mini|stående=0.5|Kataloniens vapensköld. Kataloniens historia är historien om Katalonien, idag en (till största delen) spansk autonom region. Området har sedan medeltiden varit befolkat av människor som främst talat det latin som fram till 800-talet utvecklades till det katalanska språket. Området har också varit ett område för samfärdsel mellan västra och sydvästra Europa samt ett uppmarschområde för erövring av iberiska halvön.
Den katalanska kulturen och Katalonien som stadsbildning har mestadels utvecklats utifrån Barcelona, men katalanskspråkig kultur har också djupa rötter i Valenciaregionen och på Balearerna. Den medeltida katalanska kulturen utvecklades inom Aragonska kronan, där katalansk kultur var den viktigaste komponenten. Inom det spanska riket har Katalonien varit inblandat i ett antal konflikter och krig med den spanska centralregeringen som motpart – oftast som den förlorande parten. Sedan slutet av 1900-talet har Katalonien upplevt en period med större regional makt, förnyade självständighetsambitioner och större fokus på det katalanska språket.
Den äldsta historien miniatyr|190px|vänster|Urnefältskulturen på Iberiska halvön under bronsåldern, cirka 1300 f.Kr. Den äldsta kända bosättningen i det som nu är Katalonien är daterad till början av mellanpaleolitikum. Det äldsta människofyndet i området är en människokäke som hittats i Banyoles i provinen Girona. Enligt vissa källor är fyndet 200 000 år gammalt, enligt andra ”bara” drygt 60 000 år.
I Banyoles hittades också 2012 den äldsta kända pilbågen i Europa, daterad till 5400–5200 f.Kr. Bågen är 108 centimeter lång och tillverkad av idegran.
Den neolitiska eran började ungefär 4500 f.Kr. De främsta fynden från denna tid har återfunnits i Fontmajor-grottan vid l'Espluga de Francolí i Tarragona-provinsen, Toll-grottan i Morà i Barcelona-provinsen och Gran- och Freda-grottorna (Cova Gran och Cova Fred) vid berget Montserrat nordväst om Barcelona.
thumb|Arc de Berà (Roda de Berà, Tarragona) Kopparåldern varade perioden 2500–1800 f.Kr och bronsåldern 1800–700 f.Kr. Det finns få fynd från denna tid, men några bosättningar vid Segre-floden (en biflod till Ebro har daterats till dessa perioder. Under bronsåldern kom indoeuropéerna till området genom den så kallade urnefältskulturen.
På 500-talet f.Kr. anlades den grekiska kolonin Emporion vid nuvarande Spaniens östkust, utanför nuvarande Girona. Detta gjordes troligtvis av handelsresande från den grekiska staden Massalia, det vill säga den nuvarande franska Medelhavshamnstaden Marseille. Cirka 200 f.Kr. påbörjade romarna koloniseringen av Katalonien. Den romerska kolonin Hispania Tarraconensis existerade fram till början av 400-talet när västgoternas intåg gjorde slut på den romerska kulturen.
Medeltiden Tidig medeltid (400- till 900-talet) År 475 e.Kr. införlivades Katalonien i kungariket Tolosa, nuvarande Toulouse, av den västgotiske kungen Eurik. Vid samma tid frigjorde sig goterna från Västrom, som man i sin tur lytt under, fram till 476 e.Kr.
miniatyr|Marca Hispanica på 800-talet. När den justinianska pesten nådde den Iberiska halvön år 542 kunde inte goterna hålla ihop sitt väldiga rike. De franska delarna av riket gick förlorade och riket koncentrerades till den Iberiska halvön. Under den gotiske kungen Teudis (regent 531 – 548) blev Barcelona huvudstad i det nya riket Hispania. Tiden som huvudstad blev kortvarig. Redan under Athanagild (regent 551 – 567) flyttades huvudstaden till Toletum (Toledo), som låg mer centralt i riket.
Med tiden delades Hispania upp i en rad mindre gotiska hertigdömen och grevskap som var vasallstater under kungen i Toledo. När muslimernas erövringståg under härföraren Tarik ibn-Ziyad nådde Hispania 711 var det gotiska centralstyret starkt försvagat. År 718 e.Kr. nådde den muslimska kampanjen Al-Andalus Katalonien, och området annekterades fram till år 801. Då intog Karl den store Barcelona och införlivade områdena på den södra sidan av Pyreneerna i Frankerriket som en buffertzon mot morerna, under namnet Marca Hispanica.
