miniatyr|stående=1.3|Stora Vika cementfabrik på 1950-talet. miniatyr|stående=1.3|Stora Vika cementfabrik. Lagerhall och kvarnhus, hösten 2002. Stora Vika cementfabrik låg cirka 1,5 kilometer söder om tätorten Stora Vika i Nynäshamns kommun, Stockholms län. Cementfabriken och bostadshusen i Stora Vika byggdes på initiativ av Skånska Cement AB (nuvarande Cementa). Fabrikens produktion startade våren 1949 och var då världens rationellaste och modernaste cementfabrik. Anläggningen, som skulle förse Stockholmstrakten med cement, hade inneburit en nyinvestering av 75 miljoner kronor. Vid halvårsskiftet 1981 lastades den sista cementen vid Stora Vikas hamn. Efter några misslyckade försök med annan verksamhet pågår sedan år 2006 hantering med biobränsle i de gamla fabriksbyggnaderna som till stor del är bevarade.
Fabriksbygget Bakgrund År 1944, medan andra världskriget fortfarande pågick, redovisade en prognos att åtgången av cement i Sverige skulle öka de närmaste åren med minst 50 procent, och cement kunde, om inget gjordes, bli till en bristvara. Det skulle visa sig att prognosen låg i underkant. Många byggprojekt hade under kriget legat i träda och speciellt i storstadsregionerna förväntade man sig en stor ökning av bostadsbyggandet. Landets största leverantör för cement, Skånska Cement AB, insåg att en ny fabrik behövdes i Stockholmstrakten för att kunna försörja stadens framtida byggverksamhet med cement. I Stockholmsregionen fanns landets största avsättningsområde för cement med förväntade omkring 200 000 ton per år under de kommande åren.Rosander (2010), s. 18 Som jämförelse kan nämnas att det hanteras år 2008 cirka 400 000 ton för Stockholmsområdet på Cementas cementdepå i Liljeholmen. Tyréns: Utbyggnad av Lövholmen, Miljöpåverkan från Cementa och Maxits verksamheter, 2008-04-24.
Valet av Stora Vika miniatyr|Kalkstensblock från Stora Vika. Stora Vika var namnet på en gård i anslutning till den gamla byn Marsta i Sorunda socken i sydvästra Nynäshamns kommun. I Stora Vika fanns de nödvändiga geografiska och geologiska förutsättningar för en ny cementfabrik. Här hade företaget en naturlig djuphamn inne i Fållnäsviken. Från Fållnäsvikens hamn kunde cement i lösvikt transporteras med två egna fartyg (M/S Vika I och M/S Vika II) genom Södertäljeleden och Mälaren till en omlastningsstation på Lövholmen i Liljeholmen, Stockholm och därifrån distribueras vidare.
Skånska Cement ägde redan mark i Marsta / Stora Vika sedan tidigare genom sitt bolag AB Karta & Oaxens Kalkbruk och viktigast av allt, här låg stora kalkstensfyndigheter med 50 miljoner ton kalksten till ett djup av 100 meter. Kalkstenen i Stora Vika är så kallad urkalksten av mycket hög kvalitet som kan jämföras med carraramarmor.Informationstavla 12 vid Fjärilsstigen. Dessutom fanns lera som behövs vid framställning av cement.Rosander (2010), s. 19 År 1945 togs beslut i bolagets styrelse om etablering i Stora Vika. Till fabriken skulle även byggas ett helt nytt bostadsområde för fabrikens arbetare och tjänstemän (se artikeln om bruksorten Stora Vika).
Fabriksbygget miniatyr|Stora lagerhallen under uppförande. miniatyr|Del av barackstaden. I samband med att Skånska Cement fattade sitt beslut om fabriksbygget 1945 utsågs arkitekt Lennart Tham att formge samtliga byggnader inom fabriksområdet. För bostadsområdet beläget 1,5 kilometer norr om fabriken svarade arkitekt Gustaf Lettström. Bygget av fabriken, bostadsområdet och brytningen av kalksten skulle medföra stora ingrepp i naturen, varför landskapsarkitekt Ulla Bodorff anlitades för att mildra konsekvenserna. Huvudentreprenör var Skånska Cementgjuteriet (idag Skanska). En stor del av den maskinella utrustningen levererades av det danska specialföretaget FLSmidth & Co (FLS) i Köpenhamn. FLS inledde redan år 1887 ett samarbete med Skånska Cementaktiebolaget när cementfabriken i Limhamn anlades.Rosander (2010), s. 48
Man hade en stram tidplan där våren 1948 bestämdes som tidpunkt för produktionsstart. Tidplanen kom inte att hålla, huvudsakligen beroende på brist av byggnadsarbetare, speciellt timmermän och i viss mån även brist på byggnadsmaterial. Man beräknade arbetsstyrkan för fabriksbygget till mellan 500 och 600 personer.Rosander (2010), s. 29 Vid den tiden krävdes kontinuerliga myndighetsbeslut för samtliga steg i ett så stort anläggningsarbete. Och dröjande myndighetsbeslut bidrog också till förseningar.
