1600-talets filosofi är den epok inom filosofins historia som tidsmässigt infaller mellan renässansen och upplysningstiden. Den utmärks framför allt av att naturfilosofin och vetenskapsteorin sekulariseras, varigenom naturvetenskaperna så småningom skiljs från filosofin. Arvet från Francis Bacon och Galileo Galilei kallades under lång tid philosophia experimentalis.
Inom samhällsfilosofierna fick krigsrätten en uttolkare i Hugo Grotius, som tillsammans med John Locke, Thomas Hobbes och Samuel von Pufendorf utvecklade naturrätten och folkrätten. Renässansens skepticism drogs till sin spets av René Descartes och med detta följde problemet för metafysiken att skilja det andliga från det materiella.
Från århundradet stammar den engelska empiricismen och kontinentala rationalismen, som lagt grunden till kulturskillnaderna mellan den anglosaxiska och den kontinentala filosofin som ännu föreligger.
Systembyggarna mini|René Descartes, 1596 -1650.
Rationalism är en beteckning för alla filosofiska riktningar som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), tänkandet och tingens logiska ordning. Rationalismen utvecklades under 1600- och 1700-talen då filosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Wilhelm Leibniz byggde upp metafysiska system utifrån den bästa vetenskap som då fanns tillgänglig. Rationalismen kom att prägla upplysningens tänkande, och därigenom den moderna vetenskapsuppfattningen. De hade alla sina svar och idéer på sin tids frågor. Någon antagonism visavi empiristerna handlar det inte om, då rationalisterna inte var främmande för experiment och erfarenhet via sinnena.
Rationalisterna var starkt påverkade av den moderna världsbildens frammarsch på 1600-talet i och med Galileo Galilei och Isaac Newtons upptäckter. Den mekanistiska världsbilden växer fram, där universum framstår som ett gigantiskt urverk och lagen om orsak och verkan tycks gälla all materia. Även människor förefaller underställda orsakslagen och bör förstås och förklaras. Att ifrågasätta den medeltida skolastikens världsbild blev den nya filosofins uppgift, men också att hitta en plats för människan i ett teologiskt perspektiv och ge svar på frågor om fri vilja och determinism. En stark inspiration för rationalisterna var det deduktiva vetenskapsidealet som har sitt ursprung i Euklides Elementa, där han beskriver hur man ur ett fåtal antaganden som är uppenbara för var och en kan härleda mängder av satser i geometrin som var och en kan härledas tillbaka till grunden. Euklides geometri kom att bli av en stor intellektuell upplevelse om sann och ren vetenskap för många unga intellektuella som genom århundraden försökt tillämpa deduktiva system på andra områden än geometrin.
Descartes var djupt missnöjd med sin tids vetenskap och dess kunskapsteoretiska grund. Ett av hans mål var att med hjälp av reduktionism –förenklingar – nå fram till helt säkra påståenden om världen. Han menade till exempel att man intuitivt kunde se (skåda klart och tydligt) att en triangel hade tre sidor och att man genom deduktion kunde nå säker kunskap. Det var med förnuftet, inte via känslor eller sinnesintryck, som detta var möjligt. Genom att ha några få enkla principer (från latinets principia "början") som utgångspunkt menade han att man kunde förstå och förklara världen. Descartes försökte skapa en säker grundval för tänkandet och vetenskapen genom att tvivla på allt – inklusive matematikens satser. Det fanns dock en sak han inte kunde tvivla på, nämligen att han tänkte under sitt tvivel. Härav kommer hans berömda cogito, ergo sum ("jag tänker, alltså är jag"). Själen blev grundvalen för hans rationalism och människan som "tänkande ting". René Descartes gjorde också viktiga insatser inom matematik och naturvetenskap; så brukar man till exempel tala om cartesiska koordinatsystem. Hans latinska namn är Renatus Cartesius.
