miniatyr|300px|Dansk-norska örlogsfartyg och Nya Älvsborg beskjuter varandra på morgonen den 3 maj 1717, efter att ett nattligt anfall mot Nya Varvet slagits tillbaka. Målning av Jacob Hägg på Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg. Göteborgs fasta försvar var de fortifikationsbyggnader som användes till försvar av Göteborgsområdet och Hisingen, samt tidigare svenska stadsbildningar vid Göta älv. Under tidig medeltid var Göteborgs föregångare Lödöse försvarad av den starka borgen Lödösehus. Efter att staden på 1400-talet flyttats närmare älvmynningen bestod försvaret av en enkel jordvall och vallgrav, medan Älvsborg blev den centrala försvarsanläggningen vid anfall från havet, även om befästningen in på 1500-talet var byggd i trä. Sedan flera mindre föregångare förstörts i samband med krig, grundades staden Göteborg på sin nuvarande plats, med starkare befästningar bestående av bastioner och vallar enligt holländskt mönster. De olika krigen under 1600- och tidigt 1700-tal: Kalmarkriget, Hannibalsfejden, Gyldenløvefejden och stora nordiska kriget innebar att försvarsanläggningarna i staden och omgivningarna byggdes ut. Efter en lång period av förfall under 1700-talet började Göteborgs stadsbefästningar att raseras 1807. Under första hälften av 1800-talet byggdes Marstrandsfästningen Karlsten ut kraftigt, innan artilleriets utveckling tvingade fram en nerläggning av kustfästningarna. I början av 1900-talet färdigställdes Älvsborgs fästning som en samlande benämning på olika försvarsåtgärder i Göta älvs mynning och senare under 1900-talet har det fasta försvaret bestått av anläggningar i bergrum runt staden.
Befästningar under medeltid och äldre vasatid
Lödösehus
Som första föregångare brukar räknas Lödöse, cirka 5 mil norr om Göteborg. Den äldsta tätortsbebyggelsen går, enligt arkeologiska fynd, tillbaka till strax före år 1100. Den äldsta försvarsanläggningen nämns i Håkon den gamles saga som en kastal, det vill säga ett fristående torn, vilken förstördes 1227.Andersson,Hall,Öborn sid 155-157 I översättning lyder sagan "Norrmännens kloke konung lät österut nedbryta kastalen i Lödöse där furstarna trodde sig säkra". Översättningen har dock ifrågasatts av forskare och inga arkeologiska spår av kastalen har hittats.
Flera arkeologiska utgrävningar under 1900-talet har däremot visat på ett dubbelt, på vissa sträckor tredubbelt, vallgravsystem och palissadverk från 1250–1260-talen som anlagts runt "borgkullen", en bergplatå 15 meter över den förbiflytande Göta älv. Den eventuella kastalen bör då ha ersatts av en större borg, Lödösehus, vilken bland annat nämns i Erikskrönikan. Den nya borgen var troligen byggd i sten och tillsammans med omgivande anläggningar bör den ha varit en av rikets starkaste borganläggningar. Inklusive vallgravarna har borgområdet omfattat en yta på cirka 3 hektar, själva borgplatån cirka 50x70 meter, och övriga bebyggelseytor innanför vallgravarna cirka 6 000 m2. Mot de cirka 9 meter breda vallgravarna har vallarna stabiliserats med palissader av tätt ställda decimetertjocka ekstolpar, med upp emot 4 meters längd. Dessutom har vallnålar använts i vallgravens inre palissad, det vill säga spetsade, snedställda pålar under vattenytan för att hindra simmande eller vadande fiender.
Lödösehus var en riksborg, vilket innebar att kronan stod som byggherre. Den skulle vara gränsförsvar mot Norge eftersom riksgränsen gick i Göta älv, vara tillfällig bostad åt den kringresande kungen med sin eskort, samt förvaltningsborg för ett slottslän eller borgfögderi. Det senare innebar att det fanns behov av stora magasin för naturaskatt.
