miniatyr|Europaparlamentet är en av unionens institutioner. Europeiska unionens institutioner är sju institutioner som inrättats inom Europeiska unionen: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.
Institutionerna har till syfte att främja unionens värden och förverkliga dess mål. För detta ändamål har de tilldelats vissa befogenheter av medlemsstaterna som tillåter dem att anta rättsakter. Varje institution fyller vissa funktioner enligt unionens fördrag. Till exempel ansvarar Europaparlamentet och Europeiska unionens råd för att lagstifta och anta unionens budget på förslag av Europeiska kommissionen, som bland annat har till uppgift att utarbeta lagförslag som främjar unionens allmänna intresse.
Enligt principen om lojalt samarbete är institutionerna skyldiga att samarbeta lojalt med varandra och med medlemsstaterna. De ska enligt fördragen utföra sitt arbete så öppet som möjligt för det civila samhället.
Historia
De nuvarande institutionernas historia sträcker sig tillbaka till upprättandet av Europeiska gemenskaperna under 1950-talet. Sedan dess har institutionernas funktioner och befogenheter utvecklats genom olika fördrag, såsom fusionsfördraget, Maastrichtfördraget och Lissabonfördraget.
Inrättandet av de första institutionerna De första institutionerna inrättades genom Parisfördraget i samband med upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) den 23 juli 1952. Genom fördraget bildades fyra institutioner: Höga myndigheten, Gemensamma församlingen, Särskilda ministerrådet och en domstol. Höga myndigheten utgjorde gemenskapens kärna och var ett överstatligt organ med långtgående befogenheter att fatta bindande beslut över medlemsstaterna i kol- och stålfrågor. Dessa beslut tolkades av gemenskapens domstol för att säkerställa att de genomfördes och tillämpades korrekt. Förhandlingarna om upprättandet av gemenskapen ledde till ytterligare två institutioner, vars främsta syfte var att granska Höga myndigheten. Den första institutionen var Gemensamma församlingen, bestående av 78 ledamöter valda av de nationella parlamenten, som hade till uppgift att övervaka, ge demokratisk legitimitet samt verka som en politisk motvikt till Höga myndigheten. Den andra institutionen var Särskilda ministerrådet, som inrättades för att stärka mellanstatligheten inom gemenskapen, bland annat för att tillmötesgå de mindre medlemsstaternas oro för en alltför omfattande överstatlighet.
Genom Romfördragen, som trädde i kraft den 1 januari 1958, inrättades delvis parallella institutioner för Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Gemensamma församlingen (som bytte namn till Europeiska parlamentariska församlingen) och domstolen blev förvisso gemensamma institutioner för alla tre gemenskaperna, men däremot fick de nya gemenskaperna var sitt ministerråd och var sin kommission, som motsvarade Höga myndigheten. Till följd av framför allt den franska regeringens misstänksamhet mot överstatlighet fick de nya kommissionerna mer begränsade befogenheter än Höga myndigheten och en större del av den beslutsfattande makten hamnade istället hos de nya ministerråden för de två nya gemenskaperna.
Fusionsfördraget Under närmare tio år fortsatte Europeiska gemenskaperna att ha parallella institutioner. Först under mitten av 1960-talet ledde förhandlingar om fusionsfördraget till att de parallella institutionerna slogs ihop till en enhetlig institutionell struktur för alla tre gemenskaperna. Fusionsfördraget undertecknades den 8 april 1965 och trädde i kraft den 1 juli 1967 efter att alla medlemsstater hade ratificerat fördraget i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Därmed ersatte Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission och ministerråd sina motsvarigheter inom de övriga två gemenskaperna.
Senare förändringar Europeiska parlamentariska församlingen, som 1962 bytte namn till Europaparlamentet, skulle enligt Romfördragen väljas direkt av medborgarna i medlemsstaterna. På grund av oenighet om valsystemet försenades dock genomförandet av dessa bestämmelser och först under 1970-talet kunde rådet anta de nödvändiga bestämmelserna. Det första valet till Europaparlamentet hölls den 7–10 juni 1979.
Under 1970-talet inrättades även Europeiska revisionsrätten och medlemsstaternas stats- och regeringschefer började att träffas på regelbunden basis i form av Europeiska rådet. Under 1980-talet antogs europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987 och stärkte Europaparlamentets befogenheter. Denna utveckling fortsatte under 1990-talet genom Maastrichtfördraget, som inrättade ett medbeslutandeförfarande där parlamentet fick samma lagstiftande befogenheter som rådet inom vissa lagstiftningsområden. Parlamentet fick även ökad parlamentarisk kontrollmakt över kommissionen och tvingade till exempel kommissionen Santer att avgå 1999 efter en korruptionsskandal. Genom Maastrichtfördraget blev även Europeiska revisionsrätten en officiell institution, samtidigt som Europeiska centralbanken inrättades den 1 juni 1998 inför införandet av euron.
