Umeå stads kyrka är en kyrkobyggnad i centrala Umeå, mitt emot Vänortsparken vid Ume älvs norra strand. Den är församlingskyrka i Umeå stadsförsamling i Luleå stift.
Kyrkan är en treskeppig hallkyrka i nygotisk stil med tornet placerat på sidan av långskeppet, vid den norra fasaden. Den är ritad av dåvarande stadsarkitekten Fredrik Olaus Lindström och byggd i tegel med stenfot. Kyrkan uppfördes mellan 1892 och 1894 och är den tredje i raden av kyrkor på samma plats. Tre restaureringar med om- och tillbyggnad av kyrkan har delvis ändrat kyrkans ursprungliga utseende. Kyrkan invigdes den 2 december 1894, vilket var första söndagen i advent det året.
Historia 1600-talskyrkan Den första kyrkan på den aktuella platsen började byggas 1646. Kyrkan placerades i utkanten av staden, vilket kan bero på att man ville ha en begravningsplats intill kyrkan. Kunglig Majestät beviljade 100 daler i bidrag till bygget och resten stod stadsborna för. Efter tre år var kyrkan så pass klar att den kunde tas i bruk. Kyrkan var till konstruktionen en enskeppig blockpelarkyrka, där långväggarnas stockar var intimrade i fyra parvis ställda blockpelare. Västra gaveln var försedd med torn och ingång och hela tomten omgavs av en bogårdsmur.
Den nybildade stadsförsamlingen, som då var en kapellförsamling till Umeå landsförsamling, delade kyrkoherde med landsförsamlingen och kyrkoherden predikade i stadskyrkan var tredje söndag, samt vid de stora högtiderna.
Kyrkan fick två klockor åren 1656 och 1659, som placerades i en stapel på tomtens nordvästra hörn.
Under 1694 deltog kung Karl XI i en gudstjänst i kyrkan och borgarna passade på att framföra att de behövde en större kyrka, i och med att antalet invånare hade ökat. Kungen skänkte själv en större summa och staden fick rätt till att ta upp kollekt i stiftets alla kyrkor för kyrkans ombyggnad. För dessa pengar byggdes sedan kyrkan ut, till formen av en korskyrka. De sista åren av det stora nordiska kriget härjade ryska styrkor vid den svenska Östersjökusten, i vad som kommit att kallas för rysshärjningarna. Hösten 1714 brände ryssarna ned Umeå till stora delar, men kyrkan klarade sig. I maj 1720 kom ryssarna igen och kyrkan brändes då ner efter att den plundrats och staden drabbades hårdare än vid förra besöket. Även kyrkogårdens kistor grävdes upp och plundrades på det som fanns av värde. I juni 1721 var det dags igen för ryssarna och de få hus som hade hunnit byggas upp brändes ned. Befolkningen i den omkringliggande landsbygden drabbades hårt av ryssarnas framfart. Dock klarade sig kyrkans klockstapel vid samtliga tre tillfällen.
1700-talskyrkan miniatyr|260px|Gamla kyrkan under 1880-talet.
År 1720 beviljade Kunglig Majestät att det skulle tas upp kollekt i både Härnösands och Uppsala stift för en ny kyrka i Umeå stad, men dessa pengar räckte inte långt. En vädjan gick ut till länsborna som trots att de drabbats hårt av ryssarna bidrog generöst. En rikskollekt togs upp 1723 men det krävdes en ekonomisk uppoffring av borgarna i Umeå innan en ny kyrka kunde börja byggas, på samma plats som den gamla. Även denna kyrka var en timrad korskyrka, men den var något rymligare än den tidigare.
Kyrkan var något längre i öst–västlig riktning, men i övrigt hade korsarmarna samma mått som tidigare. Taken på korsarmarna hade likadana spetsiga, rakt avslutande, tjärade och spåntäckta sadeltak och över korsmitten satt en takryttare med en spira av järn. Ytterväggarna var täckta av rödmålade brädor. Innertaket var indelat i fem trävalv, vars bågar vilade på fyra fristående pelare. Insidan var vitmenad med några rosor i taket som dekoration och inredningen var brungrundad. Sakristian låg innan ombyggnaden 1781 i den östra korsarmen, bakom altaret.
