miniatyr|Marie Theresia Charlotte, målning av Adolf Ulrik Wertmüller. miniatyr|Marie Theresia Charlotte år 1795. Marie Theresia Charlotte av Frankrike (franska 'Marie Thérèse Charlotte') född 18 december 1778 i Versailles, död 19 oktober 1851 på Schloss Frohsdorf i Lanzenkirchen i Österrike, var en fransk prinsessa, kallad Madame Royale, och fransk kronprinsessa, den sista med titeln Dauphine. Hon var äldsta dotter till Ludvig XVI av Frankrike och Marie-Antoinette. Hon anses av vissa ha varit fransk drottning i 20 minuter år 1830, under den tid som gick mellan hennes svärfars och makes abdikation.
Barndom Marie Theresia föddes i slutet av året 1778. Till omgivningens besvikelse var det en flicka och därmed inte en tronarvinge som föddes. Marie-Antoinette var dock glad över barnets kön, just på grund av att hon genom detta saknade politisk betydelse. Vid hennes födelse sade modern: ”Stackars lilla flicka, du är inte vad alla önskade sig, men du är mig inte mindre kär för det. En son skulle ha varit statens egendom. Du skall vara min, du skall få min odelade omsorg, du kommer att dela all min lycka och mildra mina lidanden…”. Även fadern var mycket förtjust över sin dotter: i själva verket firades hennes födelse enligt samma ceremonier som normalt sett endast tillkom en prins. Detta tilldrog sig en del kritik, och skylldes på moderns utländska inflytande.
Som det äldsta av kungaparets barn kallades Marie Theresia Charlotte ”Madame Royale”. Hon tilldelades ett eget hov, och blev omhändertagen av sin sköterska och senare kammarjungfru Antoinette Brunyer. Hon delade guvernant med sina syskon: först prinsessan de Guemenée, därefter Madame de Polignac, och slutligen Madame de Tourzel. Underställda dessa fanns fyra guvernanter av lägre grad, som i själva verket fick större inflytande över hennes uppfostran, så som Madame de Soucy och Madame de Mackay. Hennes religiösa och etiska uppfostran togs om hand av hennes faster, Madame Elisabeth, geografi av fadern och sömnad av modern. Hon fick en mycket övervakad barndom i Versailles, där hon dagligen förväntades delta i representation från den stund hon kunde gå: kungafamiljen gick exempelvis till mässan inför offentlig publik varenda söndag. Hon beskrevs under sin uppväxt som pliktmedveten och arrogant.
Marie-Antoinette ska ha sett till att hennes dotter inte skulle bli bortskämd eller omedveten om allt lidande i Frankrike. Vid ett tillfälle förevisades hon och hennes syskon exempelvis en rad praktfulla leksaker, som de trodde att de skulle få till julklappar: men sedan de hade fått se dem, lät deras mor packa ned dem igen och skicka tillbaka dem med budskapet, att de inte skulle få några julklappar det året, eftersom det rådde hungersnöd. Modern såg också till att Marie Thérèse gav en andel av sitt personliga underhåll till välgörenhet, och att hon arrangerade dansbjudningar för de barn som besökte Versailles (som då var öppet för allmänheten) oavsett deras börd. Som barn hade hon en lekkamrat, Ernestine de Lambriquet, som var dotter till en tjänsteflicka och adopterades av hennes föräldrar vid sin mors död 1788 och fanns vid hennes sida fram till stormningen av Tuilerierna fyra år senare. Ludvig XVI däremot, gav Marie Theresia allt hon önskade sig. Hennes relation till modern ska ha varit mer ansträngd än den till fadern.
Marie Therese blev föremål för flera äktenskapsförhandlingar under sin barndom. Det förekom spekulationer om hennes äktenskap med den blivande Gustav IV Adolf av Sverige. Hennes bror kronprinsen var bortlovad till Maria Amalia av Neapel, och diskussioner förekom att parallellt gifta bort Marie Therese med Neapels kronprins. Marie-Antoinette var dock inte villig att skicka Marie Therese till Neapel utan föredrog att behålla henne i Frankrike, och hon planerade därför att gifta bort henne med hennes kusin Ludvig Anton, hertig av Angoulême , som stod på tur i tronföljden strax efter Marie Thereses bror, och som skulle göra det möjligt för henne att stanna i Frankrike och ändå behålla sin status som prinsessa: Marie-Antoinette avvisade den enda andra kandidaten med samma förutsättningar, arvingen i huset Orléans, något som ska ha förolämpat hertigen av Orléans.
Franska revolutionen Marie Thérèse var det enda av kungaparets barn som nådde vuxen ålder. Under kvinnotåget till Versailles efter franska revolutionens utbrott 1789 framträdde hon med sin mor och bror på balkongen i Versailles på folkmassans begäran, och åtföljde sin familj till Tuilerierna i Paris. Hennes konfirmation året därpå, som normalt sett skulle ha blivit en offentlig högtid, ägde rum i stillhet, men uppskattas ändå ha haft propagandavärde. Hon åtföljde familjen på deras misslyckade flyktförsök till Varennes 1791. Hon fängslades liksom den övriga familjen i Templet efter stormningen av Tuilerierna 1792.
I fängelset skiljdes hon först från sin far och sin mor år 1793 och slutligen sin faster året därpå, som alla avrättades. Medan hon hade informerats om faderns död, frånhölls hon information om vad som hade hänt hennes mor och faster. Hennes bror hade på ett tidigt stadium skiljts från dem och placerats i ett annat rum i fängelset, och hon tilläts inte träffa honom.
Under rättegången mot hennes mor, förhördes både Marie Thérèse och hennes faster om huruvida det låg sanning i anklagelsen om incest mellan hennes bror, mor och faster. Marie Thérèse avrättades inte, men kvarblev i fängelset i fyra år. Det förekom diskussioner om vad som skulle göras med henne, men inga beslut fattades, huvudsakligen på grund av hennes ålder. Maximilien de Robespierre besökte henne vid ett tillfälle, men de talade inte med varandra. Marie Thérèse ska under denna tid ha vägrat att svara på tilltal och säga mer än absolut nödvändigt förrän de talade om för henne vad som hade hänt med hennes mor och hennes moster, vilket resulterade i att hon senare i livet ska ha lidit av en viss talsvårighet och fått en grov, rosslig stämma. Under sin tid i fängelset beskrivs hon som väldisciplinerad och stark.
Efter Robespierres fall 1794 fick både Marie Thérèse och hennes bror bättre behandling i fängelset. Hennes bror var då i mycket dåligt skick på grund av den vanvård han utsatts för, och ska ha avlidit året därpå. Marie Thérèse tilldelades en sällskapsdam, Renete de Chanterenne, som tränade upp hennes talförmåga igen genom att hålla lektioner för henne och låta henne läsa högt, utverkade tillstånd för henne att promenera i fängelseträdgården utanför hennes cell, och slutligen också talade om för henne att hennes mor och faster hade blivit avrättade. Hon fick också motta besök. Marie Thérèse var under denna tid en attraktion i Paris, och turister och nyfikna brukade röra sig kring fängelset för att få en skymt av henne.
Exil År 1795 blev Marie Thérèse utväxlad till Österrike i utbyte mot Pierre Riel de Beurnonville, Jean-Baptiste Drouet, Hugues-Bernard Maret, Armand-Gaston Camus, Nicolas-Marie Quinette och Charles-Louis Huguet de Sémonville, som då hölls fångna där, varefter hon begav sig till Wien, dit hon anlände 1796. Hennes frigivning hade åstadkommits efter press på regeringen, både från utlandet, men också för att Marie Therese tilldrog sig intresse och sympati från den franska allmänheten, och regeringen ville slippa ansvaret för henne. Både Österrike och Spanien hade erbjudit sig att ta emot henne. Neapels drottning Maria Karolina av Österrike erbjöd sig att ta ansvaret för henne från Österrike, och hennes farbror, "Ludvig XVIII", krävde att få vårdnaden om henne från Österrike så snart hon lämnat franskt territorium. Under resan var hon därför utsatt för kidnappningsförsök från flera utländska agenter. Marie Therese själv ska ha föredragit att bosätta sig hos sin fars fastar i Rom, då hon ansåg att hennes mors familj hade svikit modern.
Österrike Marie Therese lämnade Temple i Paris 19 december 1795, och nådde gränsen mellan Frankrike och Schweiz sju dagar senare. Hon färdades inkognito, men igenkändes i själva verket längs vägen och tilldrog sig uppmärksamhet. Hon eskorterades av sin före detta guvernant madame de Soucy, sin personliga vakt från fängelset, Gomin, och en ämbetsinnehavare från fängelset, Méchin. Då de nådde fram till platsen där överlämnandet skulle ske, villa Reben vid gränsen inte långt från Basel, överlämnades hon av politikern Bacher till Österrikes representanter prins de Gavre och minister Degelmann. Hon anlände slutligen till Wien 9 januari 1796.
Sedan hon lämnat fängelset hade Marie Therese uppnått en ikonstatus i Europa: hennes öde som den enda överlevande av sin familj ansågs tragiskt, och hon gavs en slags helgonliknande status som martyr och som den enda kvarvarande av De Föräldralösa i Temple eller Föräldralösa Överlevaren från Temple. I Österrike omgavs hon av så mycket nyfikenhet av allmänheten att hon ska ha lagt sig till med vanan att gå snabbt för att undslippa uppmärksamheten, och hon blev under denna tid föremål för en omfattande samtida mytbildning.
Hennes kusin, kejsar Frans II, planerade att arrangera ett äktenskap mellan Marie Therese och hans bror ärkehertig Karl. Planen var att Karl därefter skulle få dela den franska tronen med Marie Therese när monarkin återinfördes i Frankrike. Marie Therese förväntades vara tacksam och hämndgirig och förväntades samarbeta. Vid hennes ankomst presenterades hon med ett dokument där hon hävdade sin arvsrätt till flera delar av Frankrike; Burgund, Bretagne, Lothringen, Alsace och Franche-Comté. Hon vägrade att skriva under och visade sig också ovillig att gå med på äktenskapet med Karl.
Marie Therese klädde sig i stället i sorgklädsel och tog genast kontakt med sin farbror, titulärkungen Ludvig XVIII av Frankrike. Hon förklarade att hennes plikt och trohet gällde hennes farbror och kung och att hon var fast besluten att följa dennes önskan och gifta sig med Ludvigs brorson och sin egen kusin, Ludvig Anton, hertig av Angoulême, som skulle vara fransk tronföljare då monarkin återupprättades. Hon vägrade dock att lämna Österrike förrän hon hade fått ut sin mors arv från sin kusin kejsaren. Hon beskrivs som plikttrogen och viljestark. Liksom den övriga kejsarfamiljen evakuerades hon till Prag under kriget 1797.
Hennes farbror Ludvig utverkade påvens tillstånd för hennes äktenskap med Angoulême, övertalade Spaniens och Rysslands monarker att sätta press på kejsaren och, då han misslyckades med att få kejsaren att betala ut hennes morsarv, fick Spaniens kung att ge henne ett underhåll och Rysslands tsar att förse det franska exilhovet med ett residens på Jelgava slott i Mitau i ryska Kurland. 1798 gav kejsar Frans upp hoppet om att få henne att gå med på hans planer, och våren 1799 färdades Marie Therese från Wien via Brno, Kraków, Opatow och Terespol till Mitau. Vid mötet med Ludvig ska hon ha kastat sig framför hans fötter och gråtande ha bett honom bli hennes far.
Ryssland och Polen På Ludvigs begäran gifte hon sig 10 juni 1799 på Jelgava slott i Mitau med Ludvigs brorson och sin egen kusin, Ludvig Anton, hertig av Angoulême, som skulle vara fransk tronföljare då monarkin återupprättades. Äktenskapet var barnlöst. Rykten pekade ut Angoulême som homosexuell eller medicinskt oförmögen, andra att Marie Therese hade blivit steril efter att ha förgiftats i fängelset. I Mitau höll Ludvig hov enligt den gamla etiketten från l'ancien regime i Versailles med ett hov på 180 exilrojalister, och eftersom Ludvig levde separerad från sin maka, fick Marie Therese spela rollen av första dam. Hon fick ett eget hov inkluderande bland andra Madame de Serent och Henriette de Choisy d'Agoult, som båda skulle vara hennes hovdamer resten av livet, och hon återförenades även med sin förra guvernant Madame de Tourzel. Hon beskrivs under denna tid som deprimerad.