"Spansk mark" indelades i 15 grevskap, bland vilka Barcelona snart fick ett stort inflytande. Vid denna tid påträffas för första gången namnet Catalaunia, sannolikt en förvrängning av "Gotholania". Det senare begreppet uppkom till minne av landets tidigare herrar, goterna. Den siste greven att tillsättas av en frankisk kung blev den katalanske adelsmannen Wilfred den hårige. Den frankiske kungen Ludvig den stammande (Ludvig II) tilldelade honom Barcelona, Girona och Besalú. Så kom Wilfredo, eller Guifre el Pilós på katalanska, att grunda det framgångsrika furstehuset Barcelona och kallas ”Kataloniens furste”. Enligt myten skapades också Kataloniens flagga när kung Ludvig drog sina blodiga fingrar över Wilfredos sköld.
Efter Wilfreds död år 897 blev grevskapet Barcelona ärftligt – dock fortfarande sanktionerat av de frankiska kungarna. Detta ses numera som inledningen till ett självständigt Katalonien. Den definitiva frigörelsen från det frankiska kungaväldet kom dock först år 985 när den hjälp frankerna hoppats på i kriget mot Al-Mansur uteblev.
Grevskapet Barcelona / Katalonien (800- till 1100-talet)
Katalonien förblev därefter ett självständigt feodalsamhälle fram till år 1137, då det genom giftermålsförbindelse mellan Ramon Berenguer IV och Petronila av Aragonien förenades med Kungariket Aragonien. Statsföreningen genomfördes dock först år 1150.
En regentlängd för denna period:
Wilfred I 878 – 897 Wilfred II eller Borrell I 897 – 912 Sunyer I 912 – 946 Borrell II 946 – 966 Miró 946 – 992 Ramon Borrell 992 – 1017 Berenguer Ramon I 1017 – 1035 Ramon Berenguer I 1035 – 1076 Ramon Berenguer II 1076 – 1082 Berenguer Ramon II 1076 – 1097 Ramon Berenguer III 1093 – 1131 Ramon Berenguer IV 1131 – 1162
Texter på katalanska är kända från 800-talet även om de äldsta bevarade dokumenten av skriven katalanska dateras först till 1100-talet.
Aragoniska kronan / Furstendömet Katalonien (1000- till 1400-talet) thumb|Corts Catalanes
I det nya kungariket Aragonien utvecklades Katalonien snabbt till en stark autonom stat med betydande handelsintressen i hela Medelhavsområdet. Områdets expansion pågick fram till mitten av 1400-talet. År 1229 erövrade kung Jaume av Aragonien Mallorca, vilket kan sägas inleda den katalanska stormaktstiden och år 1238 erövrades Valencia.
Det var under den här tiden som begreppet Katalonien kom till. Det första omnämnandet var i en pisansk krönika skriven mellan år 1114 och 1115. Genom hela 1100-talet kom hovet att referera till området som Katalonien. Det allra första internationella fördraget med Roger II av Sicilien 1127 vittnar om Kataloniens politiska suveränitet och erkännandet av den katalanska identiteten. Under den senare delen av 1100-talet kom även det katalanska språket att spridas alltmer, efter författandet av de första texterna på katalanska – Homilies d'Organyà – samt översättningen av Forum Iuidicum.
Den katalanska ekonomin kom i hög grad att präglas av den effektivisering av produktionen som under 1000-talet genomfördes på landsbygden. Detta kom att leda till bildandet av flertal marknader i området och öppnandet samt försvarandet av handelsrutter till både Nordafrika och Fjärran Östern. Skapandet av en flotta av handelsskepp och navigeringskontrakt breddade handelsnätverket. Städer grundades och växte tack vare att handeln ökade marknaden för hantverkarna och handelsmännen i städerna.
Den tillväxt av borgarskiktet som skedde i de olika städerna ledde till en bestående befolkningsökning. Nya distrikt och stadsområden växte utanför murarna i städer som Vic, Girona och inte minst Barcelona. Barcelona växte från en stad med 4 000 invånare i slutet av 1000-talet till en stad med 12 000 invånare ett sekel senare. Allt fler skepp började använda Barcelona som knutpunkt, och den ökande sjöfarten gynnade stadens marknad.