Under 2000-talet stärktes Europaparlamentets befogenheter ytterligare genom Lissabonfördraget den 1 december 2009. Det tidigare införda medbeslutandeförfarandet bytte namn till det ordinarie lagstiftningsförfarandet och utökades till att omfatta större delen av alla lagstiftningsområden. Samtidigt blev Europeiska rådet och Europeiska centralbanken officiella institutioner.
Sammansättning och funktionssätt
Europeiska unionens institutioner är inrättade med artikel 13.1 i fördraget om Europeiska unionen som rättslig grund. Institutionerna är totalt sju till antalet: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd (”rådet”), Europeiska kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.
Samtliga av institutionerna leds av någon typ av ordförande, som ansvarar för att leda institutionens arbete framåt och representera den utåt. Det är också ordföranden som normalt undertecknar de rättsakter som institutionen antar. Till sin hjälp har varje institution ett generalsekretariat eller motsvarande organ med tjänstemän som bistår institutionen i dess dagliga arbete.
Institutionerna skiljer sig från unionens organ och byråer eftersom de i enlighet med fördragen har tilldelats befogenheter som går utöver rådgivande eller förvaltningsmässiga funktioner. Till exempel har Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Europeiska regionkommittén och Europeiska investeringsbanken inte status som institutioner.
Val och andra utnämningsförfaranden
miniatyr|Val till Europaparlamentet avgör parlamentets sammansättning. Utnämningsförfarandena för de sju institutionerna regleras av fördragen och ser något olika ut för de olika institutionerna. Grunden för utnämningen av ledamöterna i de olika institutionerna är valet till Europaparlamentet samt sammansättningen av medlemsstaternas regeringar. Europeiska rådet fastställer med enhällighet på initiativ av Europaparlamentet mandatfördelningen mellan medlemsstaterna i parlamentet, utifrån de bestämmelser som finns i fördraget om Europeiska unionen. Parlamentets ledamöter väljs genom allmänna, direkta, fria och hemliga val som hålls vart femte år. Europeiska rådet består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer. På motsvarande sätt består Europeiska unionens råd av en företrädare på ministernivå för varje medlemsstat.
Europeiska kommissionens ledamöter utses för en period av fem år i taget av Europeiska rådet, efter godkännande av Europaparlamentet och efter samråd med Europeiska unionens råd. Kommissionen består av en unionsmedborgare från varje medlemsstat. Även EU-domstolen och Europeiska revisionsrätten består av en unionsmedborgare från varje medlemsstat. Dessa tre institutioner ska dock verka för andra ändamål än nationella intressen. Ledamöterna i dessa institutioner företräder således inte sina medlemsstater i fråga; särskilt får en ledamot inte ta emot instruktioner från en medlemsstats regering. Domarna utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd, medan revisorerna utses av Europeiska unionens råd efter samråd med Europaparlamentet. Både domarna och revisorerna utses för en period av sex år, som kan förnyas.
Europeiska centralbanken består av tre olika organ. ECB-rådet, som är centralbankens högsta beslutande organ, består av direktionens ledamöter samt centralbankscheferna för de nationella centralbankerna i de medlemsstater som har euron som valuta. Direktionen består av en ordförande, en vice ordförande och fyra andra ledamöter. De utses av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet på rekommendation av Europeiska unionens råd och efter samråd med Europaparlamentet och ECB-rådet. De väljs för en period av åtta år, som inte kan förnyas.
Maktdelningsprincipen Fördelningen av funktioner och befogenheter mellan institutionerna baserar sig på maktdelningsprincipen. Det innebär att varje institution fyller en avgränsad funktion och är förbjuden att inkräkta på en annan institutions funktioner. Fördragen fastställer också att de olika institutionerna ska vara oberoende av medlemsstaterna och varandra, med vissa undantag. Domstolen, centralbanken och revisionsrätten är alla tre helt oberoende institutioner, som ska verka för specifika ändamål utan inverkan från medlemsstaterna eller övriga institutioner. Europeiska kommissionen är helt oberoende av medlemsstaterna, men ansvarig inför Europaparlamentet i enlighet med principen om parlamentarism. Parlamentet kan avsätta kommissionen genom en misstroendeförklaring. Europeiska rådet och Europeiska unionens råd företräder medlemsstaterna, medan Europaparlamentet företräder unionsmedborgarna.
Parlamentet och rådet ansvarar för att lagstifta, kommissionen för att lägga fram lagförslag, domstolen för att tolka unionsrätten, centralbanken för att föra unionens monetära politik och revisionsrätten för att revidera unionens räkenskaper. Europeiska rådet har ett övergripande ansvar för att dra upp riktlinjer och mål. Europaparlamentet granskar också all verksamhet och beviljar kommissionen ansvarsfrihet på rekommendation av Europeiska unionens råd och mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten.