John Joseph ”Jack” Nicholson, född 22 april 1937 i Neptune City i New Jersey, är en amerikansk pensionerad skådespelare och filmskapare. Han hankade sig fram i lågbudgetfilmer i ett decennium innan han fick ett genombrott med de båda filmerna Easy Rider (1969) och Five Easy Pieces (1970). Med filmerna Chinatown (1974) och Gökboet (1975) blev han en etablerad och prisbelönt skådespelare för att sedan bli en ikon med den av Stanley Kubrick regisserade The Shining (1980). Han fortsatte bli belönad för sina roller på 1980-talet (Ömhetsbevis) och 2000-talet (Livet från den ljusa sidan) för att sedan gå i pension 2010.
Nicholson är med tolv Oscarnomineringar den mest nominerade manlige skådespelaren i historien. Han är också en av de åtta skådespelare som vunnit tre Oscar. Nicholson har belönats med en Oscar för sina insatser i Gökboet (1975), Ömhetsbevis (1983) och Livet från den ljusa sidan (1997).
Biografi
Uppväxt Jack Nicholson föddes 1937, som son till den exotiska dansaren June Frances Nicholson (1918-1963) som hade scennamnet June Nilson. June gifte sig med underhållaren Donald Furcillo 1936 ovetandes om att han redan var gift med en annan kvinna. Det är inte fastställt att Furcillo är hans far. Författaren Patrick McGilligan som skrev biografin Jacks Life trodde att det var June's manager Eddie King (Edgar A. Kirschfeld) som var hans far. Andra källor tror sig vara säkra på att faderns identitet är okänd.
Då June bara var 17 år gammal och ogift när hon födde Nicholson så lämnade hon honom till sina föräldrar och bad dem uppfostra honom som sin egen och hon agerade som hans syster. 1974 upptäckte och informerade journalister på Time Magazine Nicholson, om att June inte var hans syster utan hans mor. Vid den tidpunkten hade både hans mor och mormor dött (1963 och 1970). Nicholson har sagt att det var dramatiskt att få reda på, men inte traumatiskt.
Nicholson växte upp i Neptune i New Jersey. Innan han började gymnasiet flyttade familjen till Spring Lake i New Jersey där han började på Manasquan High School. "Nick", som han kallades av sina klasskamrater blev 1954 framröstad som klassens clown. Han fick kvarsittning varje dag i ett helt år. Skolan har numera ett dramapris döpt efter honom.
Nicholson tog 1957 värvning i det kaliforniska nationalgardet, vilket var ett sätt att slippa bli värvad då Koreakrigets tvångsvärvning fortfarande gällde. Efter sin grundträning behövde han då enbart tjänstgöra två veckor om året som brandman på Van Nuys flygplats. Under Berlinkrisen 1961 var han dock tvungen att tjänstgöra i flera månader. Han muckade 1962.
Tidig karriär Nicholson besökte Kalifornien första gången 1950, när han var 13 år gammal för att hälsa på sin syster. Han började då som springpojke på MGM:s avdelning för tecknad film och jobbade åt William Hanna och Joseph Barbera. De skulle senare erbjuda honom ett arbete som animerare, men han avböjde då han hellre ville bli skådespelare. Nicholson är ingen skolad skådespelare utan fick sina lektioner när han medverkade i teatersällskapet Players Ring Theater vilket ledde till mindre roller på teatrar och i såpoperor på TV.
Nicholson långfilmsdebuterade i lågbudgetfilmen The Cry Baby Killer (1958) där han hade titelrollen. Under det kommande decenniet skulle han frekvent arbeta med filmens producent Roger Corman. Corman skulle fortsätta regissera Nicholson i filmer som Little Shop of Horrors (1960), Korpen (1963), The Terror (1963) och i Chikago-massakern (1967). miniatyr|235px|Jack Nicholson i Little Shop of Horrors 1960.|vänster Nicholson arbetade även under denna tid ofta tillsammans med regissören Monte Hellman i lågbudetvästerns. Två av dem, Jagad mot döden (1966) och (1966) skulle misslyckas med att hitta distribution för den amerikanska marknaden men blev sedan kultfilmer i den franska konstfilmen och de lyckades då sälja in dem till amerikansk TV.
