Mehmet Barış Manço (uttal: /baːˈrɯʃ ˈmantʃo/), född 2 januari 1943 i Üsküdar, Istanbul, död 1 februari 1999 i Kadıköy, Istanbul, var en turkisk sångare, kompositör, låtskrivare, TV-producent och programledare. Han var en av de mest inflytelserika gestalterna i turkisk musikhistoria och en av pionjärerna inom den anatoliska rockgenren, som kombinerar turkisk folkmusik med rock. Med sitt distinkta utseende, sina unika texter och sin globala vision blev Manço en kulturikon i Turkiet och "Barış Abi" (Broder Barış) för generationer av barn och vuxna.

miniatyr|En graffiti av Barış Manço på gatan.

Biografi

Tidiga år och utbildning Mehmet Barış Manço föddes under andra världskriget, och hans föräldrar, Rikkat Uyanık och Hakkı Manço, gav honom namnet Barış, som betyder "fred" på turkiska. Hans mor var en känd sångerska inom klassisk turkisk musik. Han inledde sin utbildning vid Galatasaray-gymnasiet, där hans musikaliska talang tidigt blev uppenbar. 1958 grundade han sitt första band, Kafadarlar (Kompisarna), och senare Harmoniler.

Efter gymnasiet flyttade han till Belgien för att studera vid Kungliga Konsthögskolan i Liège, där han studerade grafik och inredningsarkitektur. Under sin tid i Europa influerades han av den växande rockscenen och fortsatte sin musikkarriär med bandet Les Mistigris, med vilka han turnerade i flera europeiska länder, inklusive Sverige. En bilolycka 1967 gav honom ett ärr på läppen, vilket ledde till att han anlade sin karaktäristiska mustasch.

Musikkarriär

Anatolisk rocks födelse Manço återvände till Turkiet i början av 1970-talet och¹ inledde en ny era i sin karriär. Han samarbetade först med bandet Kaygısızlar och senare med det inflytelserika anatoliska rockbandet Moğollar.

Hans stora genombrott kom 1970 med singeln "Dağlar Dağlar" (Berg, berg). Låten, som blandade psykedeliska rockelement med traditionella turkiska melodier, sålde över 700 000 exemplar och belönades med en guldskiva. Detta verk cementerade Manços ställning som en ledande artist och blev en av de mest kända sångerna inom anatolisk rock.

Kurtalan Ekspres och guldåldern 1972 grundade Barış Manço bandet Kurtalan Ekspres, som kom att bli hans kompband fram till hans död. Tillsammans skapade de en unik ljudbild som var både progressiv och djupt rotad i turkisk kultur. Under 1970- och 1980-talen släppte de en rad framgångsrika album som blev klassiker: "2023" (1975): Ett konceptalbum med patriotiska och futuristiska teman, inspirerat av Republiken Turkiens 100-årsjubileum. "Yeni Bir Gün" (1979): Ett progressivt rockalbum med episka låtar som "Sarı Çizmeli Mehmet Ağa" och "Aynalı Kemer". "Sözüm Meclisten Dışarı" (1981): Innehöll hits som "Gülpembe", en elegi till hans farmor, och "Alla Beni Pulla Beni".

Manços musik kännetecknades av komplexa kompositioner, poetiska och ofta moraliska texter samt en experimentell användning av instrument som saz (en turkisk luta) och syntar.

TV-karriär: 7'den 77'ye 1988 inledde Barış Manço sin karriär som TV-producent och programledare med programmet "7'den 77'ye" (Från 7 till 77). Programmet, som sändes på den statliga kanalen TRT, blev en enorm framgång och ett av de mest långlivade programmen i turkisk TV-historia.

Programmet hade flera segment: "Adam Olacak Çocuk" (Barnet som blir en man): Ett segment där barn fick visa upp sina talanger och sjunga, vilket gjorde Manço till en älskad fadersfigur för en hel generation. Resereportage: Manço reste till över 150 länder och presenterade olika kulturer för den turkiska publiken på ett pedagogiskt och underhållande sätt. Detta gav honom smeknamnet "Barış Çelebi" (en referens till den osmanske resenären Evliya Çelebi).

Programmet sändes i över tio år och cementerade hans status som en nationell ikon och kulturambassadör.

Död och arv Barış Manço avled plötsligt av en hjärtattack den 1 februari 1999, strax före lanseringen av sitt samlingsalbum "Mançoloji". Hans död orsakade landssorg i Turkiet. Miljontals människor deltog i hans begravning, som direktsändes i TV. Han är begravd på Kanlıca-kyrkogården i Istanbul.

Manços arv lever vidare genom hans tidlösa musik och hans bidrag till turkisk kultur. Han komponerade över 200 låtar, vann otaliga priser och fick flera hedersdoktorat. Hans hem i stadsdelen Moda i Istanbul har omvandlats till ett museum, Barış Manço Evi, som årligen besöks av tusentals beundrare.

Utmärkelser och erkännanden Barış Manço mottog under sin livstid en rad prestigefyllda utmärkelser för sina konstnärliga och kulturella insatser: Devlet Sanatçısı (Statens konstnär): Den högsta hederstiteln som kan ges till en konstnär i Turkiet (1991). Chevalier de l'Ordre des Arts et des Lettres (Riddare av Konst- och litteraturorden), Frankrike (1992). Chevalier de l'Ordre de Léopold II (Riddare av Leopold II:s orden), Belgien (1992). International Culture and Peace Award, Soka University, Japan (1991). Hedersdoktorat från flera universitet i Turkiet.

Diskografi

Studioalbum Dünden Bugüne (1972) 2023 (1975) Sakla Samanı Gelir Zamanı (1977) Yeni Bir Gün (1979) 20. Sanat Yılı Disko Manço (1980) Sözüm Meclisten Dışarı (1981) Estağfurullah... Ne Haddimize! (1983) 24 Ayar Manço (1985) Değmesin Yağlı Boya (1986) Sahibinden İhtiyaçtan (1988) Darısı Başınıza (1989) Mega Manço (1992) Müsaadenizle Çocuklar (1995) Mançoloji (1999, samlingsalbum)

Kända singlar "Kol Düğmeleri" (1967) "Ağlama Değmez Hayat" (1969) "Dağlar Dağlar" (1970) "İşte Hendek İşte Deve" (1971) "Gülpembe" (1981) "Dönence" (1981) "Kara Sevda" (1989) "Sarı Çizmeli Mehmet Ağa" (1979) "Nick the Chopper" (1977)

Källor Barış Manço Evi (Museum) – Officiell biografi Biyografi.info – Barış Manço Discogs – Barış Manço Diskografi

Kategori:Turkiska rockmusiker Kategori:Turkiska sångare Kategori:Turkiska TV-programledare Kategori:Personer från Istanbul Kategori:Födda 1943 Kategori:Avlidna 1999