Polsk-ryska kriget 1654-1667 var ett krig som gällde de ukrainska och de vitryska områdena. Kriget utbröt som en följd av att de ukrainska kosackerna år 1654 anslöt sig till Ryssland.

Efter inledande framgångar för de rysk-ukrainska styrkorna övertog så småningom Polen, som bl.a. fick militär hjälp från Krimkhanen, initiativet men i slutet var båda sidor utmattade av de långa striderna.

1667 tillföll slutligen östra Ukraina officiellt Ryssland genom ett fredsavtal (egentligen ett stillestånd) mellan Polen och Ryssland som slöts i byn Andrusovo i närheten av Smolensk.

Bakgrund vänster|miniatyr|150px|Rysslands tsar Aleksej Michajlovitj Romanov

vänster|miniatyr|150px|Bogdan Chmelnitskij

miniatyr|höger|150px|Den polske kungen Johan II Kasimir (pol. Jan II Kazimierz), regerade från 1648-1668

En ny polsk-rysk militär konflikt bröt ut 20 år efter den föregående (se Polsk-ryska kriget 1632–1634). Orsaken till den var de ukrainska kosackernas (under ledning av Bogdan Chmelnitskij) uppror mot den polska makten. Efter några års kamp blev Chmelnitskij övertygad att det skulle bli omöjligt att uppnå framgång för hans befrielserörelse utan en stark och pålitlig allierad. Därför bad hetmanen under flera års tid (första gången redan sommaren 1648) att Moskva skulle inkludera Ukraina i sitt land.

Som svar på de mångtaliga förfrågningarna från det ukrainska folkets representanter sammankallade den ryske tsaren Aleksej Michajlovitj ett landsråd (s.k. Zemskij sobor). Frågan var inte enkel. Många betraktade konflikten med Polen som icke-ändamålsenlig på grund av ett gällande fredsavtal samt på grund av materiella orsaker. Minnena från de tidigare polsk-ryska krigen var färska. Dessutom framkallade själva motståndaren farhågor. Tidigare sammanstötningar med polackerna slutade i stort sett med misslyckanden. Till en början försökte Moskva försvara Chmelnitskij genom förhandlingar med Warszawa. Men dessa slutade resultatlöst. I sin strävan att skynda på den ryske tsaren förklarade hetmanen att han i så fall skulle anta den turkiske sultanens förslag om att bli hans vasall. Detta skulle inte bara sänka Rysslands prestige internationellt, men skulle också betyda den turkiska gränsens uppdykande i närheten av Kursk och Charkiv. Turkiet hade dessutom siktet inställt på Kazan och Astrachan.

Landsrådet varade länge - från 1651 till 1653. Till slut vann den sidan som förespråkade försvaret av det ukrainska folket och den ortodoxa kyrkan. Ryssarna skickade iväg en delegation till Chmelnitskij under ledning av bojaren Vasilij Buturlin. 8 januari 1654 ägde ett allmänt råd rum i staden Perejaslav i Ukraina, under vilket det ukrainska folket enhälligt svor eden till den ryske tsaren. Gud, fastställ! Gud, giv fasthet! För att vi i all evighet voro enade. Så löd de avslutande orden i den folkliga eden. Enligt avtalet med Moskva behöll Ukraina (Lillryssland) lokalt självstyre och sin armé. Så avslutades denna historiska händelse - en förening mellan Ukraina och Ryssland. Följden av det blev flera krig mellan den ryska staten och Polen, Sverige och sedermera även med Turkiet.

Rysslands krig om området mellan 1654 och 1667 kan delas upp i en rad kampanjer. 1. Kampanjen 1654-1655. 2. Kampanjen 1656-1658, eller Svensk-ryska kriget 1656-1658 3. Kampanjen 1658-1659 4. Kampanjen 1660 5. Kampanjen 1661-1662 6. Kampanjen 1663-1664 7. Kampanjen 1665-1666. Under alla dessa kampanjer förde ryssarna krigshandlingar på två krigsskådeplatser samtidigt - den norra (litauisk-vitryska) och den södra (ukrainska). Det var ett av den ryska statens största krig under denna period. Noteras bör att det var första gången som den ryska armén förde stora krigshandlingar i Ukraina. Detta krig gick hand i hand med starka inre konflikter på alla krigsskådeplater (framför allt i Ukraina), samt ett indragande i denna konflikt av andra nationer ( Sverige, Krimkhanatet).