Med en skådespelarkarriär i stiltje började han ägna sig mer åt arbete bakom kameran som till exempel manusförfattare och regissör. Han fick lite framgångar med sitt manus till Tripp till helvetet (1967). Filmen blev regisserad av Roger Corman och skulle ha Peter Fonda och Dennis Hopper i huvudrollerna. Fonda berömde Nicholsons manus men blev besviken på slutresultatet. Nicholson var också medförfattare till filmen Head (1968) i vilken gruppen The Monkees hade huvudrollerna. Filmen anses ha förstört gruppens karriär.
Genombrott Nicholson skulle få sitt genombrott när rollen som den alkoholiserade advokaten George Hanson blev ledig i Fondas och Hoppers film Easy Rider (1969). Det var ren tur att rollen gick till Nicholson då den ursprungligen var skriven åt Rip Torn, som hoppade av filmen efter att han hamnat i bråk med Hopper. Nicholson har flera gånger påpekat hur viktig Easy Rider var för hans karriär. Filmen gav honom sin första oscarsnominering i kategorin Bästa manliga biroll. Filmen kostade bara 400 000 dollar att spela in och kom att dra in 30 miljoner dollar. Stanley Kubrick blev så imponerad av Nicholsons insats att han gav honom rollen som Napoleon i en tilltänkt biografisk film som hade kommit långt i planerna. Den lades ner när det blev ägarbyte på MGM. miniatyr|Nicholson med Michelle Phillips på Golden Globes 1971. Nicholson cementerade sitt genombrott ytterligare redan året efter i filmen Five Easy Pieces. Han medverkade tillsammans med Karen Black och de skulle båda bli oscarsnominerade för sina insatser. En månad efter sin premiär var filmen en succé och gjorde Nicholson till en storstjärna. Kritiker spekulerade i om han var nästa Marlon Brando eller James Dean. Hans karriär och inkomst sköt i höjden och han har själv sagt att han var så eftersökt vid denna tid att han kunde välja och vraka bland filmer. Han sa åt sin agent, Sandy Bresler att hitta ovanliga roller så han kunde utöka sina förmågor inom skådespelandet. Men innan Five Easy Pieces hade premiär hade han samma år synts i En vacker dag kan man se hur långt som helst, där han till största del blev bortklippt och hans agent avböjde en roll i Den sista färden (1972) för regissören inte ville betala Nicholsons lön.
Han skulle sedan synas bredvid Art Garfunkel i komedidramat Köttets lust (1971). Regissören Mike Nichols trodde att ingen annan kunde göra rollen än Nicholson, som skulle bli nominerad till en Golden Globe för sin insats. Han och Garfunkel har sedan inspelningen förblivit goda vänner. Han medverkade sedan tillsammans med Randy Quaid i den Hal Ashby regisserade Det hårda straffet (1973). Han blev nominerad till en oscar för tredje gången och även en Golden Globe för sin insats. Han skulle få utmärkelsen Bästa manliga huvudroll på Cannes filmfestival. Nicholson skulle bli nominerad för en oscar återigen för sin roll som privatdetektiven Jake Gittes i Chinatown (1974). Filmen var regisserad av Roman Polanski och Nicholson etablerades genom filmen till en stor filmstjärna som nu syntes i de stora filmstudiornas största filmer. Nicholson och Polanski hade varit vänner då Polanskis fru, Sharon Tate mördades av Mansonfamiljen 1969. Nicholson var ett stort stöd för Polanski tiden efter och tog ledigt för att deltaga i rättegångarna. Tre år efter Chinatown, 1977 blev Polanski gripen i Nicholsons hem för ett sexuellt övergrepp på den 13-åriga Samantha Geimer.
