Kongo-Kinshasas historia brukar ofta räknas från det att det område som skulle bli Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) underkastades europeisk kolonisering i slutet av 1800-talet men redan för 80 000 år sedan kom de första människorna till Kongobäckenet. För kulturerna och statsbildningarna i området spelade Kongofloden och dess biflöden en central roll för handel och många näringar.
Förhistorisk tid till förkolonial tid Arkeologiska bevis finns för att människor har bott i vad som idag utgör Kongo-Kinshasa sedan 80 000 år tillbaka, under äldre stenåldern. Regnskogarna beboddes från cirka 2500 f.Kr. av pygméfolkens jägar- och samlarsamhällen. Sudanfolk och niloter från Nord- och Östafrika förde boskapsskötsel och jordbrukstekniker till området kring 800-talet f.Kr. Bantufolk började troligtvis vandra in i nordvästra Centralafrika under 400-talet e.Kr. samtidigt som stenålderns verktyg och tekniker övergavs i och med övergången till järnåldern. Denna folkvandring, kallad bantuexpansionen, ledde till en befolkningsökning som blev grunden för bildandet av lokala och regionala handelsförbindelser och så småningom större statsbildningar. I Upembasänkan längs Lualabafloden, i norra delen av dagens Katanga, uppstod på 400-talet en kultur som runt tusen år senare skulle utmynna i bildandet av Lubariket. Däremellan utvecklades och föll dock en rad andra kulturer och samhällen, som byggde på föregångaren likt hur det romerska samhället till stor del byggde på antik grekisk kultur.
Förkoloniala statsbildningar miniatyr|Kongorikets utbredning år 1711. De mest kända förkoloniala statsbildningarna var Kongoriket som uppstod under 1400-talet vid Kongoflodens mynning, Kubariket som på 1500-talet uppstod genom sammanslagningen av flera hövdingadömen kring Kasaifloden och Sankurufloden, Lubariket som uppstod i Upembasänkan på 1500-talet samt Lundariket som uppstod i söder på 1600-talet. Samtliga dessa riken gick under mot slutet av 1800-talet då de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig. Dock fanns europeisk närvaro i kustregionerna sedan 1600-talet då Portugal hade anlagt handelsstationer och så småningom börjat lägga under sig vad som skulle bli kolonin Portugisiska Västafrika i söder.
Slavhandeln i Afrika expanderade från 1600-talet och framåt, deltog gjorde vissa lokala folk liksom arabiska slavhandlare i norr och öster samt européer längs kusterna i väster. Runt fem miljoner afrikaner skeppades från Kongos och Angolas kustregioner.
Kolonialstyret
Europeiska initiativ till utforskning av Kongos djupare inre regioner kulminerade i 1876 års geografiska konferens i Bryssel där Internationella Afrikasällskapet bildades med syfte att ge alla europeiska kolonialmakter del av sina expeditioner i området. Sällskapet, en sammanslutning av geografer och upptäcktsresande, skulle officiellt främja utforskning av regionen men i realiteten dominerades det av kung Leopold II av Belgien som hade personliga ambitioner vad gällde Kongo. Han anlitade den brittiske upptäcktsresanden Henry Morton Stanley, som hade erfarenhet av tidigare expeditioner till Centralafrikas inre, att resa upp längs Kongofloden och företräda Leopolds intressen gentemot den infödda befolkningen. Vid Kongokonferensen 1884–1885 beslutades att Kongobäckenet inte skulle överlåtas till någon av de etablerade kolonialmakterna utan istället tillfalla en "neutral" part som skulle garantera handelsrättigheterna på Kongofloden. Denna neutrala part blev kungen av Belgien som genom en ny bulvanorganisation, Internationella Kongosällskapet, fick kontroll över området. Kongosällskapets mål var till skillnad från det gamla Afrikasällskapet öppet ekonomiska och det fungerade som ett privatägt bolag med europeiska aktieägare. Eftersom Leopold II av Belgien bakom kulisserna kontrollerade Internationella Kongosällskapet kom vad som sedermera kallades Kongofristaten, med alla dess naturresurser och infödda folk, att behandlas som kungens privata egendom.Cora Granata, Cheryl A. Koos (2007). The Human Tradition in Modern Europe, 1750 to the Present, Rowman & Littlefield Publishers, s.159
Under Leopold II:s styre
miniatyr|stående|Piska av flodhästskinn används för att straffa en slav. Fotografi från tidigt 1900-tal. Det moderna Kongo-Kinshasas gränser drogs i samband med den belgiska koloniseringen, utan hänsyn till lokala omständigheter såsom geografi, folkgrupper och så vidare. I början kontrollerades endast de västra regionerna av fristatens regering, som från sitt säte i Boma styrde enväldigt. Kolonin mobiliserades för exploatering av naturresurser som dess ägare, Leopold av Belgien, sedan kunde sälja på de globala råvarumarknaderna. En privatarmé, Force Publique, rustades för att försvara Kongofristatens gränser och besegra de arabiska slavhandlare som fortfarande kontrollerade de östligaste regionerna, men snart blev arméns huvuduppgift att upprätthålla de arbetskvoter som den infödda befolkningen påtvingades.Georges Nzongola-Ntalaja (2002). The Congo: From Leopold to Kabila: A People's History, s.21, .John Keegan. World Armies, s.822. Det uppstod emellertid internationella protester på grund av den omänskliga behandlingen av den infödda befolkningen. I Belgien anklagade en parlamentarisk utredning 1906 kungen för att ha misskött Kongo. Det visade sig senare att kungens rovdrift på naturtillgångar, främst naturgummi och elfenben, hade halverat landets befolkning – ett folkmord på cirka 10 miljoner människor. Leopold tvingades träffa ett avtal med den belgiska staten om att Kongo, som varit hans privata egendom, istället skulle bli en belgisk koloni, och så skedde kort före hans död 1909. Den belgiska staten köpte Kongofristaten från kungen för totalt 50 miljoner franc, garanterade färdigställandet av byggprojekt i kolonin för ytterligare 45 miljoner franc och övertog dessutom de enorma statsskulder som efterlämnats av kolonins förre ägare på över 110 miljoner franc.
Belgiska Kongo (1908–60)
miniatyr|Rwandiska arbetare vid Kisangas koppargruva. Fotografi från 1920-talet. Efter att Kongofristaten omvandlats till kolonin Belgiska Kongo år 1908 mildrades behandlingen av lokalbefolkningen marginellt även om fundamentet i det koloniala styrelseskicket, en djupt rasistiskt och religiöst grundad idé om européers överlägsenhet samt rent ekonomiska motiv för råvaruexploatering, förblev oförändrad. Slaveri existerade officiellt inte i kolonin men den afrikanska befolkningen fortsatte i praktiken att utsättas för systematiskt tvångsarbete. Belgiska Kongo saknade helt demokratiska institutioner, politiska partier var totalförbjudna, val hölls ej och alla ämbetsmän stod direkt under den belgiska regeringen. I Bryssel fanns en kolonialminister som ledde ett råd för koloniala frågor om fjorton medlemmar, av vilka åtta utsågs av kungen, tre av senaten och tre av deputeradekammaren (underhuset). Den dagliga administrationen av kolonin sköttes av en generalguvernör i Boma, biträdd av flera viceguvernörer. Kolonin var indelad i femton administrativa distrikt. Stort politiskt inflytande utövade även de europeiska storföretag som erhållit koncessioner i kolonin, exempelvis Société générale de Belgique som ensamt kontrollerade 70 % av Belgiska Kongos ekonomi.
Mellankrigstiden blev gynnsam för Kongo, efter första världskriget erhöll Belgien som NF-mandat en västlig gränsregion av före detta Tyska Östafrika, kallad Ruanda-Urundi, vilken 1925 anslöts till Belgiska Kongo. För att främja ökad råvaruutvinning i östra Kongo uppmuntrade man arbetskraftsinvandring från Ruanda-Urundi till Kongo. En inhemsk variant av kristendom, kimbanguism, spred sig bland den afrikanska befolkningen på 1920-talet. Religionen förbjöds av kolonialmyndigheterna 1925 och med den alla afrikanska religiösa organisationer. Vid samma tid flyttades huvudstadsförvaltningen från Boma till Léopoldville. Andra världskriget ledde till fortsatt ekonomisk uppgång i kolonin på grund av råvaruexporten, bland annat sålde man uran som användes i USA:s kärnvapenprogram. Investeringar gjordes i infrastruktur och urbaniseringen ökade. Samtidigt gynnades den afrikanska befolkningen endast marginellt av uppsvinget, de fortsatte att leva i fattigdom och underkastas tvångsarbete och några politiska rättigheter hade de heller inte; den strikta koloniala rassegregationen var oförändrad. Missnöjet hos den afrikanska befolkningen tvingade till slut belgarna att ge begränsade politiska rättigheter till afrikaner 1957-58 och slutligen gå med på avkolonisering och självständighet för Belgiska Kongo den 30 juni 1960.
Åren efter självständigheten
miniatyr|stående|Patrice Lumumba. Den självständiga staten fick namnet Republiken Kongo, men eftersom detta namn också användes av det tidigare Franska Kongo kallades den förra Kongo-Léopoldville för att skilja dem åt. Kongo-Léopoldvilles första folkvalda regering var splittrad mellan det vänsternationalistiska Mouvement National Congolais under premiärminister Patrice Lumumba och det konservativa Alliance des Bakongo under president Joseph Kasavubu. Det dröjde bara dagar innan den illa förberedda självständigheten och alla de djupa skillnader i kolonin, som tidigare genom kolonialmaktens repressiva metoder undantryckts, uppenbarade sig. Kolonialarmén Force Publique hade omvandlats till det självständiga Kongo-Léopoldvilles försvarsmakt, men de rasistiska strukturerna som tidigare hade hindrat svarta afrikaner från att bli officerare hade inte reformerats och därför gjorde de afrikanska soldaterna snabbt myteri runtom i landet. Samtidigt utropade de mineralrika provinserna Katanga och Sydkasai sin självständighet från Kongo, understödda av de koloniala ekonomiska intressen som efter självständigheten fortfarande fanns kvar (främst det mäktiga belgiska gruvföretaget Union Minière du Haut Katanga). På grund av den koloniala rasismen fanns knappt en enda afrikan med universitetsutbildning, inga afrikanska officerare i armén och inga afrikanska politiska ledare med stöd i hela landet. Myteriet ledde till panik bland den utbildade europeiska eliten som flydde landet och i Bryssel utnyttjade man krisen för att skicka tillbaka trupper, officiellt för att "skydda västerlänningar", till sin före detta koloni.
Oroligheterna eskalerade till vad som blev Kongokrisen vilket fick ännu en aspekt genom kalla kriget, där västmakterna tog ställning för presidenten och de mäktiga storföretagens intressen medan Sovjetunionen med allierade tog ställning för den progressive premiärministern Lumumba. Både Lumumba och Kasavubu bad Förenta nationerna om hjälp för att motstå den plötsliga belgiska invasionen. Medan FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld förvisso sände en fredsbevarande styrka, ONUC, vägrade han hjälpa Kongo-Léopoldvilles regering att slå ner de av Belgien stödda separatisterna då han ansåg att detta var en intern kongolesisk angelägenhet. I detta läge försökte Lumumba att erhålla stöd av USA, och när han inte fick hjälp från Washington vände han sig slutligen till Moskva som godkände omedelbart bistånd. Lumumba, som av amerikanerna hade stämplats som kommunist, avsattes den 12 september 1960 av sin arméchef Joseph-Désiré Mobutu med stöd av CIA och skickades i januari 1961 till Katanga vars separatistledare med belgisk rådgivning lät skjuta honom. En sovjetvänlig provisorisk regering upprättades efter kuppen i landets östra delar och inbördeskriget eskalerade. 1962 besegrades den provisoriska regeringen av armén och då varken USA eller Belgien därefter såg något fortsatt "kommunistiskt hot" i Kongo-Léopoldville drog man tillbaka stödet till separatisterna i Katanga. 1963 gick provinsens ledare Moïse Tshombe i exil. 1964 bröt simbaupproret ut och stridigheterna fortsatte i landet till 1965 då general Mobutu genomförde ännu en militärkupp med stöd av CIA, denna gången avsatte han den maktlöse president Kasavubu och upptog själv presidentämbetet.
Under Mobutu
miniatyr|stående|Mobutu Sese Seko.