Stockholms stadshus är beläget på den gamla eldkvarnstomten vid Hantverkargatan 1 på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Stockholms stadsfullmäktige beslöt 1908 att låta uppföra ett kommunalhus med festvåning på tomten mot Mälaren, sedan ett tidigare förslag om ett nytt rådhus med rådhusrätt inte blivit av. Arkitekt Ragnar Östberg fick uppdraget att rita den påkostade byggnaden. Det krävdes 15 år att fullborda byggnadsverket, som invigdes midsommaraftonen den 23 juni 1923, som räknades som fyrasekelsminnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm.
Ragnar Östberg lär ha inspirerats av Dogepalatsets volym och arkader mot vattnet samt Markuskyrkans kampanil, båda belägna i Venedig. Stadshusets yttre och inre bär även influenser av bland annat italiensk renässans, nordisk gotik och islamisk konst, som Östberg förenade till en alldeles egen stil, där även det specialtillverkade, mörkröda murteglet spelade en viktig roll. Drygt en miljon handslagna och knappt sju miljoner maskinslagna tegelstenar användes för att färdigställa arkitektens skapelse. Stadshusbygget har kallats "den sista 'riktiga' byggnadshyttan i Sverige" och räknas som ett av landets främsta byggnadsverk i den nationalromantiska stilen. Med sitt 106 meter höga torn är det även ett känt landmärke i Stockholm.
Bland dess mest kända salar märks Blå hallen, Gyllene salen och Prinsens galleri. För den konstnärliga utsmyckningen engagerades en lång rad konstnärer och formgivare, bland dem bröderna Aron och Gustaf Sandberg, Carl Eldh, Christian Eriksson, prins Eugen, Axel Törneman, Einar Forseth, Axel Wallert och Carl Malmsten. Stockholms stadshus blev Östbergs mästerverk och efter invigningen mottogs byggnaden med ovationer av allmänheten och Östbergs arkitektkollegor, men det förekom även kritik att husets arkitektur var omodern.
Stockholms stadshus är säte för Stockholms kommuns förvaltning och ledning; det är här Stockholms kommunfullmäktige sammanträder och borgarråden arbetar. Stockholms stadshus har blivit känt bland annat genom dess användning som inramning för de årligen återkommande Nobelfestligheterna.
Stockholms stadshus är sedan 2025 en del av Sveriges kulturkanon.
Rådhusförslaget miniatyr|vänster|upright|Dogepalatset och Markuskyrkans kampanil i Venedig under 1800-talet. miniatyr|stående|Westmans rådhusförslag Hörn från 1904. stående|miniatyr|Östbergs rådhusförslag Mälardrott från 1904. Kring sekelskiftet 1900 fördes diskussioner dels om att uppföra en förvaltningsbyggnad och festlokal för stadens förvaltning, dels om ett nytt rådhus för rådhusrätten, och man önskade bygga ett gemensamt hus för båda funktionerna. Stadsfullmäktige beslöt att en rådhusbyggnadskommitté skulle tillsättas för att finna en lämplig plats och låta upprätta ritningar. Bland placeringsalternativen fanns Hötorget på Norrmalm och kvarteret Mars och Vulkanus i Gamla stan. 1902 beslöt stadsfullmäktige att förvärva kvarteret Eldkvarn på Kungsholmen för att där låta bygga ett rådhus.Pihl Atmer (2011), s. 34, 40
I december 1903 utlystes en arkitekttävling för svenska arkitekter. Till deltagarna hörde bland annat Ragnar Östberg, Carl Westman, Ivar Tengbom, Ernst Torulf och Carl Bergsten. Tävlingen hölls i två steg, där de sex bästa förslagen skulle gå vidare till en andra pristävling. Två tävlingsbidrag kom att ställas mot varann, nämligen Ragnar Östbergs Mälardrott och Carl Westmans Hörn. Medan Östbergs Mälardrott hade fasader i granit var Westmans Hörn tänkt i murtegel. När Östberg presenterade sitt förslag Mälardrott såg samtiden likheter med Dogepalatset (Palazzo Ducale) och Markuskyrkans kampanil i Venedig. Speciellt byggnadens läge och arkaderna vid vattnet var något nytt och ovanligt i Stockholm.Pihl Atmer (2011), s. 53 Det är sannolikt att Östberg fick inspiration av Dogepalatset som han besökte första gången på sin stipendieresa 1897 och senare 1909 och 1913.Pihl Atmer (2011), s. 92
