miniatyr|Europeiska flaggan Europeisk unionsrätt (EU-rätt), tidigare europeisk gemenskapsrätt (EG-rätt), är den rättsordning som Europeiska unionen grundar sig på. Den bygger på ett regelverk bestående av unionens fördrag och rättsakter som antagits av unionens institutioner, organ och byråer med fördragen som rättslig grund.

Unionsrätten är en självständig rättsordning som gäller i unionens medlemsstater vid sidan av de nationella rättsordningarna. Den skapar inte enbart skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan ger i vissa fall även upphov till individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda. Delar av unionsrätten har därför direkt effekt och kan åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, även utan att bestämmelserna har införlivats i den nationella rättsordningen. I enlighet med företrädesprincipen äger unionsrätten företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den.

För att säkerställa att unionsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater tolkar EU-domstolen unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden. Europeiska kommissionen kan även inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat som inte anses uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten, med möjlighet att väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen.

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, blev Europeiska unionen en juridisk person och ersatte Europeiska gemenskapen. Samtidigt ersattes ”gemenskapsrätten” av ”unionsrätten” som begrepp.

Historia

Unionsrättens historia sträcker sig tillbaka till 1950-talet, då Europeiska gemenskaperna upprättades. Gemenskapsrätten – unionsrättens dåvarande namn – utvecklades utifrån de rättsakter som antogs med gemenskapernas fördrag som rättslig grund. EG-domstolen – EU-domstolens dåvarande namn – hade exklusiv behörighet att tolka denna rätt. En milstolpe i utvecklandet av gemenskapsrätten var EG-domstolens dom i målet Van Gend & Loos mot Nederländerna den 5 februari 1963. Domstolen slog då fast att gemenskapsrätten inte enbart skapar skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan ger i vissa fall även upphov till ”individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda”. Vidare slog EG-domstolen fast att gemenskapsrätten utgör ”en ny rättsordning inom folkrätten till vars förmån staterna, låt vara på begränsade områden, har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även dessas medborgare lyder under”. Genom domen fastställdes principen om direkt effekt, som innebär att en bestämmelse i unionsrätten i vissa fall kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, även utan att den har införlivats i den nationella rättsordningen. Under 1964 fastställde EG-domstolen även företrädesprincipen, vilket var en annan milstolpe i utvecklandet av gemenskapsrätten.

EG-domstolens rättspraxis har senare utvecklats genom en mängd olika mål. Samtidigt har det europeiska samarbetet och därigenom gemenskapsrätten utvecklats genom antagandet av nya fördrag. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, upprättades Europeiska unionen med en pelarstruktur bestående av Europeiska gemenskaperna, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt rättsliga och inrikes frågor. EG-domstolens behörighet var i princip begränsad till den första pelaren. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, avskaffades dock pelarstrukturen och en enhetlig struktur bildades med unionen som en juridisk person. Samtidigt bytte ”gemenskapsrätten” namn till ”unionsrätten” och ”EG-domstolen” namn till ”EU-domstolen”.

Principen om tilldelade befogenheter och andra konstitutionella principer

Unionsrätten är avgränsad till de områden där unionen har getts befogenhet av sina medlemsstater att vidta åtgärder, till exempel lagstifta. Enligt principen om tilldelade befogenheter får unionen vidta åtgärder endast inom sina befogenhetsområden; varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt dess fördrag tillhör medlemsstaterna. Inom vissa områden har unionen exklusiva befogenheter, medan den inom andra områden har delade eller stödjande befogenheter. Varje rättsakt som antas måste ha en giltig rättslig grund i fördragen; annars kan den ogiltigförklaras av EU-domstolen genom en talan om ogiltigförklaring.

Utövandet av unionens befogenheter styrs av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen inom sina icke-exklusiva befogenhetsområden endast får vidta åtgärder om målen för dem inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på nationell, regional eller lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på europeisk nivå. De nationella parlamenten kontrollerar att subsidiaritetsprincipen följs genom ett särskilt förfarande för subsidiaritetsprövning. Proportionalitetsprincipen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.

Befogenhetsområden

Unionens befogenhetsområden är uppdelade i tre befogenhetskategorier: exklusiva befogenheter, delade befogenheter och stödjande befogenheter. Varje befogenhetskategori kännetecknas av olika långtgående befogenheter för unionen och dess medlemsstater. Unionens befogenheter kan endast ändras genom att unionens fördrag ändras i enlighet med det ordinarie ändringsförfarandet, vilket kräver ett sammankallande av ett konvent och därefter en regeringskonferens för att utarbeta en fördragsändring. Fördragsändringen måste sedan ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan den kan träda i kraft.

Exklusiva befogenheter är de mest långtgående befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har exklusiva befogenheter får endast unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter medan medlemsstaterna får göra detta själva endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens akter.