Ett stort problem var de dåliga vägar som var det första som fick iståndsättas. Det fanns även planer på ett dra fram en järnvägsförbindelse till byggarbetsplatsen, men planen gick inte att genomföra. Järnvägstransporter gick istället till Ösmo station och sedan per lastbil till bygget. Vid Fållnäsviken inrättades en provisorisk hamn för att kunna ta emot transporter sjövägen. I anslutning till byggarbetsplatsen restes ett 50-tal AK-baracker med plats för 400-500 man.
Det första spadtaget togs i januari 1946 och under hösten 1948 sattes olika delar av produktionskedjan i drift. Först kom kalkstensbrytningen igång. I oktober 1948 släpptes strömmen på i transformatorstationen och med ett års försening tändes den första brännugnen den 7 mars 1949. För bygget av den då världens modernaste cementfabrik, hade man schaktat bort 400 000 kubikmeter sten och jord, för den nya anläggningen med 30 000 kvadratmeter betongkonstruktioner förbrukades 200 000 säckar cement och 2 000 ton armeringsjärn. Totalkostnaden stannade vid 75 miljoner kronor.Informationstavla 1 vid Fjärilsstigen. Färdigställandet av bostadsområdet fördröjes på grund av brist på byggarbetskraft som styrdes över till fabriksbygget som pågick samtidigt och hade högre prioritet.Rosander (2010), s. 70 Först 1949-1950 var den första byggnadsetappen av bostadsområdet inflyttningsklar.
Fabriken, arbetare och processer Arbetskraften miniatyr|Yrkesutbildning vid svarven i bolagets verkstadsskola, slutet av 1950-talet. Det rådde inte bara brist på byggarbetare när fabriken uppfördes utan även när fabriken skulle bemannas med kunnig arbetskraft. Problemet var landsomfattande under efterkrigstiden och blev inte mindre genom att fabriken låg på en isolerad plats i glesbebyggda Sörmland. Arbetsmarknadsmyndigheterna försökte locka folk från regionen och andra delar av landet till Stora Vika. Även en omflyttning av egen arbetskraft inom Skånska Cementaktiebolaget skedde och vid fabriken fanns en intern yrkesutbildning. Rosander (2010), s. 79
År 1953 var fabriken inkörd och bostadsområdet samt arbetskraften helt etablerade. En undersökning gällande detta år om varifrån de boende i Stora Vika kom illustrerar ett mångfacetterat samhälle och en mångfacetterad arbetskraft. Flest familjer kom från Gotland, där cementbolaget hade en del av sin verksamhet, lika många kom från Stockholms län. I princip var arbetskraft från samtliga Sveriges län representerad. Även från andra länder hade folk rekryterats till fabriken, bland annat från Finland, Danmark, Polen och Tyskland. Rosander (2010), s. 82 För fabrikens drift behövdes till en början drygt 200 medarbetare. I takt med att cementfabrikens produktion ökade, ökade även antal sysselsatta och kom att stå på topp under framför allt 1950- och 1960-talen. Att förädla kalksten till cement var ett arbete för män, ett undantag fanns dock, kvinnor plockade ut undermålig sten (i produktionskedjan efter grovkrossen). Flest anställda noterades år 1956 med 310 personer.Rosander (2010), s. 74
Fabrikens byggnader Fabriken består av ett flertal byggnader och tekniska anordningar. Här beskrivs de viktigaste: miniatyr|Stora Vika cementfabrik översiktsplan. Från kalkbrottet (nordost om fabriken) transporterades de stora kalkstensbitarna till ett grovkrosshus, där en käftkross av typ Blakes tuggare nr. 17 från Morgårdshammar AB sönderdelade kalkstenen i bitar om 20 centimeter. I nästa byggnad, finkrossen, krossades kalkstenen till ännu mindre bitar. Sedan följde en automatisk och manuell sortering och slutligen fördes materialet till tre kalkstenssilor som rymde 1 100 ton vardera.Rosander (2010), s. 47
Härifrån gick en 670 meter lång linbana till lagerbyggnaden. Höjdskillnaden är 18,6 meter och det behövdes fem betongmaster som mellanstöd. Varje korg rymde 1,3 ton kalkkross och linbanans hastighet var 1,3 meter per sekund, vilket innebar en kapacitet av cirka 200 ton per timme. Där linbanan korsade landsvägen monterades ett skyddsnät. Linbanan levererades och monterades av Nordströms linbanor, som var Sveriges största tillverkare av industrilinbanor.Rosander (2010), s. 47
Vid Fållnäsviken anlades en hamn med en 200 meter lång och sju meter bred betongkaj. Farleden muddrades 40 meter bred och sju meter djup och tio fyrar sattes upp. På kajen placerades sammanlagt fyra cementsilor (byggda i två etapper). Hit fördes den färdiga cementen med hjälp av tryckluft genom rörledningar. Totalt rymde alla fyra silor 28 000 ton cement.Rosander (2010), s. 54-55 Cementen lossades och lastades med hjälp av en sju tons vipparmskran, som hade en svängradie på 14 meter.Informationstavla 12 vid Fjärilsstigen.
Strax norr om hamnen uppfördes den stora lagerhallen, fabrikens största byggnad, 275 meter lång, 35 meter bred och 30 meter hög. Byggnaden är fortfarande väl synlig från västra sidan av Fållnäsviken. Här lagrades kol, cementklinker, gips och kalksten. Byggnaden är en pelarkonstruktion med pelare längs långsidorna. Det välvda taket täcktes med eternitplattor och bars upp av limträbalkar av fabrikat Töreboda limträ. I byggnaden fanns två snabbgående traverskranar med gripskopor och en lyftkraft av 10 ton.Rosander (2010), s. 48
Parallellt med lagerhuset står det 200 meter långa ugnshuset med sina två 60 meter höga skorstenar, murade av gult radialtegel. Ugnshuset konstruerades som en öppen hall med fristående pelare. Här fanns cementfabrikens hjärta, två 145 meter långa roterugnar, där varje ugn kunde producera cirka 170 000 ton cementklinker per år. Det rörde sig om så kallade UNAX-ugnar av fabrikat FLSmith & Co. Ugnarna eldades med kolpulver som blåstes in i brännkammaren, senare användes olja som bränsle.Rosander (2010), s. 52
Mellan lagerhus och ugnshuset står den runda slambassängen med ett kupoltak av betong. Bassängen rymde 5 000 kubikmeter råslam och här fanns anordningar för mekanisk och pneumatisk omrörning.
Bland övriga mindre byggnader märks, mäss med hotellrum, kök och restaurang, ett ungkarlshotell, förvaltningskontor, driftslaboratorium, verkstad, verkstadsskola, personalrum samt en panncentral med sopförbränningsanläggning (av eget avfall) och smidesverkstad.
Tillverkningsprocessen miniatyr|Linbanan. miniatyr|Fabrikens båda roterugnar i drift. I Stora Vikas cementfabrik producerades huvudsakligen Standardcement av portlandtyp (uppkallad efter en sandsten från Isle of Portland i södra England). Cementtillverkningen skedde efter den så kallade våtmetoden, som var vanlig vid den tiden. Tillverkningsprocessen av cement vid Stora Vika var i stora delar automatiserad och kan indelas i tre led som även återspeglar sig i fabrikens bebyggelse. Det första ledet är själva brytningen av råvaran, kalksten, som skedde i två dagbrott cirka 700 meter öster om fabriksområdet. Kapaciteten låg på ungefär 2 000 ton kalksten per dag uppdelat på två skift.Rosander (2010), s. 45 Vid kalkbrottet fanns flera stationer med olika stenkross samt automatisk och manuell sortering. Den krossade kalkstenen mellanlagrades i tre silor och fördes sedan med hjälp av linbanan till en avlastningsstation på fabriksområdet och sedan vidare till den stora lagerbyggnaden.