miniatyr|Ett enhetligt Schengenvisum som gäller i upp till 90 dagar inom Schengenområdet. Den gemensamma viseringspolitiken är Europeiska unionens gemensamma politik för visum för kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod). Den innefattar en gemensam förteckning över tredjelandsmedborgare som omfattas av visumkrav respektive visumfrihet vid resa till Schengenområdet, en enhetlig utformning av visumhandlingar och gemensamma bestämmelser om utfärdandet av dessa handlingar.
Ett Schengenvisum för kortare vistelse ger en tredjelandsmedborgare, som inte åtnjuter fri rörlighet eller visumfrihet, rätt att resa in i och vistas inom hela Schengenområdet i maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod. Alla utfärdade Schengenvisum registreras i Informationssystemet för viseringar (VIS). Även visum för längre vistelse (mer än 90 dagar under en 180-dagarsperiod men maximalt ett år) och uppehållstillstånd som utfärdas för vistelse i ett enskilt Schengenland ger i regel rätt till kortare vistelse i övriga Schengenländer. Sådana handlingar utfärdas av medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt.
Den gemensamma viseringspolitiken är en del av Schengensamarbetet och omfattar endast Schengenområdet fullt ut. Cypern, som ännu inte ingår i Schengenområdet, omfattas dock av bestämmelserna om visumfrihet och visumkrav för tredjelandsmedborgare samt den enhetliga utformningen av visumhandlingar, och godkänner Schengenvisum unilateralt som nationella visum i väntan på sin anslutning till Schengenområdet. Irland står helt utanför den gemensamma viseringspolitiken, men använder sig av den enhetliga utformningen av visumhandlingar för sina egna nationella visum.
Historia
De första stegen för att skapa en gemensam europeisk viseringspolitik togs under 1990-talet parallellt inom Europeiska unionen och Schengensamarbetet, som då fortfarande var ett mellanstatligt samarbete utanför unionens ramar. En förteckning över tredjeländer vars medborgare behövde visum vid kortare vistelse i Schengenländerna utarbetades gradvis av Verkställande kommittén i samband med upprättandet av Schengenområdet under mitten av 1990-talet. Parallellt med detta inleddes ett arbete med att även ta fram en harmoniserad viseringspolitik inom unionen. Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, innehöll en rättslig grund för att anta en enhetlig utformning av visumhandlingar och en gemensam förteckning över tredjeländer vars medborgare behövde visum vid kortare vistelse i unionen. Under 1995 antog Europeiska unionens råd två olika förordningar för att genomföra dessa bestämmelser. Förordningen med den gemensamma förteckningen över tredjelandsmedborgare som omfattades av visumkrav ogiltigförklarades emellertid på formella grunder av EG-domstolen efter en talan väckt av Europaparlamentet, och ersattes därför av en ny förordning 1999.
Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, införlivades Schengenregelverket som ett fördjupat samarbete inom unionens ramar. Genom fördraget infördes en ny rättslig grund för en helt harmoniserad viseringspolitik inom unionen, dock utan Irland och Storbritannien, som genom särskilda undantagsklausuler kvarstod utanför det införlivade Schengensamarbetet. 2001 antog Europeiska unionens råd en förteckning över både medborgare som omfattades av visumkrav och medborgare som åtnjöt visumfrihet vid kortare vistelse. En kodifiering av denna förordning antogs under 2018. 2009 antog Europaparlamentet och rådet även en viseringskodex som fullständigt harmoniserade förfarandena och villkoren för utfärdandet av visum inom Schengenområdet. Informationssystemet för viseringar (VIS) togs i bruk under 2010-talet och var fullt utbyggt 2016.
I april 2022 presenterade kommissionen ett lagförslag för att digitalisera viseringsförfarandet och möjliggöra utfärdandet av digitala visum. Lagförslaget antogs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 22 november 2023 och trädde i kraft den 27 december 2023. Det kommer dock att ta flera år innan det digitala viseringsförfarandet är helt genomfört.
Rättslig grund Den gemensamma viseringspolitiken utgör en del av Schengensamarbetet. Den rättsliga grunden för den gemensamma viseringspolitiken återfinns i artikel 77.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt:
Visumkrav vid kortare vistelse Genom den gemensamma viseringspolitiken har Schengenområdet fastställt gemensamma visumkrav för tredjelandsmedborgare, det vill säga personer som inte är unionsmedborgare eller på annat sätt åtnjuter fri rörlighet. Huvudregeln är att tredjelandsmedborgare måste inneha visum vid kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod) i Schengenområdet. Sådant visum ger tredjelandsmedborgare rätt att till exempel turista, besöka anhöriga och delta i konferenser eller affärsmöten, men däremot inte att arbeta eller studera. Vid längre vistelse gäller bestämmelser om uppehållstillstånd som inte är en del av viseringspolitiken.
Med hänsyn till olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet, ekonomiska fördelar, framför allt turism och utrikeshandel, samt unionens yttre förbindelser med de berörda tredjeländerna har unionen i vissa fall beviljat visumfrihet för tredjelandsmedborgare. I andra fall gäller istället striktare bestämmelser som kräver visum även vid flygplatstransitering (transitering på internationella flygplatser) genom Schengenområdet. Särskilda bestämmelser gäller bland annat för stats- och regeringschefer, innehavare av diplomat- eller tjänstepass samt civila besättningsmedlemmar.