En ny rikskollekt år 1731 och ytterligare donationer krävdes innan en predikstol, som beskrivs som ”belastad med bildhuggeri”, kunde installeras 1735. De inventarier som saknades i kyrkan skänktes av välbeställda privatpersoner. Bland andra landshövding Gabriel Gyllengrip skänkte altartavlan med förgylld snidad ram. Kyrkans lokalt byggda och problemfyllda orgel från 1740 byttes ut 1776 mot Backenkyrkans gamla orgel från 1535 som genomgick en grundlig renovering innan den installerades. År 1781 byggs en separat sakristia på norra sidan.
I en reseskildring från år 1800 beskrivs kyrkan som ”den aldra fulaste stadskyrka man kan göra sig begrepp om”. Och i jämförelse med Skellefteå landsförsamlings kyrka ”skulle denna ej en gång kunna anses för benhög”.
Mellan februari 1808 och september 1809 pågick det finska kriget. En rysk armékår gick över isen i kvarken mot Umeå och ockuperade staden i två omgångar. Under slaget vid Hörnefors (5 juli 1809) stupade överstelöjtnant Joakim Zakarias Duncker och den ryske kosacköversten Aerekof. Båda begravdes av den ryska hären under militära högtidligheter vid södra sidan om koret. År 1897 restes en minnessten intill kyrkan vid platsen för graven.
År 1843 beslutades det att hela kyrkan skulle restaureras från grunden. En segsliten tvist om hur denna kostnad skulle fördelas uppstod mellan Umeå socken, med den nye borgmästaren Johan Gustaf Rothoff å ena sidan och landshövding Gustaf Adolf Montgomery å den andra. År 1846 gav Kunglig Majestät slutligen Umeå socken rätt i tvisten.
År 1848 väcktes förslag om att istället för restaurering skulle kyrkan rivas och en ny kyrka byggas upp av sten, men det ansågs bli för dyrt. Kostnaden för en grundlig restaurering blev även det för mycket för kyrkostämman, så istället skulle kyrkan nödtorftigt repareras i avvaktan på möjligheten att bygga en helt ny kyrka i sten. I augusti 1851 togs frågan om ombyggnad upp igen och än en gång beslutades det att hela kyrkan skulle grundligt restaureras. De gamla förslagen togs fram och arbetet påbörjades efter en omarbetning i Överintendentsämbetet av arkitekt Carl-Gustaf Blom-Carlsson.
Kyrkan förlängdes i öster och fick nytt golv, nya bänkar, nytt tak, ny predikstol, ny altartavla och vitmålade ytterväggar. Klockstapeln revs 1852 och ersattes med ett kyrktorn över västra gaveln. Den 19 september 1852 beslutade kyrkostämman att snygga upp kyrkokvarteret och plantera buskar och träd. I kyrkostämmans protokoll står det att ämbets- och tjänstemän, handlare, hantverkare, näringsidkare, arbetskarlar, hemmavarande sjömän samt gårds- och fastighetsägare inom staden skulle ansvara för ett dagsverke var. År 1856 återinvigdes kyrkan och omdömet om kyrkans nya utseende var så pass positivt att det inte fördes någon ny diskussion om att ersätta den med en stenkyrka. Mellan 1886 och hösten 1887 skedde ytterligare en restaurering, både på utsidan och på insidan. I samband med restaureringen ansökte kyrkoherden om att få måla kyrkans yttre i samma vita färg som den tidigare haft. Kyrkoherden fick avslag, för enligt 1874 års byggnadsstadga fick byggnader inte målas med helt vit färg, då det ansågs kunna vara skadligt för ögonen. Istället blev det en gråvit färg med vita hörnpilastrar.
Julaftonen den 24 december 1887 brann kyrkan ner; det var ”Ett hemskt men grant skådespel”, enligt kyrkoherden. Branden var ett mycket hårt bakslag för stadsborna. Förutom att kyrkan var brandförsäkrad för endast 50 000 kr förlorades även klockorna från 1650-talet, vilka hade klarat sig ifrån branden i den tidigare kyrkan.
1800-talskyrkan miniatyr|260px|Kyrkan i september 1902
Församlingen var enig om att denna gång bygga en bestående kyrka i sten och järn, även om en sådan kyrka kostade mycket.
Den 8 januari 1888 tillsatte kyrkostämman en byggnadskommitté och den 22 januari samma år antog kyrkostämman följande byggnadsprogram: ”Kyrkan, som skall hafva form af korskyrka och inrymma sittplatser för 1 500 personer, skall byggas af tegel på en sockel af huggen granit och vara försedd med hvalv af tegel samt i sin vestra ända, der tornet väl lämpligast bör ligga, en orgelläktare med plats för en orgel om cirka 25 stämmor och framför orgeln plats för en sångkör.”
