Iriskspråkig litteratur är litteratur skriven på iriska.
Äldre litteratur och mytologi På iriska har det skrivits litteratur och dikt sedan sjuhundratalet. Likt många andra verk från samma tidsperiod finns originalen av dessa verk inte kvar, utan dessa tidigare texter har endast överlevt genom kopior som nedtecknades senare. Bland de tidiga iriska verken är nästan de enda överlevande dokumenten glosor som användes av irländska munkar i kloster i Kontinentaleuropa.
Litteraturhistoriskt rikast var antagligen den klassiska tiden ungefär mellan 1100 och 1600. En stor del av diktningen var lovsånger och drapor av hovskalder, men dessutom utgjorde den keltiska hjältemytologin en central del av tematiken. Särskilt populära blev episka dikter om Fianna, de vandrande krigarna, som, ledda av sin konung Fionn Mac Cumhaill, företer intressanta likheter både med Robin Hoods glada fredlösa och med kung Arthurs riddare. Fianna-mytologin inspirerade sedan den skotska författaren James Macpherson till att ge ut Ossians sånger på 1700-talet. Eftersom mytologin är gemensam för den iriska och den skotlandsgaeliska folkloren, kunde han med visst fog påstå, att det var frågan om uteslutande skotsk mytologi. Med tiden grundades dock ossianska forskningssällskap, som kom underfund med att det var iriskspråkiga hjälteepos som utgjorde det egentliga originalet.
Från vår egen tid kan det också nämnas, att fantasyförfattaren Robert Howard, en av H.P. Lovecrafts lärjungar, inspirerades av Fiannamytologin. Namnet på Howards hjälte Conan Barbaren, som sedan spelades av Arnold Schwarzenegger på vita duken, kommer från Fiannacykeln, där en av Fionn Mac Cumhaills hjältar heter Conán Maol. Howards berättelser och filmen om Conan har föga att göra med genuin Fiannamytologi, men det är knappast rättvist att säga att stämningen i keltiska mytologiska berättelser skulle vara stort mera civiliserad. Den gudom som Conan i filmen tillber, Crom, har åtminstone samma namn som en fornkeltisk, hednisk gud, ty än i dag svär de irisktalande vid denna gud - Dar Crom! - trots att språket annars blivit genomsyrat av kristendomen och katolicismen. (Det är givetvis vanligare att säga dar Dia, det vill säga "vid Gud".)
Det finns även en annan mytologisk berättelsecykel, Ulstercykeln, som stammar från historier från perioden 700-talet och 1000-talet. Dessa historier nedfördes muntligt och nedtecknades först runt 1160. Cykelns namn kommer av att dess huvudperson, hjälten Cú Chulainn, tillhör den stam, Ulaid, som gett sitt namn åt landskapet Ulster () i norra Irland. Den centrala texten i Ulstercykeln är Táin Bó Cuailgne eller berättelsen om stölden av Cuailgnes boskap. Stölden av en tjur utlöser ett krig mellan Connacht och Ulster, och det är den mytiske hjälten Cú Chulainn som ensam ska slå tillbaka Connachts arméer, vilket också sker, men inte utan en rad mångskiftande äventyr.
Besvikelsens poeter Fiannacykeln har levt kvar i folkmun ända fram till våra dagar, men med klassisk irisk diktning blev det slut på 1600-talet, när hovskalderna förlorade sina adliga mecenater. En del av dessa skalder kunde dock tack vare sin klassiska diktarutbildning uttrycka sin bestörtning över denna katastrof i konstnärligt fulländad form, vilket gjort dem till klassiker även ur dagens synvinkel. Berömda diktare från detta tidevarv av tonnbhriseadh an tseanghnáthaimh ("den gamla livsrutinens vågbrytning") var Piaras Feiritéar (Pierce Ferriter), som levde under 1600-talets första hälft, Dáibhí Ó Bruadair (cirka 1625–1700) och Aogán Ó Rathaille (Egan O'Reilly, cirka 1675–1730).
