Judarnas historia i det som idag är Ukraina går tillbaka till 300-talet och är en lång historia av förföljelser. Majoriteten (83%) av dagens ukrainska judar är rysktalande och den största andelen bor i Ukrainas största städer. Tidigare var jiddisch det mest använda språket bland judar i Lillryssland och Nya Ryssland. Eftersom den tyska ockupationen av Polen och västra Sovjetunionen omfattade de områden där jiddisch var som livskraftigast, innebar förintelsen av Östeuropas judar 1941–1944 att hela den sammanhängande jiddisch-världen också utplånades, så när som på mindre ortodoxa grupper och invandrarsamhällen utanför Europa.
Antiken - Kievriket Judarnas historia i det som idag geografiskt utgör Ukraina går tillbaka till 300-talet, där dokument finns om judiska bosättningar på Krim. De var huvudsakligen handelsmän. Efter hand följde de handelsrutterna längs de stora floderna, bland annat Dnepr, och kom till Kiev-området. Många av de här judarna var troligen konvertiter. Man antar att stora delar av den turkiska Khazar-stammen konverterade till judendomen på 700- eller 800-talet, och att de bosatte sig i Kiev-området, på den sydöstra delen av Krimhalvön och i Kaukasien. Den första skriftliga källan som omtalar Kiev, är en inskription på hebreiska från år 930 (”Kiev brevet”). På 900-talet gick det emellertid tillbaka med Khazarriket och Kievriket tillfogade khazarerna ett allvarligt nederlag 965. Det sista som återstod av Khazarriket som fanns på Krim tillintetgjordes 1016 av Kievriket och Bysans i förening. På 1000-talet kallades en av Kievrus huvudstad Kievs stadsportar judiska porten, efter de judiska kvarteren som fanns innanför porten.Between Lviv Square and YevbazKipiani, V. "Interesting Books": Jewish addresses of Kyiv. News Broadcasting Service (TSN). 6 April 2012
Polsk-litauiska samväldet Judar kom först i stor skala till Polen på begäran av kung Boleslav III på 1090-talet. Judar gavs frihet att upprätta sitt eget självstyre liksom privilegier rörande deras religiösa högtider. Polen hade under århundraden den största judiska befolkningen i Europa och kallades t.o.m. ett judiskt paradis, "paradisus Iudaeorum". Senare under Storfurstendömet Litauen och det polsk-litauiska samväldet var området under sekler en fristad för judar som flytt undan korsriddarna, förföljelserna under digerdöden och förvisats från länder i väst- och centraleuropa före och under reformationen och motreformationen.se Wikipediaartikeln Judendomens historia/Polen och Centraleuropa Liksom andra sociala och nationella minoriteter i Polen levde judarna för sig själva och skilde sig från sina grannar vad gällde språk, religion och klädsel. Även om den polska staten tillät judiskt självstyre garanterade den inte församlingarnas säkerhet i någon större utsträckning. Den polske adelsmannen, vars ord var lag på hans egendomar, kunde gynna judarna eller behandla dem godtyckligt. Dessutom var judarna i sin roll av ombud för adeln (indrivning av pengar och plikttjänster) utsatta för böndernas hat och våldsamhet. Judarnas situation var särskilt svår i Lillryssland, där de polska godsägarna var katoliker och uppdrog åt präster att sprida katolicismen till de lillryska ortodoxa bönderna. Runt år 1500 bodde det judar i 23 polsk-ukrainska städer, där jiddisch och judisk kultur växte och blev dominerande. Förutom rätten till självbestämmande samhällen i varje stad fick judarna också i slutet av 1500-talet grunda en församling av kommunala representanter, det s.k. Rådet för fyra provinser. I gengäld måste de betala en egen skatt direkt till kungen.Sorkin, 1997, p. 227
I Kiev (Podil) växte det fram ett starkt och självständigt judiskt samhälle, som också blev ett känt centrum för religiös undervisning. Ändå var allt inte enkelt. I mötet med andra etniska grupper blev det kamp om positioner, makt och handel. Särskilt uppstod det konflikter med kosacker och tatarer. Tatarerna vann en stor seger över judarna 1482, och förde bort många judar till slaveri och tvångsarbete i kolonierna på Krimhalvön.
