Irlands delning syftar på att Irland, vilket omfattar huvudön Irland, territorialvatten och andra utomliggande öar som exempelvis Great Island, Achill, Gorumna, Arranmore, Skellig Michael, Rathlin, med flera, är delat mellan två olika territoriella jurisdiktioner; nämligen Republiken Irland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, där Nordirland utgör en självstyrande riksdel. Irlands delning (, iriska: Críochdheighilt na hÉireann) ställs ofta i motsats till upprättandet av ett oberoende och politiskt enat Irland (), en förhoppning som delas av många irländare. Majoriteten i Nordirland har dock velat vara kvar i union med Storbritannien, vilket inneburit ett hinder mot ett enande. Långfredagsavtalet 1998 var en avgörande händelse i den då tre årtionden långa Nordirlandkonflikten, där parterna i Nordirland, samt Republiken Irland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, kom överens om att ett enat Irland endast skulle kunna uppnås med fredliga medel och med stöd av demokratiska majoriteter i bägge delar av ön.
Delningen av Irland är en följd av de lagar och avtal som med början av 1920 introducerade irländskt självstyre inom Förenade kungariket Storbritannien och Irland och Anglo-irländska avtalet som 1922 upprättande en självstyrande irländsk fristat inom Brittiska imperiet. Fredsavtalet gav Irlands samtliga 32 grevskap rätten att lämna den union som upprättats 1801, men det gav också de sex nordliga grevskapen självstyre i rätten att välja om de ville tillhöra ett enat Irland () eller stanna kvar inom Förenade kungariket ().
Genom Balfourdeklarationen 1926 och Westminsterstatuten 1931 erhöll de brittiska dominierna, inklusive Irländska fristaten, ett sådant oberoende i lagstiftningshänseende från den brittiska regeringen i London och parlamentet i Westminster att man på egen hand skulle kunna uppnå självständighet. I samband med Edvard VIII:s abdikation lade man fram och antog en ny författning som 1937 ersatte fristaten med en ny statsbildning under det iriska namnet Éire (), och på engelska Ireland.”Constitution of Ireland: The State” (på engelska). Wiksource. 1937-07-01. Läst 2014-10-04 År 1949 fick man lämna Samväldet efter att de sista funktionerna för monarkin avskaffats, och man antog Republiken Irland (, ) som en beskrivning av sin nya status.
Under författningen från 1937 hävdade den nya irländska statsbildningen rätten att under namnet Irland ensamt företräda den irländska nationen och att det nationella territoriet utgjordes av hela Irland. Detta anspråk ledde till en långvarig tvist med Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland som fortfarande kontrollerade delar av Irland där tre tiondelar av befolkningen bodde. Det var inte förrän Långfredagsavtalet 1998 som klyftorna kunde överbryggas genom att parterna i Nordirland enades, att britterna införde ett nytt partssammansatt självstyre, att republiken avsade sig anspråken på överhöghet över Nordirland, och att nya gemensamma institutioner omfattande hela Irland () skapades.”Constitution of Ireland” (på engelska). Wiksource. 2004-05-25. Läst 2014-10-04
Självstyrelselagen 1920 Den irländska självstyrelselagen 1920 () var det fjärde försöket i det brittiska parlamentet att införa självstyre () för Irland inom den union som bildats 1801. Tanken från de första lagförslagen till irländskt självstyre under 1800-talet hade varit att införa ett begränsat självstyre, därav termen hemstyre vilket anspelade på ställningen som hemmanation inom unionen, men självstyrelselagen introducerade 1920 ett omfattande oberoende för Irland från parlamentet i Westminster. Irland skulle inom unionen styras av Irlands lordlöjtnant, vilken som representant för monarken skulle presidera över Irlands råd (), en motsvarighet till unionens eget Kronråd ().