Staden Lödöse hade ingen stadsmur, men vid utgrävningar har konstaterats breda diken, uppenbarligen försedda med vallar, norr och öster om stadsbebyggelsen. Dessutom fanns ytterligare en försvarsanläggning på Tegelkullen söder om staden. Denna har tolkats som en vaktborg, eller stödbefästning, samtida med Lödösehus. Anläggningen bör ha haft mycket god utsikt över Göta älv söderut, i den förväntade anfallsriktningen.
Någon gång under den tidigare delen av 1200-talet har Sverige fått tillgång till en korridor utefter Göta älv. Det antas ha skett under en period då Danmark skakades av inre oroligheter, samtidigt som ett stort lerskred vid "Jordfallet", nuvarande tätorten Bohus, blockerade den södra älvarmen vilket gjorde att bara Nordre älv var farbar för handelsfartyg. Möjligen har också "Skårdals skate" i samma skredområde på västgötasidan, ingått som en svensk motprestation till Norge. Birger Jarl var mycket aktiv i Göta älvdalen under mitten av 1200-talet, med flera internordiska möten mellan år 1249–1263, samt hög närvaro i Lödöse under samma period som Lödösehus byggdes ut.
Gullbergs hus På Gullbergsklippan nära nuvarande Göteborgs centralstation lät den svenske kungen Birger Magnusson anlägga en borg år 1304, som var det första svenska gränsfästet vid Göta älvs mynning. Borgen fick efter klippan namnet Gullberg och var troligen byggd i trä. Strandängarna vid klippan, Gullbergshed, var en viktig mötesplats för möten mellan företrädare för Sverige, Norge och Danmark, bland annat 1253, 1254 och 1285, men källorna nämner ingenting om någon befästning under 1200-talet.
I början av 1300-talet hade konflikten mellan kung Birger och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar, utvecklats till inbördeskrig. Hertigarna var allierade med kung Håkon V Magnusson i Norge och hertig Erik hade bland annat fått Älvsyssel med borgen Ragnhildsholmen i förläning. Anläggandet av Gullbergs hus kan därför ses som ett motdrag av kung Birger, för att säkra tillgången till Göta älvs södra utlopp. Den ursprungliga borgen användes troligen bara i några årtionden. Under 1400-talets senare del anlades och förstördes skansar på Gullberg vid flera tillfällen, i samband med belägringar av det näraliggande Älvsborg.
Lindholmen
Borgen nämns första gången cirka 1330 och låg då på en brant klippö på Hisingssidan av Göta älvs södra gren. Numera är berget, Slottsberget, på grund av landhöjning och utfyllnader landfast. Precis som Gullbergshed var Lindholmarna kungliga mötesplatser redan vid 1200-talets mitt. Borgens funktion var att vara förvaltningsborg, medan Lödösehus fortfarande var den viktigaste svenska militära anläggningen mot väster.
Kung Magnus Eriksson vistades ofta på Lindholmen under 1330-talet. Han var kung både i Sverige och Norge och skulle enligt fördrag dela sin tid mellan de båda rikena. Detta kunde han göra genom att förutom på Lindholmen, också vistas på den nya norska borgen Bohus knappt två mil norrut. Då kung Magnus gifte sig med Blanka av Namur 1335 fick hon Lödöse fögderi och stad, samt Lindholmen i morgongåva. Vilken omfattning Lödöse-Lindholms slottslän har haft går inte att fastställa och inte heller var det gränsat mot det andra västgötafögderiet Axvall. Efter 1339 nämns inte Lindholmen längre i skriftliga källor. Stora delar av lämningarna efter borgen förstördes i slutet av 1800-talet, då många villor byggdes på Slottsberget. Genom provgrävningar i området 1962 har lämningarnas storlek kunnat bestämmas. På den ganska brant avgränsade bergplatån har en ringmur anlagts och inom den en borganläggning med åtminstone en tornbyggnad. Möjligen har ett förborgsområde funnits nedanför kullen, i likhet med Lödöse. Sannolikt har en större del av anläggningens byggnader varit av trä.