Feiritéar var själv adelsman av engelskt och normandiskt ursprung och blev en hjältegestalt i folkloren i Kerrytrakten: han sägs ha skrivit en av sina dikter när han gömde sig i en grotta undan engelska soldater, och han lär ha dött i galgen. Hans dikter är uteslutande på iriska, men det är tydligt att han var påverkad av samtida engelsk litteratur. Dáibhí Ó Bruadair var en hovdiktare som väntade sig ett bekvämt liv under en adlig mecenats beskydd, men fick se den traditionella litterära kulturens stöttepelare rasa inför sina ögon. Han var tvungen att livnära sig på kroppsligt arbete. Besvikelsen bragte han i uttryck på klassisk iriska i stavelseräknande dán díreach-verser. Ó Rathaille skriver om liknande känslor, men han använder sig även av den friare amhrán-formen, som påminner mera om folksången. Amhrán är det iriska ordet för "sång, visa".
Seathrún Céitinn En viktig sextonhundratalsdiktare var även Seathrún Céitinn, på engelska Geoffrey Keating. Han skrev också poesi, men hans mest betydande verk är säkerligen Forus Feasa ar Éirinn. Titeln betyder "Grunderna till kunskapen om Irland", men det är framför allt en sorts mytologisk historia av Irlands forntid, en förteckning av hur irländarna såg sin förhistoria. Boken blandar solid historieskrivning med folklore och mytologi, och ur dagens synvinkel har den mest värde som skönlitteratur. Tidigare brukade historiska skrifter på iriska författas på ett torrt, arkaiserande språk, men Céitinn hade diktarutbildning och skrev med flyt och engagemang. Därför är hans bok tillgänglig även för den som bara behärskar modern iriska.
När iriskan mot slutet av 1800-talet började återupplivas som skriftspråk, var det i början Céitinns iriska som det gällde att återuppliva. Den här synpunkten representerades särskilt av filologen Richard Henebry, som på iriska kallade sig Risteard de Hindeberg. Resultaten var dock inte imponerande, och snart var det anhängarna av levande dialekter som tog över.
De mörka århundradena 1600–1800-talen uppfattas allmänt som de mörka århundradena i iriska språkets historia. På den tiden var litteraturen för det mesta begränsad till folkdiktning, låt vara att protestantiska missioner försökte sprida kristlig litteratur på iriska och enstaka litterärt bildade irländare även skrev ner dikter eller annan litteratur på språket. De samlade också på manuskript, och det blev för eftervärlden värdefulla samlingar.
Vanligast var det dock att en diktare aldrig skrev ner någonting och att hans verser bara levde i folkmun, tills någon forskare långt efteråt skrev ner hans livsverk som en informant, vanligen en åldring som fungerade såsom traditionsbevarare - seanchaí - och historieberättare - scéalaí - i någon by, reciterade för honom. Sådana diktare var Eibhlín Dhubh Ní Chonaill, Brian Merriman och Anthony Raftery.
Eibhlín Dhubh Ní Chonaill var faster till advokaten Daniel O'Connell, som på 1820-talet kämpade för de irländska katolikernas rättigheter och likställdhet inför lagen. Eibhlín Dhubh var gift med Art Ó Laoghaire, en irländsk yrkesofficerare som stred i den österrikisk-ungerska armén på kontinenten. Han var ryttare, en ungersk husar. Hemma på Irland var han dock bara en föraktad katolik, och sheriffen ansåg att en sådan inte var berättigad till att äga en sådan vacker husarhäst som Art hade med sig från Ungern. När Art inte ville skiljas vid sin häst, blev han mördad. Året var ungefär 1773. Det gråtkväde eller caoineadh som Eibhlín Dhubh ägnade sin döde make, Caoineadh Airt Uí Laoghaire, blev en klassiker. Hon skrev dock själv aldrig ner kvädet, och det uppblandades med folkloren. Det går dock att på ett ungefär återställa de av Eibhlín författade delarna.
En annan sjuttonhundratalspoet var Brian Merriman, som är känd för sin långa dramatiska dikt Cúirt an Mheán Oíche, "Midnattens domstol" eller "Midnattens hov". Det är en tidskritisk, humoristisk allegori om de rådande omständigheterna på Irland, där berättaren och de irländska männen över huvud taget får höra vad de är värda av de församlade alverna och vättarna.