Irländska konventet () var en församling som möttes i Dublin 1917–1918 för att lösa det som kallades den irländska frågan (). Konventet sammankallades efter initiativ av den brittiske premiärministern Lloyd George och var ett resultat av händelserna under Påskupproret i Dublin 1916. I konventet återknöt unionisterna till en tidigare begäran från ulsterunionisternas ledare Edward Carson i samband med Home rule-krisen 1912 (), om att de nio grevskapen i Ulster under en period av sex år skulle undantas från ett då föreslaget irländskt självstyre. Propositionen för den nya självstyrelselagen arbetades fram under Walter Long i kabinettet av den så kallade Long-kommittén (), och konventets rekommendationer om ett undantag för Ulster följde med in i detta arbete. I utbyte mot stöd för lagförslaget accepterade unionisterna i parlamentet en uppgörelse om att minska omfattningen av undantaget från nio grevskap till sex, och utan någon begränsningstid.
Från intentionerna att upprätta ett självstyre med lagstiftande församling i Dublin ledde undantaget för Ulster fram till ett förslag om att upprätta ett varsitt parlament i Dublin och Belfast, vardera som säte för självstyrelseregionerna Sydirland () och Nordirland (). Grevskapen Antrim, Armagh, Down, Fermanagh, Londonderry och Tyrone skulle tillhöra den nordliga regionen, medan Carlow, Cavan, Clare, Cork, Donegal, Dublin, Kildare, Galway, Kerry, Kilkenny, Laois, Leitrim, Limerick, Longford, Louth, Mayo, Meath, Monaghan, Offaly, Roscommon, Sligo, Tipperary, Waterford, Westmeath, Wexford och Wicklow skulle tillhöra den sydliga självstyrelseregionen av Irland. miniatyr|360px|Parlamentsbyggnaden i Stormont uppfördes 1932 för Nordirlands parlament. Irländska självstyret Irlands lordlöjtnant representerande monarken och kunde på dennes vägnar kunde utdela kunglig sanktion () i Irlands råd. Irlands råd hade två funktioner: Att stifta lagar genom att utdela sanktion till lagförslag som beslutats om i Nord- eller Sydirlands parlament. Att utfärda ytterligare lagstiftning i rådet genom så kallade order (), samt stifta order till lag genom att utdela sanktion (). Nordirlands parlament () bestod av: Monarken (), representerad av Irlands lordlöjtnant. Nordirlands senat () Nordirlands underhus ()
Sydirlands parlament () bestod av: Monarken (), representerad av Irlands lordlöjtnant. Sydirlands senat () Sydirlands underhus () miniatyr|360px|Dáil Éireann, utbrytarstaten Irländska republikens valda församling, bestod av de republikanska abstentionister som erövrat parlamentsplatser i ordinarie val, med början i det brittiska parlamentsvalet 1918. Parlamenten avsågs i ett tidigt skede vara enkammarförsamlingar, men tillägg av ett överhus för Sydirlands parlament ledde till tankar om ett gemensamt överhus och slutligen till ett separat överhus även för Nordirland. Avsikten med Irlands råd var den brittiska regeringens förhoppning om att det via samarbete i rådet mellan republikaner och unionister skulle kunna växa fram förutsättningar för enat styre av Irland, och självstyrelselagen innehöll förberedelser för ett kommande gemensamt parlament () och en irländsk union () inom Förenade kungariket.
Under implementeringen av det irländska självstyret 1921 pågick samtidigt Irländska frihetskriget, och de irländska nationalisterna som bekämpade det brittiska styret hade utropat en utbrytarstat kallad Irländska republiken (, ).”Proclamation of the Irish Republic” (på engelska). Wiksource. 1916-04-24. Läst 2014-10-04.”Irish Declaration of Independence” (på engelska). Wiksource. 1919-01-19. Läst 2014-10-04. Som en del av detta upprättade man ett eget styre med en lagstiftande församling kallad Dáil Éireann, en regering och bland annat en egen polisstyrka. De republikanska sidan var över huvud taget inte intresserat att delta i det brittiska styret och på grund av abstentionism kunde Sydirlands underhus aldrig sammanträda som avsett, trots att irländska parlamentsval genomförts 1921. Den brittiska regeringen bestämde sig då för att förhandla med rebellerna vilket ledde fram till att Anglo-irländska avtalet () undertecknades den 6 december 1921.
