mini|Rutter och år för viktiga vikingaresor. mini|Rutter i österled. Rutten söderut från Novgorod användes troligen mest vintertid, och då med häst och släde. En rutt österut från Novgorod är inte utmärkt. miniatyr|En romantisk bild av vikingar på resa i Ryssland. Målning av Nicholas K. Roerich, 1899. Vikingarnas resor kännetecknas av en kombination av plundring och handel. Det förekom också ren utvandring och kolonisation, och en del nordbor bosatte sig i nya områden, exempelvis i Dublin och York, men även i nuvarande Ryssland, Polen och Ukraina. Vikingatiden föregicks av bronsålder, järnålder och vendeltid, då omfattande resor också förekom. Vikingarnas handelsnätverk ärvdes av Hansan under medeltiden. De seglatser som företogs följde i största möjliga mån kusterna, att ge sig ut på öppet hav var för riskabelt, speciellt om man seglade med mindre båtar. Hade man större skepp och bra väder var öppet vatten möjligt, men kusten erbjöd förutom trygghet, också landmärken att navigera efter. Om vi utgår från Birka i Mälardalen, kan vi konstatera att Birka i ett första skede hade kontakter med Staraja Ladoga, Grobin och Wolin österut, så kallat österled. Västerut skedde handel med Hedeby, Kaupang och Dorestad. I en andra fas utvidgas kontaktnätet till Volgabulgarien vid Ural, Kiev och Konstantinopel. Även med abbasiderna i Mellanöstern skedde ett utbyte. Om vi istället utgår från ett norskt-danskt perspektiv i väster, så sker kontakter med bl.a. England, Irland, Grönland, Spanien och t.o.m. Kanada.
Bakgrund Sjöfart, fjärrhandel och fjärran kontakter har en lång historia i Skandinavien. Inte minst ser vi bevis på det i alla hällristningar och skeppssättningar. Detta skapades minst två tusen år innan vikingarna. Vi finner också tydliga likheter mellan fynden i Sutton Hoo i England och gravarna i Vendel, Uppland. Gotländska broscher/spännen har hittats på andra sidan Östersjön och de kom dit innan vikingatid. Fynd från Romarriket har hittats i Uppåkra och på Öland. Troligen kom de romerska artefakterna till Norden långt innan det vi kallar vikingatid. Ett tidigt internationellt nätverk påvisas också av de s.k. guldgubbar som har hittats i hela södra Skandinavien. Vikingatiden är alltså en fortsättning på en handelskultur och ett nätverk som gradvis utvecklats under lång tid. miniatyr|Hjortspringbåten, som hittades i Danmark på 1880-talet, visar på en kontinuitet i resandet i Skandinavien. Den ser ut precis som båtarna på hällristningarna och är från 300-400 f.Kr (Här en modell). Skeppsbyggeriet utvecklas, båtarna blir större och vid något tillfälle lär sig även Nordeuropas folk att segla. Slaveri och träldom var vid denna tid helt naturligt och vissa livsnödvändiga råvaror fick man resa långt för att få tag på. Viktiga handelsprodukter var t.ex. pälsverk, salt, järn, koppar, smide, bärnsten, slavar, honung, tjära, silver o.s.v. Bärnsten från Östersjön har hittats i fynd vid medelhavet som daterats till långt före vår tideräknings början. Insamlandet av slavar var en bra affär och på grund av detta förvärvs natur var slavhandlarna tvungna att behärska vapen och tillämpa våld.
De egentliga vikingatågen, så som vi känner dem, hade föregåtts av enstaka plundringar. Nordmännen blev alltmer förtrogna med navigering och sjömansskap. Deras viktigaste samfärdsleder var i Sverige och Norge vikarna, floderna och sjöarna, i Danmark sunden. Därför vågade de sig tidigt ut på handelsfärder utmed kusterna och uppför floderna i de närmast liggande länderna. Det blev då lätt tvister mellan de bofasta och nordmännen, vilket ofta resulterade i stridigheter.