mini|130px|Thomas Hobbes (1588-1679) På politikens område är Thomas Hobbes verk Leviathan berömd för sin deduktiva uppbyggnad och sina skrämmande slutsatser om ledarens legitima och närmast oinskränkt makt i samhället. Thomas Hobbes beskriver naturens mekaniska lagar som strikt styr allting i naturen, inklusive människors beteende. Människans naturliga beteende är enligt Hobbes egoistiskt, hennes strävan är att sätta sig över alla andra människor genom att tillskaffa sig till exempel makt. I naturtillståndet, skriver Hobbes, blir hela livet ett allas krig mot alla ("bellum omnium contra omnes") och livet blir således inte värt att leva. För att undvika ett sådant tillstånd var det nödvändigt att utse en suverän, en envåldshärskare vars funktion var att skydda människorna mot varandra, en Leviathan, "som i utbyte mot makt kan skänka trygghet åt folket, åtminstone inom staten". (se f ö Naturrätt)
Baruch Spinoza utgår i sin filosofi från problemställningar från Descartes, men vid problemens lösning är han starkare påverkad av andan i den judiska spekulation som utgjort hans ungdoms bildning. Den judiska monoteismen skärper han till en mycket radikal panteism. Han såg matematiken som ett ideal för all vetenskaplig metodik, och efter Euklides föredöme försökte han härleda filosofins hela innehåll "på ett geometriskt sätt", deduktivt ur abstrakta definitioner, som propositioner, korollarier och skolier, varvid han identifierar den reala kausaliteten med det logiska förhållandet mellan grund och följd, tagande för givet, att "ordningen och sammanhanget mellan tingen är desamma som ordningen och sammanhanget mellan begreppen". Hans ståndpunkt är därför en ensidig rationalism, för vilken den sinnliga erfarenheten saknar allt kunskapsvärde och de ideala livsvärdena förflyktigas inför en determinism, som betraktar allt som uttryck för en logisk nödvändighet. "Ej le åt något, ej gråta över något, men förstå allt", är därför hans grundtes. Men eftersom han på detta sätt betraktar verkligheten ur evighetens synvinkel ("sub specie aeternitatis"), finns i djupet av hans tänkande en undergiven religiositet, som till slut mynnar ut i en halvt mystisk intellektuell kärlek till Gud ("amor Dei intellectualis").
Den brittiska empirismens början mini|200px|John Locke (1632-1704)
Den brittiska empirismen förebådades av Francis Bacon men grundlades av John Locke, som menade att all kunskap kom från sinneserfarenheter, utvecklades av George Berkeley som argumenterade för att endast sinnesimpressioner existerar, d.v.s. idealism, och fullbordades av David Hume som fullt ut drog de logiska konsekvenserna av empirismens premisser.
John Lockes teoretiska filosofi, som han framställer i An essay on human understanding, är framför allt ett försök att lösa den kunskapsteoretiska frågan om giltigheten och gränserna för våra kunskaper, men denna fråga identifierar han med den psykologiska frågan om kunskapernas uppkomst. Får vi veta hur kunskaper uppstår, så följer enligt hans mening därav omedelbart vilka av kunskaperna som är sanna, vilka som är falska, och hur långt vår förmåga till kunskap sträcker sig.
Han börjar sin framställning med ett bestämt förnekande av den rationalistiska läran om "medfödda idéer". Här gör han det lätt för sig genom att ta uttrycket bokstavligt, så att därmed skulle menas begrepp och omdömen som från födelsen finns hos alla människor. Några sådana för alla gemensamma kan inte uppvisas. Närmast har man tänkt sig att vissa moraliska och religiösa grundsatser eller sådana logiska principer som motsägelselagen skulle vara "medfödda idéer". Men alla dessa grundsatser är okända för barn, vildar och flertalet obildade människor. Ett barn vet mycket tidigare att sött inte är surt och att ett ris inte är ett körsbär, än det fattar tanken att A inte är icke-A. Det är inte denna sats själv, som är medfödd, men väl förmågan att på ett visst utvecklingsstadium tänka den. Men i den bemärkelsen är alla våra idéer medfödda, för av naturen kan vi inte förstå någon av dem utan en motsvarande medfödd förmåga, ett naturligt anlag.