Onsdagen den 18 januari 1888 inlämnades vid Umeås stadsfullmäktiges sammanträde två gåvobrev, ett av Umeås borgmästare Johan Gustaf Rothoff på 50 000 kronor och ett av grosshandlaren Carl Oscar Scharin på 25 000 kronor, för att bilda fonder för allmännyttiga ändamål. I första hand skulle pengarna användas till kyrkans återuppbyggnad. Strax efteråt fick församlingen ytterligare 50 000 kronor av Carl Oscar Scharin.
Våren 1888 utlystes en arkitektpristävling för kyrkan, men den bojkottades av Sveriges 65 ledande arkitekter, då tävlingsbestämmelserna ansågs alltför svävande. Dock fick Kyrkobyggnadskommittén in 13 ritningar. Överintendentämbetet förmedlade då arkitekt Carl Möller från Stockholm som sakkunnig för bedömningen av de inlämnade förslagen. Alla förslag förkastades av Möller och istället fick Möller uppdraget att själv ge ett kostnadsförslag. Möller, som en kort tid innan färdigställt Sankt Johannes kyrka i Stockholm, tänkte först återanvända ritningarna för denna kyrka ”och ge de begge templen en viss likhet med varandra”, men det gick inte på grund de dåliga grundförhållandena. Hans kostnadsförslag på 250 000 kr var för kostsamt enligt kyrkostämman. Planerna förenklades och arkitekt Fredrik Olaus Lindström fick i juni 1889 uppdraget att rita nya skisser, vilka blev klara i juli 1890. Kostnaden var då beräknad till 227 000 kr. Kyrkobyggnadskommittén hade önskemål om en kopia av Bertel Thorvaldsens nyklassicistiska Den uppståndne Kristus på altaret, men det avvisades av Lindström då det enligt honom bröt stilen.
Den 25 juni 1888 brann Umeå stad som nästan helt förstördes. För församlingen blev det en tung börda att återuppbygga både kyrkan och övriga staden.
Den tredje augusti 1892 lades grundstenen i sydöstra hörnet av koret under stor högtidlighet. I ett kopparskrin placerades ett grundläggningsdokument samt föremål och tidningar från den tiden, innan det igenlöddes och murades in i en uthuggen fördjupning i grundstenen. Under denna ceremoni spelade regementsmusiken psalm 500, kyrkoherden läste Herrens bön, kontraktsprosten läste välsignelsen och psalm 3 sjöngs. Slutligen hurrade man för Hans Majestät Konungen och det hela avslutades med Folksången.
År 1893 ändrade Lindström ritningarna för tornet där vimpergerna i varje hörn ersattes med oktagona tureller.
På den första söndagen i advent 1894 invigdes den nya kyrkan, dock var orgeln ej klar förrän året därpå. Kostnaden för kyrkan, inventarier och terrassering utanför kyrkan inräknat, hade då stigit till 270 000 kronor.
År 1896 skedde en särskild insamling bland umeborna till ”den nya kyrkans värdiga prydande”. Bland annat innebar detta att de utvändigt putsade ytorna kring fönstren blev dekormålade med trebladsmotiv och friser i gotisk stil med brunröd kulör mot en grågrön botten.
Första restaureringen År 1929 tog kyrkorådet upp frågan om en restaurering av kyrkan. Endast mindre reparationer hade utförts på kyrkan tidigare, och ett läckande tak som skadat målningen i taket och andra brister krävde en större restaurering. Man ville även utplåna 1890-talskaraktären då kyrkan ansågs vara resultatet av ”den svåraste dekadensperiod arkitekturhistorien känner”. Slottsarkitekt Knut Nordenskjöld fick i uppdrag att besiktiga och ge förslag för restaureringen vilket han lämnade 1930. Hans förslag ledde till många diskussioner, speciellt frågan om att ta upp en mittgång bland bänkraderna. Den 27 december 1935 fattade till slut kyrkofullmäktige beslutet att genomföra slottsarkitektens förslag. Den 17 januari påbörjades arbetet med kyrkan. Orgelläktaren byggdes ut, korplanet förlängdes, värmekanalerna flyttades, dörrar sattes upp innanför ingångsporten, en del av golvet fick kalkstensplattor, orgeln byggdes ut och interiören ommålades i en mjuk vit ton. Kyrkan återinvigdes första advent 1937 under medverkan av bland annat dåvarande biskopen för Luleå stift, Olof Bergqvist.
Brobygge