I västerled (vestrvegr)
mini|Bildsten från vikingatid med skepp. Smiss, Stenkyrka socken, Gotland. Det var främst danskar och norrmän som for i västerled, även om det fanns en del svear också. Till norrmän och danskar räknades vid denna tid bohuslänningar och skåningar. Båtarna i väster var större än de i öster. Bland de största skeppen vi känner till finns Skuldelev 2 som rekonstruerats och blivit Havhingsten fra Glendalough. Dessa långskepp kunde segla rakt upp på stranden och med hjälp av tidvattnet kunde det gå mycket fort. De klumpigare och tyngre lastskeppen kunde behöva en brygga eller en kaj, vilket vi ofta ser på rekonstruktioner från vikingatida stadsliknande samhällsbildningar. (t.ex: Hedeby, Birka och Truso). Fler exempel på skepp i västerled kan hittas på Vikingskipsmuseet i Oslo.
Krig, röveri och kolonisation De första strandhuggen i England skedde vid Dorchester någon gång mellan 786 och 793. Sedan följde den ökända attacken på klostret Lindisfarne år 793. Detta räknas av många som inledningen till den s.k. "vikingatiden". År 794 attackerade vikingarna S:t Egferths kloster vid Wearmouth i Northumbria. Här bjöd invånarna motstånd och en av hövdingarna stupade. En svår storm tog sedan flera av deras skepp och de som räddade sig i land blev nedhuggna. Fram till 835 finns inga fler uppgifter om vikingaattacker mot Englands östra kuster. I perioden 834–850 härjades dock kusterna sporadiskt av smärre grupper av vikingaskepp. År 851 kom en motgång och en större vikingahär nedkämpas vid Aclea i Wessex. 865 anläder en stor flotta till Östra Anglien och denna styrka kom att härja i tretton år och intar York redan 867. Northumbria intas. 871 anländer fler båtar och män från Skandinavien och Mercia intas 873. Wessex faller för vikingarna 878. Var dessa vikingar kom från är omdebatterat, och det har föreslagits att en del kom från Irland och en del från Västra Franken. York, som nordborna kallade Jorvik, blev vikingarnas viktigaste stad, men den förloras redan 954.
År 795 opererade vikingar för första gången i Irländska sjön. Strandhuggen drabbade först Wales södra kust, sedan attackerades Irland. Efter en period av härjningar började nordbor bosätta sig. Vikingatidens handelsplatser på Irland utvecklades senare till köpstäder. Dublin verkar ha spelat en viktig roll men även städer som Cork och Limerick utvecklades till rika dåtida handelsplatser.
Dessa första strandhugg i västerled verkar ha utförts av vikingar från Danmark/Norge. På vägen till England och Irland passerade dessa Shetlandsöarna (av nordborna kallade Hjaltland) och Orkneyöarna strax norr om Skottland, samt Hebriderna nordväst om Skottland (av nordborna kallade Söderöarna.) På dessa öar bosatte sig också utvandrade nordbor.
mini|höger|Färöiskt frimärke i åminnelse av vikingarnas resor över havet. På Färöarna, som ligger halvvägs mellan Skottland och Island, fanns redan vid nordbornas ankomst små grupper av iriska munkar som ville leva eremitliv. Dessa munkar kallades "papar". Enligt Färingasagan började nordbor bosätta sig på Island runt 870-talet.
Skandinaverna lär ha kommit till Island på 860-talet. Enligt de isländska sagorna ska det ha varit norrmannen Nadd-Odd och svensken Gardar Svavarsson som stod bakom denna bedrift. År 874 började norrmän utvandra till Island i större skala och tog där nytt land, s.k. "landnam". Under landnamstiden fram till 930 skedde en kraftig invandring till ön, främst från Norge, men också av nordbor från tidigare koloniserade områden i Skottland, England och Irland.
Endast en kort tid efter Islands upptäckt, runt 900, fann den vinddrivne norrmannen Gunbjörn Grönland enligt Grönlänningasagan. Erik Röde, en fredlös islänning, ursprungligen från Norge, utvandrade 985 till Grönland och var den förste som tog sig land där. Nordbornas bebyggelse låg på två begränsade områden på öns sydvästra del, dels på Österbygden och dels på Västerbygden. I Österbygden ska ha funnits 190 gårdar och i Västerbygden 90 stycken.
Erik Rödes saga berättar om hur Erik Rödes son Leif Eriksson år 1000 upptäckte Kanada genom att ha blivit vinddriven västerut. Grönlänningasagan berättar däremot att det var Bjarne Herjulfsson som först siktade detta land, men även att han aldrig gick i land. Resultatet blev försök till en kolonisation av nordbor i det nya landet som kallades Vinland. Arkeologiska fynd från L'Anse aux Meadows har bekräftat denna bosättning.
Vikingar började i slutet av 700-talet att attackera Friesland, det vill säga Nordsjöns södra kust. År 800 tvingades Karl den store att bege sig till denna kust för att ordna med försvaret. År 808 attackerade sedan den danske kungen Godfred Friesland, med en flotta på tvåhundra skepp. Efter denna händelse och fram till 840 är det endast från år 820 som det åter talas om en vikingaattack i området. År 845 skövlades Hamburg av en stor vikingaflotta.
År 841 kom den första av många vikingaflottor till Frankrike och Seine. Rouen brändes och vikingarna nådde upp till St. Denis. Åren 845 och 857 intogs Paris, men åren 885–886 motstod parisborna en lång belägring och trotsade de attackerande vikingarna. 911 fick sedan den norske vikingahövdingen Rollo området kring Rouen som förläning av kejsaren. Efter det skedde en kolonisering av området som kom att kallas Normandie. Genom denna handling kan vikingatågen i Frankrike anses som i princip avslutade.
År 844 uppträdde de första vikingarna i nordvästra Spanien vid staden A Coruña. Senare samma år attackerades Lissabon, Cadiz och i Vikingaräden mot Sevilla genomfördes.
Vikingarna Björn Järnsida och Håstein gjorde ett vikingatåg till Medelhavet 858 till 862. Detta vikingatåg attackerade bland annat de italienska städerna Luna och Pisa.
I Spanien dräptes biskop Sisnando av Compostela 968 och klostret Curtis plundrades. Biskopssätet i Tui drabbades senare av en flotta under Olav den heliges ledning, och förblev öde i ett halvt århundrade. Nordmännen hade också vanan att ta gisslan som de sedan släppte mot en lösensumma.
I österled (austrvegr)
miniatyr|Berezanjstenen är en runsten som hittades på en liten ö utanför Dnjeprs mynning i Svarta havet. De östliga vikingafärderna riktade sig främst mot Östersjöns södra och östra kuster samt landet innanför. Man kallade dessa färder "i österled". En av de mest befarna vägarna var genom Finska viken, uppför floden Neva och över sjön Ladoga. Därifrån förde en ny flodfärd söder ut till sjön Ilmen. Här grundade enligt traditionen nordmännen ett rike vars huvudstad kallades Holmgård (nu Rjurikovo Gorodisjtje), som strax kom att ersättas av Novgorod (ryska: Ny stad). Nordmännen seglade vidare på floder åt söder och öster. Genom att ibland (kanske) dra sina lätta fartyg långa sträckor över land kom de till floderna Dnjepr och Volga. (Dnjepr leder till Svarta havet, och Volga till Kaspiska havet.) Ny forskning har visat att företeelsen att dra stora båtar på stockar över land långa sträckor, är en myt. Det finns inte dokumenterat någonstans, annat än i två dåtida skriftliga källor. Snarare bytte man båt, drog båten i snön på vintern eller reste med häst och släde på isen under vinterhalvåret. Resor med båt på floden Lovat har kanske aldrig skett, men detta finns det inget konsensus om. Vissa fynd pekar på motsatsen (Larsson, G. 2007 s.235). Ofta sålde man kanske bara varorna vid en handelsplats och återvände hem. Troligen övervintrade en del på dragstället/edet och fortsatte med annan båt på våren. Dragställena (ryska: volok волок) blev omlastningsstationer. Debatten om båtar, dragställen och båtars proviniens har pågått under lång tid och så länge forskningen inte hittar några båtvarv i Ryssland får vi leva i ovisshet. miniatyr|Aifur är en liten rekonstruerad vikingabåt som företog tre experimentella resor i österled åren 1994, 1996 och 2001.