Älvsborg
Borgen nämns första gången 1366 och bör ha anlagts tidigare under 1360-talet. Den låg 20 meter över vattnet vid Klippan, nära Göta älvs mynning. Läget innebar att trafiken på älven kunde övervakas, men eftersom borgen ännu i början av 1500-talet var byggd i trä kan den inte sägas ha varit särskilt stark. Detta trots att den under närmare 300 år blev Sveriges huvudfäste mot väster. Älvsborg övertog också Lindholmens roll som förvaltningsborg i Västsverige tillsammans med Axvall, framförallt efter Engelbrektsupproret 1434.
På grund av de många senare ombyggnaderna finns det inga spår kvar av den medeltida borgen, men däremot en unik teckning av den tyske landsknekten Paul von Dolnstein, som deltog i den danske prinsen Kristians anfall mot borgen i juli 1502. Dolnsteins bild visar hur belägrarna slagit upp ett fältläger väst eller sydväst om fästningen och att man grävt djupa gravar på södra sidan till skydd för soldaterna. Där syns också hur artilleri, både lätta fältslangor och en grov kartov, används i skydd av skanskorgar. Även om fästningens svenska garnison var välbeväpnad med kanoner och olika slags handbössor kapitulerade man vid denna belägring efter tre dagar.
Enligt Dolnsteins information till teckningen nämns att "slottet är av trä och taket täckt med jordtorv". I den höga anläggningen med Klippans branta sluttningar "har alla fönstren dunderbössor", enligt Dolnstein. På borgplatån verkar det inte finnas några stenbyggnader, utom möjligen ett torn på norra sluttningen. Både ringmuren runt anläggningen och borgkärnan verkar vara byggd med liggande timmer. Ringmuren har sju torn, av vilka det tredje från vänster är försett med en loftgång till huvudborgen. Det andra tornet från höger är kraftigare än de andra och har en ytterport med en lång träbro som leder fram till det. Borgen brändes vid detta tillfälle och därefter brändes den återuppbyggda borgen ännu en gång, innan Gustav Vasa började bygga Älvsborg i sten och med vallgrav 1529, för att lättare stå emot artilleri. Medeltidsborgen var en oregelbunden anläggning med max 50 meters sida och den med sten utbyggda anläggningen var flera gånger större.
På Gustav Vasas tid började anläggningen benämnas som slott. Kungen ansåg att "Det är hamnen och nyckeln för alla dessa landsändar till Västersjön och porten mellan Norge och Halland." Under Nordiska sjuårskriget anfölls Älvsborg på sensommaren 1563. Trots en besättning på 700 man, 46 kanoner, 85 nickhakar och mat för två månader gav fästningskommendanten Erik Kagge upp efter fyra dagars belägring. Detta sedan danskarna skjutit hål i Älvsborgs östra mur och förberedde stormning. Slottet återlämnades 1571 efter Älvsborgs första lösen och under Johan III:s regeringstid byggdes Älvsborg ut med bastioner och befästningsverk enligt den italienska befästningsskolan.
Nya Lödöse
Under 1400-talet började man från norsk sida att ta upp tull vid passage av Bohus eftersom det på den platsen var norskt område på båda sidor av Göta älv. När Lödöses roll, bland annat på grund av detta, kraftigt försvagades beslöt det svenska riksrådet år 1473 att flytta staden Lödöse närmare älvmynningen. Den längre västerut liggande Älvsborg var då i svensk besittning och det var viktigt för kungamakten att ha fri passage ut mot västerhavet. Danskar och norrmän var däremot angelägna om att säkerställa förbindelserna mellan Halland och Bohuslän. Den nya svenska staden vid Säveåns utlopp kallades Nya Lödöse och det för handeln gynnsammare läget gjorde att staden vid 1500-talets början hade blivit en av landets viktigaste städer. Det bättre läget gjorde också att staden var extremt utsatt för krigshandlingar och därför förstördes den många gånger.
Staden var omgiven av en halvcirkelformad vall med vallgrav och Gustav Vasa klagade åtskilliga gånger på att stadens borgare inte skötte underhållet. År 1539 rasade ett stycke av stadsvallen och drog med sig några gårdar, vilket ledde till diskussioner om att återigen flytta staden till en mera lättförsvarad plats. Vallen reparerades och höjdes samma år. I dokument från 1544 nämns en rundel i anslutning till vallen; det vill säga en tidig form av bastion.