Anthony Raftery - även känd som Antoine Raiftearaí eller Antoine Ó Reachtubhra - var en folkdiktare från grevskapet Mayo, en blind man och fattiglapp som bland annat skrev kampsånger för de "vita pojkarna" (na Buachaillí Bána eller the Whiteboys), bondekonspiratörerna som bekämpade engelsmän och protestanter. Hans mest uppskattade dikt är dock Eanach Dhúin, klagosången om en båtfull unga människor som drunknade på väg till kyrkan. Raftery levde ända till 1830-talet och hann bevittna och besjunga även Daniel O'Connells kamp för katolikernas rättigheter.
På 1820–1830-talet skrev Amhlaoibh Ó Súilleabháin i Kilkenny (Cill Chainnigh) på en dagbok, Cín Lae. Numera är det en klassisk beskrivning av det irisktalande folkets vardag strax före stora hungersnöden.
Modern litteratur Peadar Ua Laoghaire Modern litteratur på iriska började uppstå i slutet av 1800-talet. Den förste betydande författaren var Peadar Ua Laoghaire (1839-1920), på engelska känd som Peter O'Leary, en präst född nära Macroom (Maigh Chromtha) i grevskapet Cork, som skrev en variant av den sydliga dialekten. Hans folkliga, folklorepåverkade roman Séadna, som i princip är en faustiad, fick en oerhörd betydelse för standardiriskans fortsatta utveckling. Boken har också översatts till svenska som "Schiane" år 1921 av C. W. von Sydow. Séadna, eller Schiana, är huvudperson, en skomakare som ingår en pakt med djävulen. Förutom Schiana skrev Ua Laoghaire en självbiografi, Mo Scéal Féin, och en rad översättningar - till exempel en förkortad irisk version av Cervantes Don Quijote.
Patrick Pearse Frihetskämpen Patrick Pearse, som avrättades på Kilmainhamfängelset i Dublin efter Påskupproret år 1916, kom in i nationaliströrelsen via iriskspråkig litteratur, som han bidrog till med en rad noveller och dikter. I dikterna försökte han återskapa Seathrún Céitinns mycket ekonomiska, fåordiga och träffsäkra stil, men i novellerna uttryckte han sig på ett talspråksnära sätt som påverkats av den connemaradialekt han lärt sig på landet. Han hade ett sommarhus i Ros Muc, som alltjämt är iriska språkets starkaste fäste i Connemara, och lärde sig den iriska som talades i omgivningen. Hans dikter, särskilt Fornocht a chonac thú ("Naken såg jag dig"), har en nationalistisk ton, novellerna är mera färgade av lantbefolkningens traditionella kristlighet. Har man överseende med hans nationalistiska tendens bör man erkänna att han kunde klä den i träffande ord och rörande metaforer.
Pádraic Ó Conaire Den första riktigt moderna författaren på iriska var säkerligen Pádraic Ó Conaire den äldre (1882–1928). Han flyttade vid arton års ålder till London och blev springpojke på ett statligt ämbete, senare själv statstjänsteman. När språkrörelsen nådde Londons irländska befolkning, började den tvåspråkige, i Galwaynejden uppvuxne Ó Conaire skriva realistiska noveller om fattiga irländares liv i England. Han skrev också journalistik på iriska och en tragikomisk roman om exiltematiken: huvudpersonen är en irländare som, handikappad efter en trafikolycka, måste försörja sig som ett av föremålen på en ambulerande utställning av monstrositeter. Romanen, Deoraíocht, har översatts till en del språk, bland annat till danska av Ole Munch Pedersen under titeln Emigrantliv.
Pádraic Ó Conaire bör inte förväxlas med sin namne Pádhraic Óg Ó Conaire, eller Pádhraic Ó Conaire den yngre (1893-1971). Denne var en produktiv, men medelmåttig författare av romantiska romaner om livet på landsbygden.
Den självbiografiska traditionen