Kosackernas judeförföljelser på 1500-, 1600- och 1700-talet
Den judiska befolkningen har en lång historia av förföljelse. Zaporizjakosackernas kamp mot den polska regimen drabbade också judar och katoliker, då judarna anklagades för att vara allierade med polackerna. På 1500-talet blev de överfallna av kosacker. Detta kulminerade i ett angrepp på judarna i Podil och Volynia i samband med upproret 1648, vilket enligt en historieskrivare och ögonvittnet, Nathan ben Moses Hannover, ledde till 100–120 000 judars död. 300 judiska församlingar blev totalt ödelagda. Den judiska befolkningen fick fly från kosackerna som mördade lokalbefolkningens judar och polacker i kampen mot de polska härskarna. Judarna, som ofta arbetade som skatteindrivare eller förmän inom jordbruket, blev massakrerade och hundratals judiska byar förstördes.Groth (2002), s. 218 På 1700-talet fick judarna lida mycket av attacker från det pro-ukrainska paramilitära kosackförbandet Hajdamaka. När kosacken Maksym Zaliznjaks styrkor härjade på 1760-talet dödades många judar vilket orsakade en stor nedgång i den judiska befolkningens antal, som t.ex. i Uman som på 1700-talet erövrades ett flertal gånger av hajdamaker (1734, 1750 och 1768). Mest omtalad är 1768 års hajdamakuppror som leddes av Maksym Zaliznjak och Ivan Gonta. Den 20–21 juni 1768 erövrade de Uman varefter staden plundrades och tusentals judar och polacker dödades (enligt olika beräkningar 12 000–20 000 personer). Som ett minne av dessa uppror mot de polska jordägarna avbildas en hajdamak i Umans nuvarande stadsvapen. Vid slutet av 1700-talet bodde omkring en miljon judar, över hälften av Europas judiska befolkning, i Polen-Litauen. Vid delningen av Polen-Litauen 1772–1795 kom omkring 300 000 av dem att bo på ryskt territorium, som idag till stora delar geografiskt utgör Ukraina. Ryska Tsarerna införde efterhand flera restriktioner med begränsningar av rörelsefrihet, val av utbildning och yrken. Man gjorde också försök med tvångskonvertering till ortodox kristen tro. I i slutet av 1700-talet begränsades de centraleuropeiska judarnas autonomi på flera sätt. Regionen Galizien som delvis ligger i det nuvarande Ukraina tillföll Österrike och där påbjöd Josef II att judiska barn skulle sättas i statliga skolor och judiska män inkallades i armén.
Chassidismen Dagens Ukraina anses som födelseplats för den judiska chassidismen, en folklig väckelserörelse inom ortodox rabbinsk judendom, som lägger vikt vid mystik, personlig erfarenhet och kontakt med gudomen. Rörelsen startades av rabbi Israel ben Eliezer (1700–1760), även känd som Baal Shem Tov. Med sin betoning på faktorer som glädje, extas och bön vann han många anhängare, och kom delvis i opposition till den mer Talmud-orienterade ortodoxin.
Israel ben Eliezers barnbarnsbarn Nachman av Breslov (1772–1810) introducerade nya koncept i chasidismen genom att kombinera studium av mystiken med traditionella studier i Torah. I hans huvudverk Likutey Moharan formuleras flera centrala läror, däribland föreställningen om direkt kommunikation med gudomen genom innerlig bön. Denna speciella böneteknik kallas hitbodedut. Den dagen idag vallfärdar stora mängder judar varje år till hans grav i Uman (se nedan).
Judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland miniatyr| 300px|left|Bosättningsområdet för judar i Kejsardömet Ryssland (röd linje) och den ryska lydstaten Kongresspolen. Karta från Jewish Encyclopedia 1901-06. Markeringarna anger den judiska befolkningen i procent av hela befolkningen i varje oblast. Det ljusaste betyder omkring 5 %, det mörkaste över 17 %.
Katarina den stora tillät först judarna att bosätta sig i flera av kejsardömets städer, men från 1791 var judar under en tid förbjudna att bo i flera städer samt förbjudna att arbeta inom handeln och äga fast egendom. Kort därefter blev Lillryssland en del av det ryska imperiet.Cherkassy - Ukraine Jewish Heritage Det som i dag utgör Ukraina låg till stor del i det judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland, som sträckte sig som en bred korridor från Östersjön i norr till Svarta havet i söder. Endast med särskilda tillstånd kunde judar bo och verka utanför området. De judiska församlingarna började på 1800-talet åter att blomstra och många städer fick judiska skolor och synagogor. De hade en särskilt stark närvaro i kommersiella centra som Odessa, Krementjuk och Berdytjiv. År 1817 var det 30% av fabrikerna i Lillryssland och Nya Ryssland, det som i dag utgör största delen av Ukraina, som ägdes av judarna. Det judiska bosättningsområdet existerade fram till 1915.
Pogromerna på 1800- och 1900-talet miniatyr|höger|Skadade judar från en pogrom i Chodorkiv 1919. Den första pogromen i kejsardömet Ryssland anses antingen vara oroligheterna i Odessa 1821 efter den grekisk-ortodoxa patriarken Gregorius Vs brutala avrättning, då 14 av stadens judar mördades, eller de antijudiska upplopp som ägde rum i Odessa 1859. Båda pogromerna utfördes av Odessas etniska greker.
I Odessa inträffade större pogromer åter år 1871, 1881, 1886 och 1905.Robert Weinberg, "The Pogrom of 1905 in Odessa: A Case Study " in Pogroms: Anti-Jewish Violence in Modern Russian History, John D. Klier and Shlomo Lambroza, eds. (Cambridge,1992): 248-89; Robert Weinberg "Workers, Pogroms, and the 1905 Revolution in Odessa" The Russian Review, vol. 46, 1987, pp. 53–75
Tsar Nikolaj I (1825–1855) inkallade judiska pojkar i 12-årsåldern till 25 års militärtjänst och förbjöd traditionell judisk klädsel. Under Alexander II infördes reformer som skulle underlätta judarnas integrering i det ryska samhället. Efter att tsaren omkom 1881 i ett bombattentat fick dock judarna skulden. Under 1880-talet kom det nya lagar som försvårade livet för judarna. Det medförde att de ryska myndigheterna började utvisning av judar från Kiev år 1886 och judarna i hela bosättningsområdet drabbades av statligt sanktionerade pogromer som varade i drygt två år, 1891–1894. Judar misshandlades och dödades, judiska hem plundrades och byggnader sattes i brand. En ytterligare och mycket blodigare våg av pogromer kom 1903–1906, som tog upp till 2 500 judars liv och lämnade ännu fler skadade. 1905 genomfördes under några oktoberdagar 609 pogromer i 28 statligt administrerade områden och flera hundra städer. De största antalet pogromer registrerades i guvernementet Tjernigov nordost om Kiev. Pogromerna tog 800 judiska liv, 400 dödades i Odessa och mer än 1600 judiska egendomar blev ödelagda, 67 dödades i Jekaterinoslav 30 och i Simferopol - över 40. Pogromerna fortsatte 1906. miniatyr|Beilis vid rättegången i Kiev 1913. Historiker som Edvard Radzinskij menar att flera av pogromerna initierades av de styrande i landet understödda av den hemliga polisen Ochranan. Polis och militär tillhörde förövarna, men många pogromer startade spontant. Förföljelser och trakasserier ledde till att där fram till första världskriget utvandrade drygt 1,5 miljoner ryska judar.Groth (2002), s. 222-226David Sorkin, i The illustrated history of the Jewish people, ed. Nicholas de Lange, Aurum press 1997, , (sid. 227) Runt sekelskiftet hade det som i dag er Ukraina världens största judiska befolkning med cirka 3 miljoner, vilket motsvarade 30 procent av områdets befolkningen. De ständiga och dramatiska pogromerna och förföljelserna ledde till stor judisk emigration, särskilt till USA. Under åren 1880–1914 växte till exempel den judiska befolkningen i New York från 60 000 till 1,5 miljoner. I Brooklyn blev en hel stadsdel kallad Little Odessa. miniatyr|850 av Tjerkassys judar massakrerades i pogromerna 30 april och 16–21 maj 1919.