Utöver eventuella visumkrav gäller följande inresevillkor för alla tredjelandsmedborgare, som inte åtnjuter fri rörlighet enligt unionsrätten, vid inresa för kortare vistelse i Schengenområdet: De är innehavare av en giltig resehandling (pass) som utfärdats under de senaste tio åren och som gäller i ytterligare minst tre månader efter planerat utresedatum. De kan styrka syftet med och villkoren för den avsedda resan och de har tillräckliga medel för sitt uppehälle, inklusive för återresan. De finns inte registrerade i Schengens informationssystem (SIS) med syfte att nekas inresa. De anses inte utgöra en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser.
miniatyr|center|800px|
Medborgare som åtnjuter fri rörlighet Unionsmedborgare samt medborgare i nedanstående länder åtnjuter fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet eller annan unionsrätt, vilket ger dem rätt att röra sig fritt inom Schengenområdet (och övriga delar av Europeiska unionen), utan några andra krav än innehav av en giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort):
UnionsmedborgareAlla medborgare i medlemsstaterna inom Europeiska unionen.
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
Även tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en ovanstående medborgare har rätt att röra sig fritt inom Schengenområdet (och övriga delar av Europeiska unionen), utan några andra krav än innehav av en giltig resehandling (pass), om de följer med eller ansluter sig till medborgaren när denna utövar sin rätt till fri rörlighet. Tredjelandsmedborgare som normalt omfattas av visumkrav kan dock behöva inneha ett giltigt visum om de inte innehar ett giltigt uppehållskort eller någon annan handling som beviljar visumfrihet.
Medborgare som åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse Medborgare i nedanstående 59 tredjeländer åtnjuter, enligt den gemensamma viseringspolitiken, visumfrihet vid kortare vistelse i Schengenområdet (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod). Dessa personer måste dock uppfylla övriga inresevillkor för att få resa in i Schengenområdet.
Motsvarande rättigheter gäller medborgare i följande administrativa regioner och enheter samt tredjeländer som inte är erkända av alla medlemsstater inom Europeiska unionen:
och
Brittiska medborgare som inte är medborgare i Storbritannien i den mening som avses i unionsrätten
Därutöver åtnjuter nedanstående personer visumfrihet vid kortare vistelse: Tredjelandsmedborgare, som är bosatta i gränsområden och som har erhållit ett tillstånd för lokal gränstrafik, vid resa inom gränsområdet. Tredjelandsmedborgare som innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller uppehållskort i ett Schengenland. Statslösa och konventionsflyktingar som är bosatta i Europeiska unionen och som innehar en giltig resehandling som utfärdats av den medlemsstat där de är bosatta. Skolelever, oavsett nationalitet, som är bosatta i Europeiska unionen, innehar en giltig resehandling och deltar i en organiserad skolresa tillsammans med sin lärare. Personer som enligt nationell rätt åtnjuter visumfrihet i en specifik medlemsstat.
När Europeiska systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) har inrättats, vilket planeras ske under 2025, kommer personer som åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse, och som inte innehar uppehållstillstånd eller motsvarande, att behöva ansöka om ett resetillstånd innan de reser in i Schengenområdet.
Medborgare som behöver visum vid inresa Medborgare i nedanstående 104 tredjeländer måste, enligt den gemensamma viseringspolitiken, inneha visum vid inresa till Schengenområdet. Dessa personer måste även uppfylla övriga inresevillkor för att få resa in i Schengenområdet. Undantag från visumkraven kan erhållas för personer som är bosatta i gränsområden och som har erhållit ett tillstånd för lokal gränstrafik. Även personer som innehar uppehållstillstånd i ett Schengenland åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse i andra Schengenländer. I enlighet med Schengenregelverkets bestämmelser om transportöransvar ansvarar varje transportör, till exempel ett flygbolag, för att dess passagerare innehar visum vid inresa till Schengenområdet i de fall det krävs.
/Myanmar
Även statslösa och konventionsflyktingar som är bosatta i ovanstående tredjeländer omfattas av visumkraven.
Motsvarande skyldigheter gäller medborgare i följande tredjeländer som inte är erkända av alla medlemsstater inom Europeiska unionen:
Medborgare som behöver visum vid flygplatstransitering Enligt Chicagokonventionen behöver personer i regel inte visum för flygplatstransitering, det vill säga för transitering genom de internationella transitområdena på internationella flygplatser. Sådan transitering måste ske inom ett dygn och får inte innefatta resa mellan två flygplatser inom Schengenområdet.
Genom ett särskilt undantag från denna princip måste medborgare i nedanstående 12 tredjeländer, enligt den gemensamma viseringspolitiken, dock inneha visum vid flygplatstransitering genom Schengenområdet. Vissa personer är dock undantagna från visumkraven för flygplatstransitering, däribland innehavare av uppehållstillstånd eller motsvarande inom Schengenområdet, innehavare av diplomatpass samt civila besättningsmedlemmar. I enlighet med Schengenregelverkets bestämmelser om transportöransvar ansvarar varje transportör, till exempel ett flygbolag, för att dess passagerare innehar visum vid inresa till Schengenområdet i de fall det krävs.
Varje Schengenland kan självt besluta om begränsningar för ytterligare tredjelandsmedborgare. Åtskilliga Schengenländer har till exempel begränsningar för medborgare från Sudan och Syrien.
Medborgare i nya och icke-erkända länder Medborgare i nya länder, som erkänns av unionens medlemsstater, omfattas av samma bestämmelser som för medborgare i det land som de tidigare tillhört, fram till dess att unionens institutioner beslutar något annat.
Pass och andra resehandlingar utfärdade av nedanstående tredjeländers myndigheter erkänns inte av Europeiska unionen, även om enskilda medlemsstater kan göra det.
Ömsesidighets- och upphävandemekanismer