miniatyr|Fjodor Sjaljapin som Boris Godunov, målad av Aleksandr Golovin. Boris Godunov är en rysk opera (musikdrama) i fyra akter (sju scener), komponerad 1868–1869, med musik och text av Modest Musorgskij. Librettot är baserat på Pusjkins skådespel med samma titel. Andra versionen är i en prolog och fyra akter, komponerad 1871–1872, efter Nikolaj Karamzins Det ryska rikets historia.
Bakgrund Pusjkin hade omsorgsfullt studerat Shakespeares krönikespel och historikern Karamzins historia över de gamla ryska krönikorna. Han ville framställa den ohöljda sanningen i en okonstlad, dramatisk förtätad form. Hans skådespel Boris Godunov utkom 1830, men tsar Alexander II tillät först 1870 (40 år efter det att verket skrivits och 33 år efter Pusjkins död) ett offentligt framförande av dramat, samma år som Musorgskij lämnade in urversionen av operan till direktionen för tsarens teater i S:t Petersburg. Pusjkins drama, som på grund av dess demokratiska tendenser endast fick framföras i en förkortad version (7 av 23 scener ströks, främst folkscener), möttes av negativ kritik. Enligt Pusjkins tolkning var det omöjligt att framställa Boris Godunovs historiska betydelse utan det stöd han fick av folket.
Historia Musorgskij påbörjade Boris Godunov 1868 efter att ha studerat den ryske historikern Karamzins verk. Sommaren 1870 var han färdig med vad som senare har kallats Ur-Boris, som bestod av sju scener: scenen framför nunneklostret, kröningsscenen, scenen i Pimens cell, värdshusscenen, scenen i Kreml och en scen på Röda torget, där Boris konfronteras med det utsvultna folket, samt slutligen Boris dödsscen. Trots att operor med motiv från det ryska folkets historia var på modet förkastade teaterledningen i S:t Petersburg operan med motiveringen att den ovanligt expressiva stilen, den nymodiga och "klumpiga" instrumenteringen och frånvaron av musikalisk form tydde på amatörmässighet. Dessutom saknade operan en kvinnlig huvudperson. Musorgskij tog illa vid sig av kritiken. Han ville till en början följa Pusjkins ursprungliga plan och framställa en tragedi utan kärleksintrig, men ändrade sig sedan. Han tog genast itu med att skriva en helt ny akt, den så kallade "polska akten", tillförde en del romantik och en primadonna: den maktlystna furstinnan Marina Mniszech och hennes kärlek till Dmitrij. Han utvidgade också operan genom att lägga till en serie sånger i syfte att erhålla andrum i den dramatiska handlingen. Han införde den stora körscenen, revolutionen i skogarna nära Kromy. De här scenerna vidgade verkets historiska horisont, men hör inte hemma i grundstämningen i Musorgskijs musikdrama, som präglas av Borisgestalten och folket. Scenen på Röda torget ströks. Även i Kremlscenen företog han omfattande ändringar, men till ingen nytta. Inte heller denna version antogs för uppförande. Av sin vän Nikolaj Rimskij-Korsakov fick han rådet att inte avsluta verket med Boris död, utan med revolutionsscenen i Kromy.
Premiär I februari 1873 lyckades äntligen några sångare genomdriva att valda scener framfördes, och det ledde till att ledningen för Mariinskijteatern gav efter för trycket och antog Boris Godunov för uppförande i Sankt Petersburg den 24 januari 1874. Publiken var entusiastisk, men kritiken på ett undantag när dålig. Undantaget var den 19-årige unge kritikern Vladimir Baskin, som skrev:
Dramatiseringen i vokalmusik kan inte gärna komma längre. Musorgskij har visat sig vara en skicklig musiker med förmåga att sällsynt verklighetstroget kunna uttrycka de olika karaktärerna. Han har också en ingående kännedom om de musikaliska resurserna. Han är en orkesterns mästare, hans kompositioner är lättflytande och de vokala partierna vackert skrivna.Musiklexikon. Göteborg: Ab Kulturhistoriska Förlagen. 1982, sid 330.
Operaledningen fruktade emellertid de revolutionära tendenserna i verket och efter 20 föreställningar togs det ned och uppfördes inte fler gånger under Musorgskijs livstid. Emellertid var verket långt och bitvis osammanhängande, så efter kompositörens död omarbetades det ett flertal gånger.