Samtidigt utvecklade Furstendömet Katalonien ett komplext institutionellt och politiskt system som byggde på idén om en pakt mellan ståndssamhälle och kungen. Lagarna måste där (sedan 1283) godkännas i Corts Catalanes, en av de första parlamentariska institutionerna i Europa och vars verksamhet hindrade kungamakten att skapa lag ensidigt. Två viktiga institutioner under denna epok var parlamentets organ Generalitat och stadsförsamlingen Consell de Cent i staden Barcelona.
Utslocknandet 1410 e.Kr. av huset Barcelona brukar ses som slutet för den katalanska dominansen inom Aragonien och början till dess nedgång. År 1469 etablerades en union mellan Kastilien och Aragonien, men Katalonien behöll sin status som autonom stat. Den ekonomiska nedgången och befolkningsminskningen ledde emellertid till en alltmer begränsad roll för Katalonien inom den spanska monarkin.
Motsvarande regentlängd under den tid Katalonien ingick i Aragonien:
Petronila 1157 – 1164 Alfonso II 1164 – 1196 Pere II 1196 – 1213 Jaume I 1213 – 1276 Pere III 1276 – 1285 Alfonso III 1285 – 1291 Jaume II 1291 – 1327 Alfonso IV 1327 – 1336 Pere IV 1336 – 1387 Joan I 1387 – 1396 Martí 1396 – 1410 Ferdinand I 1412 – 1416 Alfonso V 1416 – 1458 Joan III 1458 – 1479 Ferdinand II 1479 – 1516
Genom äktenskapet mellan Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien bildades därefter unionen Spanien.
1500- och 1600-talen
Under Ferdinand den katolske införlivades landet med det övriga Spanien. Man behöll dock sin ursprungliga, fria författning, och sina egna riksständer – Les Corts Catalanes. I gengäld var man länge utestängd från handel och utnyttjande av de nyinrättade kolonierna i spanska Amerika, vilket ledde till en långvarig ekonomisk nedgång för regionen.
miniatyr|vänster|Revolten börjar i maj 1640. Målningen Corpus de sang av H. Miralles (1910).
Under det trettioåriga kriget utbröt en konflikt mellan Spanien och Katalonien. Detta var till följd av att spanska trupper var stationerade i Katalonien under kriget mellan Spanien och Frankrike, ett krig som inletts 1635. Konflikten i Katalonien utbröt på ”Kristi kropps och blods högtid” i maj 1640. Den pågick 1640–1652 och fick namnet skördekarlarnas krig (katalanska: Guerra dels Segadors; se även "Els segadors"), eftersom de katalanska trupperna huvudsakligen bestod av bönder och revolten inleddes av missnöjda lantarbetare."La guerra dels Segadors". Gencat.cat. Läst 17 oktober 2014. Det var missnöjet med centralmaktens krigspolitik och centraliseringsförsök som var upprinnelsen till konflikten.
Spaniens "katalanska konflikt" från 1640 var en av orsakerna till att Portugals revolt och försök att 1640 återta sin nationella självständighet lyckades. Den katalanska nationalismen, som varit relativt svag innan konflikten, växte genom krigets förtydligande av skiljelinjerna mellan regionen och Spanien i stort. Den skulle senare visa sig genom nya uppror 1688 och från 1705.
En katalansk republik utropades i Barcelona under beskydd av den franske kungen Ludvig XIII. Kungen hade lovat att bistå de katalanska bönderna med franska trupper.
Spaniens reaktion blev att sända 26 000 man under ledning av Pedro Fajardo för att kväsa den katalanska revolten. Spanien återerövrade ett antal städer, men det katalanska motståndet blev bara mera hårdnackat efter de avrättningar som spanjorerna utförde i de erövrade områdena. I slaget vid Montjuïc 1641 besegrade sedan katalanerna den spanska armén.
Efter långvariga strider, där ibland spanjorerna och andra gånger de fransk-katalanska trupperna vann terräng, retirerade slutligen de franska trupperna i samband med den Westfaliska freden år 1648. Nu fick Filip IV övertaget i kampen med de katalanska bönderna. Långsamt vann spanjorerna terräng i Katalonien och gick till anfall mot Barcelona. Efter tolv månaders belägring fick Barcelona år 1652 ge upp. Freden kom sedan att slutas i samband med den pyreneiska freden år 1659. Spanien avträdde den nordligaste delen av regionen (i dag ofta benämnd Nordkatalonien) till Frankrike. Den nya franska provinsen fick namnet Roussillon.