Sanningen är, enligt Locke, att vår kunskapsförmåga ursprungligen är som ett vitt, oskrivet papper (tabula rasa) på vilket erfarenheten skriver de ord som utgör våra kunskaper. Som en följd av intryck på våra yttre sinnen får vi sensationer, medelst vilka vi lär känna tingen och deras egenskaper. Dessutom har vi en inre erfarenhet med vilken vi uppfattar våra egna inre själstillstånd i form av "reflexioner". På en av dessa vägar uppstår hos oss alla enkla idéer, varvid medvetandet förhåller sig övervägande passivt mottagande. Av dessa enkla idéer bildar så medvetandet på aktivt sätt, sammansatta idéer genom kombination, komparation och abstraktion samt med tillhjälp av språket, som namnger idéerna.
Med avseende på idéernas sanningsvärde gäller om de enkla reflexionerna, att de otvivelaktigt motsvarar de själstillstånd, som vi i och med dem uppfattar. På samma sätt kan det inte råda något tvivel om att när vi uppfattar en viss sensation, till exempel av grön färg, så har vi verkligen ha en grönförnimmelse. Däremot är det tveksamt om vi därmed kommer åt verkliga egenskaper hos den yttre verkligheten. För det anförda exemplet förnekar Locke detta eftersom han ansluter sig till kemisten Boyles särskiljande mellan å ena sidan idéer om Primära Kvaliteter, som verkligen finns hos tingen i samma form, som de uppfattas av oss och å den andra idéer om Sekundära Kvaliteter, som om de ock ha en viss regelbunden motsvarighet i de tingens egenskaper, som orsaka sinnesintrycken, dock ha fått en särskild form genom vårt uppfattningssätt.
Till primära kvaliteter hos tingen räknar han soliditet, utsträckning, figur och rörelse. Alla andra med sinnena fattade kvaliteter är sekundära, till exempel färger, toner o. s. v. De sammansatta idéerna, som uppkommer genom en viss självverksamhet av vårt förstånd, har i detta sitt uppkomstsätt ingen allmän garanti för sin sanning, utan deras anspråk på kunskapsvärde måste prövas särskilt för var och en av de olika arterna bland dem. Framför allt underkastar Locke substansbegreppet en sådan prövning. Detta begrepp är enligt hans åsikt varken en medfödd idé eller ett omedelbart erfarenhetsfaktum, utan produkt av en tankeverksamhet.
Allt vad vi erfar om ett ting utgörs av dettas egenskaper. Men som substrat eller bärare av dem tänker vi oss den så kallade substansen. Att en sådan finns, anser Locke vara självklart, eftersom han anser det vara orimligt att anta egenskaper som inte är egenskaper hos något. Men vad detta något som har egenskaperna självt är, kan vi inte alls tänka eller säga, eftersom varje svar på en fråga om detta bara blir angivandet av en egenskap. Till de sammansatta idéerna räknar Locke också kausalitetsbegreppet, vars objektiva giltighet han inte ifrågasätter. Att det finnes en absolut substans, Gud, anser han bevisat genom att världen måste ha en högsta orsak.
Sanning och falskhet kan utsägas endast om omdömen. Ett begrepp är i sig självt varken sant eller falskt, utan blir det först genom att utsägas om något. Locke indelar omdömena i följande huvudarter:
omdömen om identitet eller motsats mellan våra föreställningar; omdömen, i vilka icke identiska, men heller icke motsatta föreställningar sättas i logiskt förhållande till varandra, till exempel i bevisade matematiska satser; omdömen angående någots existens; omdömen om koexistens eller "nödvändigt sammanhang".