Anglo-irländska avtalet Genom Anglo-irländska avtalet (, ) upprättades Irländska fristaten (, ) ett år senare, den 6 december 1922. I avtalet hade parterna enats om att Irland dels skulle få lämna unionen och dessutom erhålla status som dominion inom Brittiska imperiet, och få samma omfattning i rätten till självstyre som Kanada redan hade.”Irish Free State Constitution Act 1922” (på engelska). Wiksource. 1922-12-05. Läst 2014-10-04. miniatyr|360px|Leinster House i Dublin var säte för Oireachtas, Irländska fristatens parlament, och är idag säte för republikens Oireachtas. Irländska fristaten Irländska fristatens generalguvernör () representerande monarken och kunde på dennes vägnar utdela kunglig sanktion i Irländska fristatens exekutiva råd, eller reservera sig i avvaktan på att monarken själv, inom ett år, skulle kunna utdela sanktion i Kronrådet (). Irländska fristatens exekutiva råd () Oireachtas () bestod av: Monarken (), representerad av Irländska fristatens generalguvernör. Seanad Éireann () Dáil Éireann ()
Anglo-irländska avtalet gick ut på att hela Irland fick lämna Förenade kungariket, med förbehållet att det självstyrande Nordirland självt skulle få avgöra om det ville tillhöra ett politiskt enat Irland eller utöva den rättighet som skrivits in i avtalet om att kunna stanna kvar med Storbritannien inom unionen från 1801. Nordirland åberopade den 7 december 1922, dagen efter avtalet trätt i kraft, genom en petition ställd direkt till monarken, rätten att få stanna i unionen. Georg V svarade och den 13 december kunde premiärminister Craig läsa upp monarkens bekräftelse i Nordirlands parlament. I och med Nordirlands utträde kom Irländska fristaten inte att omfatta hela Irland, så som den irländska nationalistsidan skulle önskat, utan endast 26 av de 32 grevskapen.
Detta var även bakgrunden till splittringen inom den republikanska rörelsen mellan de som stödde fredsavtalet och de som opponerade sig mot detta. Splittringen gick så långt att det i juni 1922, med andra ord innan avtalet skulle träda i kraft den 6 december 1922, utbröt ett regelrätt inbördeskrig mellan den reguljära Irländska republikanska armén (, ) och de irreguljära delar av IRA () som var motståndare till avtalet. I maj 1923 stod fristatens regering, det vill säga den sida som stött avtalet, som segrare i konflikten. Den splittring som inbördeskriget medförde finns fortfarande representerad som en dimension inom irländsk politik, bland annat genom de politiska partierna Fine Gael och Fianna Fáil, vilka är direkta arvtagare till avtals- respektive motståndarsidan.
Genom att Anglo-irländska avtalet trädde i kraft skulle inte heller de tilltänkta gemensamma institutionerna enligt självstyrelselagen komma att fungera så som det var avsett. Istället inrättades den 12 december 1922 posten som Nordirlands guvernör () under vilken det nya Nordirlands kronråd () skulle sammanträda. Den unioniststyrda riksdelen fick genom detta motsvarande institutioner i Belfast, vilka gjorde det politiska styret där till en miniatyr av regering och parlament i London, trots att deras önskemål ursprungligen gått ut på att förbli styrda från Westminster.
Från fristat till republik thumb|right|360px|Kung Georg V och hans premiärministrar vid Imperiekonferensen 1926. Stående, från vänster: Monroe (Newfoundland), Coates (Nya Zeeland), Bruce (Australien), Hertzog (Sydafrikanska unionen), Cosgrave (Irländska fristaten). Sittande: Baldwin (Förenade kungariket), Georg V, King (Kanada).