Alliansen förstärktes snart av att många franska handelsmän gifte sig med osagekvinnor. Handelsförbindelser Fort d’Orléans, den första fasta handelsstationen vid Missourifloden, kunde byggas 1723, på flodens norra sida, på gränsen mellan osagernas och missouristammens områden och med bådas godkännande. Parterna hade vid det laget stabiliserat sina relationer och handeln blomstrade. Det enda som kunde rubba systemets balans - och också gjorde det - var att fransmännen, som på andra håll, inledde vapenförsäljning till sina allierades fiender. Osagerna blev mycket irriterade över detta, eftersom fransmännen därmed beväpnade pawneer och andra caddostammar, samtidigt som de uppmuntrade osagerna att tillfångata dem och sälja dem som slavar till fransmännen. Osagerna hade mycket svårt att förstå den franska policyn att beväpna de stammar de ville förslava och därmed förorsaka större förluster bland sina allierade. Konflikter med fransmännen Trots att försäljningen av eldvapen till caddostammarna mest skedde för att motarbeta försök till intrång från britter och spanjorer var det oacceptabelt för osagerna. Slutet av den franska perioden kännetecknas därför av successivt allt vanligare övergrepp från osagernas sida mot franska handelsmän som försökte passera deras område för att handla med andra stammar. Fransmännen blev helt enkelt rånade på alla sina varor av osagerna och om de protesterade riskerade de dessutom att bli nermejade, vilket mot mitten av 1700-talet blev en allt vanligare utgång på möten mellan osager och fransmän. Osagerna etablerade gradvis en policy som gick ut på att de dödade fransmän och stal deras varor varje gång det kunde ske utan större risk för en omfattande handelsblockad mot dem. Den franske guvernören för Louisiana, Vaudereuil, beklagade sig över detta i ett brev 1748, där han skrev att franska ’’voyageurs’’ nästan dagligen blev trakasserade och ofta dödade av osagerna trots att ”öppet krigstillstånd” inte rådde mellan Louisiana och osagerna. Från en nära allians hade alltså situationen på 25 år försämrats till den grad att den nu beskrevs närmast som ett informellt krigstillstånd. Någon hjälp från osagerna i konflikterna med engelsmän och spanjorer kunde fransmännen inte längre räkna med.
Spanska perioden 1763-1803 Att osagernas område 1763 i ett europeiskt rättsligt perspektiv övergick från fransk till spansk kontroll ledde inledningsvis inte till några ändringar alls. Inga spanska trupper anlände till området. De franska handelsmännen stannade dessutom kvar med den spanska överhetens goda minne och fortsatte sina affärer som om ingenting hade hänt. Eftersom osagerna också fortsatte att råna handelsmän ansåg sig dock så småningom den spanska viceguvernören Athanase de Mézières sig tvungen att agera och 1777 försökte han utan framgång övertala pawneerna att bidra med en styrka för att straffa osagerna för deras övergrepp. Nästa spanska försök gjordes förhandlingsvägen 1787 men det utmynnade endast i ett ordkrig som inte ledde till något konkret.
Ungefär vid denna tid började också engelska handelsmän dyka upp hos osagerna och deras grannstammar, vilket oroade spanjorerna betydligt mer än det att osagerna rånade fransmän på deras varor. De ledande franska handelsmännen Maxent, Laclede och Chouteau började bygga nya och bättre fort i området, för att gardera sig mot en brittisk och senare amerikansk militär invasion. Spanjorerna gav, oroade av den brittiska och amerikanska infiltrationen, upp planerna på att ingripa militärt mot osagerna och generalguvernören i New Orleans Esteban Miró utlyste i stället en handelsblockad mot dem och det fick effekt. I början av november 1791 anlände fyra osagehövdingar med ett följe av 32 krigare till S.t Louis för att förhandla med den spanske kommendanten Manuel Perez. I sin rapport 8 november 1791 meddelar Perez att osagerna i sin tur satt alla andra stammar i blockad. De hade inte för avsikt att släppa förbi en enda flodbåt med varor till andra stammar förrän blockaden mot dem lyftes.
Den 22 december 1792 utfärdade den spanska ledningen en formell krigsförklaring mot osagerna och uppmanade alla spanska medborgare att döda alla osager de mötte. Inget hände dock förrän i augusti 1793 då en stor styrka osager lämnade sitt kärnområde för att gå på krigsstigen mot I-spa-tho. De anföll några spanska bosättningar men tydligtvis mest för att sätta sig i respekt, endast ett fåtal spanjorer dödades men för det mesta nöjde sig de krigsmålade osagerna med att skrämma civilbefolkningen på flykt. Efter att krig utbröt mellan Spanien och Frankrike självdog kriget mot osagerna utan att en enda spansk militäraktion företagits.
Därefter märkte osagerna inte mycket av att de tillhörde det spanska väldet. Inte heller Louisianaterritoriets kortvariga återgång till Frankrike påverkade deras liv det minsta. Något som kom att få betydligt större betydelse för dem var en av den franska administrationens sista åtgärder innan Louisiana såldes till USA. Den 12 juni 1802 fick den före detta spanske kolonialtjänstemannen Manuel Lisa ensamrätt på all handel med osagerna efter att ha lyckats övertyga myndigheterna om att han kunde hålla dem lugna i fortsättningen.
Osagerna och USA 1803-24 right|thumb|Osagekrigare målad för dans. Örnfjädern på huvudets högra sida visar att han är en Hunkah, vänster sida hade signalerat Tzi-sho, den andra av osagernas två huvudgrupper. Målning av George Catlin 1834 Amerikansk infiltration Efter USA:s köp av Louisianaterritoriet började en ny tid för osagerna. De verkar inte ha noterat Lewis och Clarks färd genom deras område. Däremot väckte Zebulon Pikes militära expedition till området 1806 en viss uppståndelse hos osagerna, trots att Pikes hela styrka endast omfattade ett tjugotal soldater. Pike hade bland annat uppdraget att undersöka hur områdets ”bad indians”, till vilka osagerna fick veta att de räknades, bäst skulle kunna pacificeras. Pikes uppdrag försvårades dock medvetet på olika sätt av Manuel Lisa som inte hade för avsikt att avstå några av sina upparbetade handelsförbindelser till USA:s regering. Lisa försåg osagerna med stora mängder eldvapen och ammunition och såg till att hans anställda propagerade bland osagerna om amerikanernas allmänna opålitlighet. Relationen mellan USA och osagerna kom alltså från början att präglas av ömsesidigt misstroende.