Delade befogenheter innebär att både unionen och dess medlemsstater har befogenhet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får dock utöva sin befogenhet endast i den mån som unionen inte redan har utövat sin befogenhet. Medlemsstaterna får på nytt utöva sin befogenhet om unionen beslutar att inte längre utöva sin befogenhet. Inom vissa befogenhetsområden har unionen dock möjlighet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter, utan att det hindrar medlemsstaterna från att utöva sina befogenheter. Dessutom har unionen befogenhet att samordna medlemsstaternas politik inom vissa områden. Unionen har även befogenhet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik.

Stödjande befogenheter är de mest begränsade befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har stödjande befogenheter får unionen vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta medlemsstaternas befogenheter på dessa områden. De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.

Rättskällor I likhet med medlemsstaternas nationella rättsordningar bygger unionsrätten på olika rättskällor utifrån en normhierarki. Högst upp i hierarkin finns den så kallade primärrätten, som huvudsakligen består av unionens fördrag. Den utgör en sorts konstitution för unionen och är överordnad andra rättskällor inom unionsrätten. Under primärrätten finns internationella avtal som unionen är part i. Dessa är i sin tur överordnade den så kallade sekundärrätten, som består av rättsakter som unionens institutioner, organ och byråer har antagit med fördragen som rättslig grund. Även EU-domstolens rättspraxis utgör en rättskälla inom unionsrätten. Förarbeten och doktriner kan också utgöra rättskällor, även om sådana rättskällor har en avsevärt mindre betydelse inom unionsrätten än i vissa nationella rättsordningar.

Därutöver finns ett antal konventioner och andra mellanstatliga avtal, däribland K.3-konventionerna, som ingåtts mellan medlemsstaterna genom unionen och som är tätt förknippade med unionsrätten, men som inte är en integrerad del av den. Dessa ingår dock i unionens regelverk som en del av de akter som nya medlemsstater måste ansluta sig till för att bli medlemmar i unionen.

Fördrag och protokoll

Unionens fördrag och därtill fogade protokoll utgör grunden för unionsrätten – den så kallade primärrätten – och är överordnade andra rättskällor inom unionsrätten. Utöver fördragen innefattar primärrätten vissa allmänna principer som EU-domstolen har slagit fast, exempelvis utifrån medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, samt unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Unionen har två grundfördrag: fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Dessa reglerar bland annat unionens befogenhetsområden, institutionernas funktionssätt och övergripande bestämmelser om unionens politik. Därtill finns ännu ett grundfördrag – fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen – som reglerar motsvarande bestämmelser för Europeiska atomenergigemenskapen, som formellt utgör en separat organisation, men som styrs av samma institutioner som Europeiska unionen. Till dessa fördrag finns en rad protokoll fogade som reglerar vissa specifika bestämmelser. Därutöver finns även anslutnings- och utträdesfördrag som reglerar villkoren för medlemsstaters anslutning till respektive utträde ur unionen. Dessa innefattar framför allt olika typer av övergångsbestämmelser.

Grundfördragen har ändrats genom olika ändrings- och tilläggsfördrag, varav Lissabonfördraget är det senaste. Fördragen kan endast ändras genom särskilda ändringsförfaranden. I de flesta fall måste en fördragsändring ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan den kan träda i kraft. I vissa specifika fall kan Europeiska rådet dock anta ett beslut om ändring av fördragen genom särskilda övergångsklausuler. Även stadgorna för EU-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska investeringsbanken, som är fogade i form av protokoll till fördragen, kan helt eller delvis ändras genom vanliga rättsakter.

Allmänna principer och grundläggande rättigheter

miniatyr|De inledande artiklarna i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Enligt EU-domstolens rättspraxis måste primärrätten kompletteras av allmänna principer som ligger till grund för hur fördragen ska tolkas och tillämpas. Dessa allmänna principer räknas normalt som en del av primärrätten, men också som en del av subsidiärrätten, alltså den rätt som härrör från EU-domstolens rättspraxis och som syftar till att klargöra eventuella oklarheter som uppstår vid tolkningen av primär- och sekundärrätten. Det saknas en fullständig lista över de allmänna principerna; dessa fastställs allteftersom EU-domstolen tolkar unionsrätten i konkreta fall. Hittills har dock domstolen slagit fast att bland annat följande principer ingår som allmänna principer i unionsrätten: proportionalitetsprincipen, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, principen om berättigade förväntningar, jämlikhet, försiktighetsprincipen och processuell rättvisa. Även ömsesidigt erkännande utgör en allmän princip av stor vikt för framför allt den inre marknaden och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Andra allmänna principer, särskilt subsidiaritetsprincipen, har tillkommit först när de uttryckligen har inkluderats i unionens fördrag.