Rimskij-Korsakov inledde en genomgripande omarbetning, där han skrev om musiken melodiskt och rytmiskt och instrumenterade om den efter eget huvud. I Musorgskijs version slutar operan med en körscen, bönderna i uppror i en skog nära Kromy, och slutligen blir en enda bondpojke ensam på scenen, sjungande om Rysslands olyckliga öde. Eftersom Musorgskijs drama var ett folkdrama om det ryska folket, var scenen riktig ur logisk synpunkt. Men Rimskij-Korsakov ville ge operan en traditionell avslutning: verket skulle handla om Boris död och genom att låta några scener byta plats slutar operan i hans version med Boris död. Det var i denna version som Boris Godunov blev känd i omvärlden, men sedan även bland andra Sjostakovitj gjort sin version har det blivit allt vanligare att man uppför Musorgskijs originalversion. Rimskij-Korsakov skrev själv i förordet: ...Jag är övertygad om att min revision inte i något avseende förändrat verkets originalkaraktär, eller tonsättarens förnäma inspiration. Min utgåva av verket begränsar sig till att ställa det hela i ordning, så att säga i rent tekniskt avseende.Ibid.
Versioner miniatyr|Dekor av Aleksandr Golovin. 1869 originalversion i fyra delar (förkortad version av tonsättaren) 1872 ny version i prolog och fyra akter 1896 Rimskij-Korsakovs omarbetning I (med vissa "förbättringar") År 1896 bearbetade Rimskij-Korsakov verket. Han gjorde en ny orkestrering och företog radikala förkortningar. 1908 Rimskij-Korsakovs omarbetning II (med vissa "förbättringar") Efter att ha blivit kritiserad för sina ingrepp, gjorde han 1906–1908 en ny version, där han lade till den festliga kröningsmusiken och polonäsen. Tilläggen är karakteristiska för Rimskij-Korsakovs bearbetningsstil: Musorgskijs musikdrama försköts i riktning mot den stora romantiska operan. Detta förstärks av den färgrika, ljusa instrumentationen, de harmoniska och rytmiska finesserna samt genom akt- och scenindelningen, som är främmande för Musorgskijs genomkomponerande musikflöde. Vid Parispremiären 1908 förde bassångaren Fjodor Sjaljapin Boris Godunov i Rimskij-Korsakovs bearbetning till världsframgång. I många decennier var operan uteslutande känd i den här, den mest populära versionen. 1926 Michail Ippolitov-Ivanov ny musik Under 1920-talet infogades scenen utanför Vasilijkatedralen i Rimskij-Korsakovs version, dock inte med Musorgskijs orkestrering utan med ny musik av Rimskij-Korsakovs elev Ippolitov-Ivanov. 1928 Pavel Lamm (rysk musikolog), restaurering av 1869-versionen År 1928 gavs Musorgskijs originalpartitur ut och den 16 februari samma år hade originalversionen från 1869 världspremiär i Leningrad. Versionen spelades även i Moskva och uppfördes från 1930-talet och framåt allt oftare på olika operahus i Västeuropa. 1940 Dmitrij Sjostakovitj (rysk tonsättare) instrumentering/rekonstruktion baserad på 1872-versionen År 1940 gjorde Sjostakovitj en orkestrering som hade premiär först 1959 i Leningrad. 1948 Karol Rathaus (polsk tonsättare) instrumentering/rekonstruktion baserad på 1872-versionen 1975 David Lloyd-Jones (brittisk musikolog) publicerade på Oxford University Press (OUP) en auktoritativ version med full orkestrering och med källhänvisningar till vilka musikkällor han använt. Fram till 1970-talet brukade operahusen uppföra Rimskij-Korsakovs version. På 1960- och 1970-talet försökte man med en blandning av Rathaus och Sjostakovitjs versioner, men numera är den rekonstruerade OUP-versionen normen. Rimskij-Korsakovs version anses idag vara föråldrad och missvisande gentemot originalpartituret. Men frågan kvarstår vilken av Musorgskijs egna båda versioner som bör spelas. Numera väljer man oftast originalversionen och lägger till scenen utanför Vasilijkatedralen från urversionen.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 25 april 1911 och den iscensattes åter med premiär den 14 januari 1943.
Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 16 april 2005.