År 1906 beslöt stadsfullmäktige att ett rådhus huvudsakligen överensstämmande med Östbergs ritningar, skulle byggas på EldkvarnstomtenPihl Atmer (2011), s. 47 ff. Men snart uppkom tvivel angående rådhusidén och oklarheter vad beträffar innehållet i Östbergs kontrakt. I oktober 1907 upphörde allt planeringsarbete med rådhusförslaget på Östbergs arkitektkontor, eftersom en motion med bland annat Knut Wallenberg i spetsen krävde upphävande av rådhusbygget på Eldkvarnstomten.Pihl Atmer (2011), s. 61
Knut Wallenberg, med stöd av 40 stadsfullmäktige menade att ett renodlat rådhus skulle byggas i kvarteret Fruktkorgen vid Scheelegatan på Kungsholmen (där Stockholms rådhus finns idag) och att ett kommunalhus “med monumental karaktär“ istället skulle uppföras i kvarteret Eldkvarn. Avgörande för placeringen var troligen stadsingenjören Herman Ygberg.Pihl Atmer (2011), s. 131 Rådhusbygget vid Scheelegatan prioriterades och som arkitekt valdes Carl Westman, medan Ragnar Östberg fick ta hand om kommunalhuset vid Mälaren. En av fördelarna med denna uppdelning var att rådhuset snabbare kunde färdigställas. En annan fördel var närheten till det nybyggda polishuset vilket innebar att man slapp forsla interner längre sträckor.
Stadshuset, arkitektur och planering miniatyr|stående|vänster|Östbergs förslagsskiss från 1911, antagen av stadsfullmäktige. miniatyr|upright|Östberg på tornet, i bakgrunden syns Riddarholmen, ca 1919. Efter många turer och intensiva diskussioner kunde stadshusprojektet ta sin början. Husets arkitekt, Ragnar Östberg, arbetade med byggnaden på egen hand från och med 1890-talets slut.Hultin (2002), s. 60 Efter alla tävlingar, ändringar och nya ritningsförslag, som till en början gällde ett nytt rådhus, var han väl insatt i byggnadens komplexitet. Samtidigt var han oroad över att rådhusbygget prioriterades och befarade att stadshusprojektet kunde komma i skymundan. Till detta kom den ekonomiska nedgången i Sverige under vintern 1907–1908 med arbetslöshet och storstrejk som följd.
Som inledningsvis nämndes är Östbergs byggnadsverk påverkat av Dogepalatset och dess läge vid vattnet, men där slutar likheten. Stadshusets yttre och inre bär influenser av bland annat nordisk gotik, bysantinsk och islamisk konst, som Östberg sammanvävde till sin alldeles egen stil. Ytterligare ett grepp som kom till användning var kopplingen till Stockholms historia genom en lång rad av symboliska byggnadsdetaljer och utsmyckningar. Om de italienska rådhusen skrev Östberg: “… med hvilka man har liksom hela stadens lif klart för sig…” Resultatet blev ett av svenska nationalromantikens mästerverk.Pihl Atmer (2011), s. 168
Östberg och hans medarbetare, bland dem arkitekten Elis Benckert, studerade även jämförbara stadshusbyggen i andra europeiska städer som i Köpenhamn (Köpenhamns rådhus) och Altes Stadthaus i Berlin.Pihl Atmer (2011), s. 55 Redan i tidiga ritningsförslag domineras anläggningen av ett kraftigt hörntorn, till en början i tung jugendstil.Pihl Atmer (2011), s. 50 Stadshusets längor grupperar sig kring två gårdar. Den östra är öppen och kallas Borgargården, den västra är en övertäckt festhall som benämns Blå hallen.Hultin (2002), s. 60
År 1913 presenterade Östberg de första helt genomarbetade ritningarna i skala 1:200 för stadshusets gestaltning. Dessförinnan rörde det sig huvudsakligen om idéskisser och detaljstudier. De olika delarna i byggnaden kallades ”Östra längan” (mot nuvarande Stadshusbron), och innehåller bland annat Rådssalen. I ”Västpartiet” (mot nuvarande Ragnar Östbergs plan) och som sträcker sig in ”Norra längan” (mot Hantverkargatan), placerade han kontor och tjänsterum för stadens förvaltning. Här låg ursprungligen ämbetsrum för Byggnadsnämnden med egen trappa, korridor och vänthall (”Byggnadsnämndens trappa”, ”Byggnadsnämndens korridor”, ”Byggnadsnämndens vänthall”). Idag är de uppkallade efter Drätselnämnden som hade sina lokaler här.Pihl Atmer (2011), s. 322–323 I ”Södra längan” (mot Riddarfjärden) ligger Salen Tre kronor och Prinsens galleri. Slutligen märks den så kallade Mittbyggnaden eller Mittpartiet med Gyllene salen, som ligger mellan Borgargården och Blå hallen.Pihl Atmer (2011), s. 169 Det skulle även finnas en krog i byggnaden; det blev Stadshuskällaren (ursprungligt namn: Bellmanskällaren) som Östberg placerade på undre botten i Östra längan, i hörnet mot dagens Stadshusbron.Pihl Atmer (2011), s. 367
Originalritning, 10 december 1916
Teglet miniatyr|upright|Tegelmurningen med utskjutande koppsten på tornets östra sida. Stockholms stadshus fasader består av mörkrött, blåskimrande och hårdbränt murtegel som är kännetecknande för byggnaden. Teglet var en hjärtesak för Östberg och innan teglet valdes studerade han och hans medarbetare allehanda byggnader i Sverige. Det av Östberg valda teglet har formatet 270 × 130 × 95 millimeter (längd gånger bredd gånger höjd) och är större än dagens standardformat (ett vanligt mått på en svensk tegelsten är 250 × 120 × 62 millimeter). Enligt Östberg var förebilden ett tegel som 1909 hittades vid utgrävningar utanför Stockholms slott och som antogs härstamma från det gamla Slottet Tre kronor. Genom att teglet är högre än normalt fick man färre horisontella fogar och på det sättet större stabilitet i väggen, samtidigt gav det en kraftigare visuell effekt.Pihl Atmer (2011), s. 241 För att på stadshustornet ytterligare öka tegelmurens effekt lät Östberg vissa av koppstenarna skjuta ut utanför murlivet med några centimeter.
Teglet levererades från bland andra Lina tegelbruk och Bockholmssättras tegelbruk. Murningen utfördes sedan i medeltida munkförband för fasadens synliga delar medan ”bakmurningen” består av maskinslaget tegel. Murbruket var särskilt starkt och bestod av en blandning av finmalen masungsslagg och vanligt kalkbruk.Larsson (2011), s. 23 En del horisontella fogar förstärktes dessutom med järnnät. För att prova hållfastheten gjorde Tekniska högskolans materialprovningsanstalt regelbundna tryckprov på tegel, murbruk och murverk.
Tegelleveranserna började i juni 1914 men fick avbrytas dels på grund av första världskrigets utbrott och dels på grund av dålig kvalitet och avvikande mått för de handslagna tegelstenarna. Så småningom övertog Aktiebolaget Mälardalens Tegelbruk kontraktet, där Lina tegelbruk ingick. Vid slutet av 1916 hade arbetena kommit så långt att taklagsfesten kunde firas. Men projektet var långt ifrån fullbordat och det pågick fram till 1923. Bidragande faktorer till den långa byggtiden var dels Östbergs ständiga ändringar men även första världskriget med försenade eller uteblivna tegelleveranser och stor materialbrist. Därtill kom flera strejker på byggplatsen, exempelvis strejkade cementarbetarna 1917 och snickarna 1919.Pihl Atmer (2011), s. 249, 255 Drygt en miljon handslagna och knappt sju miljoner maskinslagna tegelstenar användes för att färdigställa arkitektens skapelse.Larsson (2011), s. 23
Konstruktioner och installationer Grundläggningen till stadshuset blev ovanligt komplicerad eftersom marken bestod av ett elva meter djupt lerlager ovanpå fast berggrund. Uppdraget gick till byggföretaget Kreuger & TollDet separata byggbolaget Kreuger & Toll Byggnads AB inom Kreuger & Toll var ännu inte grundat (1917) vid tiden för byggets igångsättande. med Paul Toll som projekt- och byggledare, vilka omkring 1912 slutförde grundläggningen med omfattande pålning. Det 106 meter höga tornet bärs upp av åtta betongpelare à fem meter i diameter som står på berggrunden 11 meter under markplan, dessa arbeten utfördes sommaren 1913. Den övriga husgrunden vilar på armerade betongpålar med en sammanlagd längd om 20 000 meter. Henrik Kreüger, vid tillfället tillförordnad professor i väg- och vattenbyggnadsteknik vid Kungliga Tekniska högskolan, var chefskonstruktör för grundläggningen och stod för slutbesiktningen.Pihl Atmer (2011), s. 239–241