Etablerad karriär miniatyr|Nicholson och Warren Beatty under inspelningen av Tango för tre (1975). Nicholson skulle medverka tillsammans med Maria Schneider i den Michelangelo Antonioni regisserade Yrke: Reporter (1975). De påbörjade inspelningarna innan manuset ens var halvfärdigt. Vid slutet av inspelningarna trodde Nicholson så mycket på projektet att han köpte rättigheterna. Filmen blev unisont hyllad och den blev både en comeback samt ett erkännande för Antonioni. Samma år medverkade han också i filmatiseringen av The Whos rockopera Tommy. Han syntes det året även i den svarta komedin Tango för tre där han återförenades med Mike Nichols. Filmen fick ett gott mottagande och Nicholson hann vara med enbart för att inspelningarna till Gökboet var försenade. Gökboet, som också gavs ut 1975 blev Nicholsons då största succé i karriären. Filmen blev nominerad till nio oscars och vann fem däribland Nicholsons första vinst för Bästa manliga huvudroll. Regissören Milos Forman gav Nicholson fria händer och stora delar av hans insats är improviserade i filmen. Skådespelaren Danny DeVito syns i en av sina tidigare roller i filmen och under inspelningen lärde han och Nicholson känna varandra, de upptäckte att de växte upp bara några gator ifrån varandra och hade gemensamma vänner. miniatyr|Saul Zaentz, Nicholson, Louise Fletcher och Michael Douglas på Oscarsgalan 1976 med sina statyetter för sina insatser i Gökboet (1975). Nicholson skulle medverka i Missouri Breaks (1976) specifikt för att få arbeta med Marlon Brando, en skådespelare han beundrade för sitt skådespelande. I sin ungdom såg Nicholson Storstadshamn (1954) minst 40 gånger då han arbetade på en biograf. Samma år hade han också en mindre roll bredvid Robert De Niro i Den siste magnaten. Nicholson hade observerat att både De Niro och Brando hade etablerats som metodskådepelare medan han själv aldrig fått det epitetet. Han har till det sagt: "Jag fortsätter vilseleda dem!" och menar att han själv både studerat och använder metodskådespeleri frekvent, men ingen ser det. Nicholsons roll som Jack Torrance i Stanley Kubricks filmatisering The Shining (1980) av Stephen Kings skräckroman Varsel blev utan oscarsstatyett men anses ändå vara hans mest ikoniska och en av hans viktigaste roller. För Kubrick var Nicholson självklar i rollen och hans första val, medan King ville ha en mer alldaglig skådespelare. För att förberedda sig inför rollen så sov Nicholson väldigt lite så han ständigt var lättirriterad. Hans medspelare Shelley Duvall har berättat att hon och Nicholson ständigt diskuterade sina karaktärer och att han då var i karaktär ständigt och uppförde sig kyligt mot henne. Trots Kubricks beryktade perfektionism (Scenen med Nicholson och bartendern gjordes det 36 tagningar för) så uppmuntrade han Nicholson att improvisera däribland den numera berömda repliken "Here's Johnny!". miniatyr|300x300px|Jack Nicholson 1976. Han skulle porträttera pjäsförfattaren Eugene O'Neill i den biografiska filmen Reds (1981). Filmen blev trots sitt starka politiska budskap och dåliga marknadsföring en succé. Den kom att bli unisont hyllad och blev nominerad till 12 oscars däribland Nicholson som Bästa manliga biroll. Han skulle inför sin roll i Gränsen (1982) bli ombedd av filmens regissör Tony Richardson att tona ner sitt skådespel och ha solglasögon på sig i nästan varje scen. Nicholson skulle vinna sin andra oscar för rollen som den pensionerade astronauten Garrett Breedlove i Ömhetsbevis (1983). Nicholsons motspelerska Shirley MacLaine har hävdat att rollen är hans mest komplexa och oförglömliga i hans karriär. Hon har sedan dess alltid försökt övertala honom till roller i filmer hon medverkar i. Han syntes sedan i den svarta komedin Prizzis heder (1985) som blev unisont hyllad och nominerad till 8 oscars däribland Nicholson som Bästa manliga huvudroll. Nicholson medverkade tillsammans med Cher, Michelle Pfeiffer och Susan Sarandon i Häxorna i Eastwick (1987) efter att Bill Murray hoppade av filmen. Filmen fick ett dåligt mottagande av kritiker men blev en finansiell succé. Skådespelarna blev dock hyllade för sina insatser. Samma år spelade han en alkolist i Järngräs tillsammans med Meryl Streep. Filmen fick ett blandat mottagande och blev en flopp på biografer men både Streep och Nicholson blev oscarsnominerade för sina insatser.
Fortsatta framgångar miniatyr|stående|Dennis Hopper och Jack Nicholson vid Oscarsgalan 1990.