Kampanjen 1654-1655 miniatyr|höger|150px|Ryska streltser

Denna kampanj kännetecknandes av en offensiv från de förenade rysk-ukrainska styrkornas sida. Den präglades av stora framgångar för de allierade, vilka kastade tillbaka Rzeczpospolita från Dnepr till floden Bug. Den ryska militärledningens primära mål under krigets inledningsskede var ett återbördande av Smolensk och andra ryska städer som tidigare hade tagits av Polen. Med utgångspunkt från dessa målsättningar byggde ryssarna upp en plan för kampanjens första år. Ryssarnas huvudstyrkor med den ryske tsaren Aleksej Michailovitj i spetsen gick mot Smolensk. Längre norrut i riktning mot Polotsk och Vitebsk agerade en armé under ledning av vojevoden Vasilij Sjeremetev. En hjälpkår befann sig i Ukraina där den agerade ihop med Bogdan Chmelnitskijs armé.

Den ryska arméns sammansättning hade väsentligt förnyats. Dess kärna utgjordes av regementen av det utländska snittet, vars huvuddel redan bestod av ryska soldater och inte av legotrupper. Tillsammans med enheterna av det utländska snittet följde till fälttåget även ett lantvärn av beridna och infanteritrupper (opoltjenije), streltser, samt betydande kosackenheter. De förenade rysk-ukrainska truppernas styrka gav möjlighet att under krigets inledande period uppnå tidigare oanade resultat. Den första och en av de största framgångarna i detta krig var erövringen av Smolensk.

Erövringen av Smolensk (1654) miniatyr|vänster|300px|Den ryske tsaren Aleksej Michajlovitjs standar

I juni 1654 närmade sig den ryska armén under ledning av tsar Aleksej Michajlovitj (omkring 40 tusen man) Smolensk. Staden försvarades av en polsk-litauisk garnison under ledning av vojevoden Obuchovitj (över 2 tusen man). Belägringen inleddes den 26 juli. Natten mot den 16 augusti försökte ryssarna storma staden, men stormingen slutade utan framgång. De belägrade sprängde ett av tornen som anfallarna hade kommit in i, vilket tvingade dem att retirera. Under stormningen förlorade ryssarna 300 döda och 1 tusen sårade. Dock ledde inte denna framgång till någon höjning av moralen bland de belägrade. Det rådde brist på folk, krut och man hade inte lust att försvara sig.

Efter nederlaget för hetman Radzivills armé vid floden Sjklovka försvann även de belägrades förhoppningar om hjälp utifrån. Dessutom uttryckte stadsinvånarna öppna sympatier till den ryska armén och ville inte utstå en lång belägring. Garnisonssoldaterna i Smolensk började desertera. I september föreslog Obuchovitj att man skulle inleda förhandlingar om överlämnandet av fästningen. Genomförandet av förhandlingarna påskyndades av stadsinvånarna själva, vilka öppnade portarna för den ryske tsaren. Ledarna för försvaret (vojevoden Obuchovitj och översten Korf) tilläts resa iväg till Litauen. De övriga försvararna av fästningen och stadsinvånarna fick rätten att välja att antingen svära trohetseden till den moskovitiske tsaren eller resa iväg till de litauiska områdena.

Slaget vid floden Sjklovka (1654) Under tiden då Smolensk belägrades besegrade den ryska armén under vojevoden Aleksej Trubetskojs ledning den polska armén under hetman Radzivills ledning vid floden Sjklovka, i närheten av byn Sjepelevitji (östra Vitryssland) den 14 augusti 1654. Ryssarna erövrade den polska trängen, fanan och den sårade Radzivills vagn. Radzivill lyckades fly till fots. Ryssarna tog 282 fångar, bland dem 12 överstar. Själva förlorade de 12 döda och 97 sårade. Efter detta nederlag hade inte polackerna några större styrkor kvar i södra Vitryssland, mellan Dnepr och Berezina. Efter den ryska segern vid Sjklovka kapitulerade den 26 augusti Mogiljov. Radzivills nederlag berövade i praktiken all hjälp utifrån till garnisonen i Smolensk.

Erövringen av Polotsk och Vitebsk (1654) Under tiden intog vojevoden Sjeremetevs armé, efter en två veckors belägring i juni, staden Polotsk, och sedan, efter segrarna mot de polska styrkorna i slagen vid Susja och Glubokoje, kom den i augusti fram till Vitebsk. Sjeremetev förfogade inte med tillräckliga styrkor för att storma staden. Därför försökte den ryske befälhavaren få garnisonen att gå med på en kapitulation. Efter långa och fruktlösa förhandlingar och eftersom vinterkylan närmade sig bestämde sig Sjeremetev trots allt att storma Vitebsk i november. Ryssarna erövrade två pålverk och tvingade de belägrade att retirera till huvudcitadellet, mot vilket man fortsatte med sitt tryck. "Den exempellösa belägringen" gjorde intryck på Vitebsks försvarare vilka kapitulerade den 22 november. Detta var den sista stora framgången för ryssarna på den norra krigsskådeplatsen under 1654 års kampanj.

Slaget vid Drozji Pole (1655). Vinteroffensiven i Vitryssland (1655) På den södra (ukrainska) krigsskådeplatsen kännetecknades sommaren 1655 med avsaknad av aktiviteter från de allierade, vilket tillät polackerna att här överta initiativet i slutet av året. En 18 tusen man stark polsk armé ledd av hetmaner Stanisław Lanckoroński och Stanisław Rewera Potocki, förstärkt av krimkhanen Mahmet-Gireis armé, gick över till offensiv i västra Ukraina. Mot dessa gick en rysk-ukrainsk styrka under vojevoden Vasilij Sjeremetev och hetman Bogdan Chmelnitskij (25 tusen man). En avgörande drabbning mellan de polsk-krimtatariska och rysk-ukrainska arméerna ägde rum i Achmatov-området (västra Ukraina) i januari 1655.

Slaget genomfördes i sträng kyla (varav slagfältet fick namnet Drozji Pole - ung. darrande fält). Trots den polsk-krimtatariska arméns överlägsenhet, gavs sig Sjeremetev och Chmelnitskij tappert in i striden. De ryska och kosackiska regementena byggde ett läger omgärdat av vagnar och slog galant ifrån sig under fyra dagar. Polackerna och krimtatarerna bröts sig flera gånger in i lägret, men slogs tillbaka efter handgemängsstrider. Till slut lyckades den rysk-ukrainska armén att slå sig igenom till Belaja Tserkov, där en rysk armé under vojvoden Fjodor Buturlin befann sig. Polackerna och krimtatarerna hade lidit stora förluster i slaget vid Drozji Pole och avstod från vidare avancemang. Som ett resultat av denna bittra strid lyckades den rysk-ukrainska sidan stoppa den polsk-krimtatariska offensiven i Ukraina.

Samma vinter gick de polsk-litauiska vojvoderna till offensiv i Vitryssland. I ett försök att utnyttja det faktum att de ryska huvudstyrkorna hade dragit sig tillbaka till Ryssland under vintern, gjorde furst Lukomski ett försök att återta Vitebsk, men led nederlag mot vojvoden Matvej Sjeremetevs trupper. Samtidigt gick en polsk-litauisk armé (24 tusen man) under hetman Radzivills ledning in i östra delen av Vitryssland. Den återtog Kopys, Dubrovna och Orsja, samt deblockerade den i Staryj Bychov belägrade polska garnisonen. Men Radzivills försök att komma i besittning av Mogiljov slutade i ett misslyckande. Efter en tre månader lång belägring av denna stad fanns sig den polsk-litauiska armén tvungen att dra sig tillbaka.

Slaget vid Vilija (1655). Fälttåget mot Lwow (1655) Sommaren 1655 gick de rysk-ukrainska styrkorna i Vitryssland till storoffensiv. 3 juli intog de Minsk och i slutet av månaden kom de fram till Wilno-området. Här, i närheten av floden Vilija (en biflod till Njemen, genomfördes den 29 juli ett slag mellan den rysk-ukrainska armén under ledning av furst Jakov Tjerkasskij och hetman Ivan Zolotarenko mot den polska armén under hetman Radzivills kommando. Den hårda striden varade en hel dag. Det hela slutade med ett fullständigt polskt nederlag, vilka i förvirringen retirerade över floden. Segern vid Vilija gjorde det möjligt för ryssarna att inta Litauens huvudstad - Wilno. I augusti intogs även Kovno (Kaunas) och Grodno. De ryska segrarna underlättades av att Polen hade anfallits av Sverige sommaren 1655, vars arméer i augusti hade kommit i besittning av Warszawa.