Den historiska bakgrunden miniatyr|vänster|Kröningsscenen. Dekor av Aleksandr Golovin för Sergej Djagilevs uppsättning i Paris 1908. Tsar Ivan IV av Rysslands (Ivan den förskräcklige) död 1584 lämnade ett svårt arv till sonen Fjodor. Denne var sedan födseln både mentalt och fysiskt handikappad, och regentskapet övertogs i hans ställe av hans svåger Boris Godunov, en adelsman av låg härkomst. När Fjodor dog 1598 lyckades Boris genom skickliga politiska manövrer få Moskvas folk och kyrkan bakom sig och kröntes till tsar.
Ivan den förskräckliges son i tredje äktenskapet, Dmitrij Ivanovitj, uppfostrades i Uglitj långt borta från Moskva. Dmitrij dog 15 maj 1591 endast 10 år gammal under oklara omständigheter. Pojken hittades med halsen avskuren inne på slottsgården. Den undersökningskommission som skickades till platsen under ledning av den mäktige bojaren Sjujskij, fastställde endast att pojken, som led av svår epilepsi, förmodligen hade skadat sig själv med en leksakskniv. Trots detta spreds ryktet om att Boris hade låtit döda Dmitrij för att därigenom erövra tronen. Den här hypotesen omnämns i Karamzins krönikor. Då Dmitrij var den siste ättlingen till Rurikdynastin (år 862–1598) kastades landet in i det dynastiska och politiska kaos som går under namnet Den stora oredan.
Boris var enligt samtida krönikor och uppteckningar en duglig, god och ambitiös tsar. Hans många utmärkta härskaregenskaper gjorde honom till en avsevärt mycket dugligare tsar än hans legitima företrädare. Men tiden och omständigheterna arbetade emot honom. I början av 1600-talet orsakade en ödesdiger torka en ohygglig hungersnöd i landet och Moskva drabbades av våldsamma bränder, vilket ledde till att bönderna och den fattiga stadsbefolkningen revolterade. I det här skedet överskred den polska hären gränsen till Ryssland för att bistå en upprorsman i dennes försök att erövra tronen. Upprorsmannen utgav sig för att vara den mördade Dmitrij Ivanovitj. I den här krisartade situationen dog Boris Godunov helt plötsligt 1605. Misstankar om giftmord kom i omlopp. Den polska hären drog under ledning av den så kallade falske Dmitrij till Moskva. Efter Boris död kröntes hans unge son Fjodor till tsar. Han satt på den ryska tronen i endast sex veckor då han mördades av en sammanslutning av bojarer ledda av furst Vasilij Sjujskij. Den falske Dmitrij var en lycksökare och opportunist som utnyttjade sina kunskaper om mordet på den verkligen Dmitrij och övertog tronen. Polackerna lät kröna den falske Dmitrij till tsar för att därmed trygga de vänskapliga förbindelserna mellan Polen och Ryssland. Den falske Dmitrij gifte sig även med Marina Mniszech, dottern till vojvoden Jerzy Mniszech, som hade bistått honom.Marina gifte sig efter mordet på den falske Dmitrij ytterligare två gånger. Han regerade endast en kort tid och mördades av bojarerna ett år efter Boris död. De brände hans kropp och laddade askan i en kanon som riktades mot Polen. Furst Sjujskij besteg därefter tronen som Vasilij IV men tvingades att abdikera efter fyra år. Bland hans många fiender fanns ytterligare en falsk Dmitrij med stöd från polackerna. Under de följande åren kulminerade den stora oredan tills ett nationellt uppror kastade ut polackerna 1613 och satte den 17-årige Michail Romanov på tronen. Ätten Romanov regerade sedan, via en sidolinje, ända tills den siste tsaren, Nikolaj II, avrättades 1917.
Händelserna efter Boris död skildras i Antonín Dvořáks opera Dimitrij från 1882. Polackernas försök att störta Michail Romanov från tronen och förhindra återupprättandet av det moskovitiska tsardömet skildras i Michail Glinkas opera Livet för tsaren (1836).
Personer miniatyr|Dekor av Ivan Bilibin från 1930. Boris Godunov, tsar av Ryssland (Bas) Fjodor, hans son (Mezzosopran) Xenia, hans dotter (Sopran) Xenias amma (Alt) Furst Vasilij Sjujskij (Tenor) Andrej Tjelkalov, dumans sekreterare (Baryton) Pimen, munk och krönikeskrivare (Bas)