Östersjöar

Östersjöar är en långdikt av poeten Tomas Tranströmer utgiven 1974 och utspelas huvudsakligen i Stockholms skärgård med utflykter till Gotland och Baltikum. Dikten i sex delar bildar en sammansatt och personligt färgad berättelse om innanhavet Östersjön. Titelns originella pluralform antyder att flera perspektiv på temat skildras.

Diktsviten är geografisk, historisk, politisk och introspektiv med autentiska inslag, och Tomas Tranströmers mest ambitiösa satsning på musikalisk gestaltning med temaflätning där bilder återkommer och varieras. Som helhet har den rönt uppmärksamhet av litteraturforskare.Kjell Espmark ägnar 40 sidor åt Östersjöar under kapitlet ”Ett långt brev till de döda” i boken Resans formler från 1983. Bland senare forskare kan Magnus Ringgren nämnas med boken ”en guide till Tomas Tranströmers Östersjöar” på 120 sidor från 1997 ().

Innehåll

Första delen är ett porträtt av Tomas Tranströmers morfar i en berättelse om hans yrkesliv som ung man och lots. Dikten börjar 1884, ”före radiomasternas tid”, i ett förflutet där kommunikationsradio och radiofyrar ännu inte finns. Två ångfartyg och en brigg ur skeppsprotokollet omnämns med namn, befälhavare, djupgång och destinationer.En litteraturhistoriskt välkänd skeppskatalog redovisas i det klassiska grekiska eposet Iliaden där åtskilliga hexameter i andra sången ägnas åt att räkna upp grekernas stormän och skeppen som sänds ut i kriget mot Troja (). Hamnarna är Hull, Gefle, Furusund, Sandöfjord, Hernösand, Stettin, Libau och Sandhamn. Lotsen behärskar de äldre navigationsteknikerna till fullo. Trots språkförbistring i samtalen med skeppsbefälen ”på felstavad engelska”Uttrycket ”på felstavad engelska” travesterar på utvandrarserien av Vilhelm Moberg där emigranterna talar engelska med svenskt uttal av engelska ord (). i ”samförstånd och missförstånd” och tät dimma tar han ut fartygen till Östersjön genom skärgårdens labyrint av kobbar och grund. Maskinrummet besöks på ett ångfartyg där compoundmaskinen, ”långlivad som ett människohjärta”, arbetar som ”akrobater av stål”.

thumb|140x140px|höger|Strombus gigas.

Andra delen omsluts av vinden från Östersjön och inleds vid en tallskog på en skärgårdsö. Diktjaget vandrar tillsammans med en kvinnlig släkting, som är död sedan trettio år. Första delens ”samförstånd och missförstånd” återkommer spegelvänt i ”missförstånd och samförstånd”. Uttrycket ”Fräls mig Herre, vattnen tränger mig inpå livet” citeras ur Psaltaren 69:2. Diktjaget ”når då en punkt där gränserna öppnas” och ”allting blir en gräns”. Människor strömmar ut från svagt upplysta byggnader in mot en öppen plats där de möts i ett sorl. ”Gräns” är här inte särskiljande utan innebär mötet mellan utanför och innanför.Begreppet gräns kan jämföras med titeln på efterföljande diktsamling Sanningsbarriären ().

I en ny vindpust blir platsen ”åter öde och tyst” och handlingen fortsätter på ”andra stränder” i Baltikum där Sovjetunionen förtrycker, övervakar och censurerar medborgarna.Dikten ”Till vänner bakom en gräns” i samlingen Stigar tar också upp förtrycket, övervakningen och censuren i Sovjetunionen.

Från ett fyrskepp under första världskriget hösten 1915 siktas en drivande sjömina som guppar i vågorna ”som en spion i en folkmassa” och hotar att spränga båten. Desarmeringen lyckas och sjöminans skal ställs upp som trädgårdsprydnad tillsammans med skalen av Strombus gigas från Västindien.

På skärgårdsön fortsätter havsblåsten i ”de torra tallarna” över kyrkogårdens sand, förbi lotsarnas gravstenar som lutar.Troligen avses kyrkogården på Sandhamn då begravningsplatsen på Runmarö anlades senare (). Livets och dödens stora portar öppnas och stängs.

III

thumb|250x120px|höger|Medeltida teckning av Alruna.

Tredje delen inleds i ett ”halvmörkt hörn” i en gotländsk kyrka där det står en dopfunt av sandsten.På Gotland finns flera medeltida dopfuntar men den främsta förlagan är troligen funten i Vänge kyrka där placeringen och ljusförhållandena stämmer med dikten (). På funten står namnet Hegwaldr skrivet ”som en tandrad i en massgrav”.Dikten säger att stenhuggarens namn är Hegwaldr och att dopfunten är från 1100-talet. Namnet behöver dock inte vara konstnärens utan kan tillhöra beställaren eller donatorn, och även om funten ger intrycket av att vara mycket gammal behöver den nödvändigtvis inte vara det då nuvarande dateringsmetod är osäker ().En massgrav i närheten är minnesplatsen vid stenkorset på Korsbetningen. I stenen återges miraklet i legenden om Staffan stalledräng där han avrättas som ’servitör’ hos Herodes. Till det fogas bilder av Jesu födelse och flykten till Egypten.Flykten till Egypten återfinns på dopfuntarna i Halla kyrka och Ganthems kyrka ().

Den tillfälliga resekamraten Mr B*** friges från den sydafrikanska fängelseön Robben Island. Med hans ord att ”människor i landskap, det säger mig något” lämnar diktjaget ”ornamenten” på funtarna för att istället betrakta ett foto från 1865. Bilden återger fem ”vackra, tveksamma” personer som stiger av en ångslup vid en brygga. Till skillnad från stenfigurerna är de ”på väg att suddas ut”.Foton kan blekna med tiden om de inte är arkivbeständiga. Trots att ångslupen är ”fullkomligt främmande”, som ett UFO, är fotot ”chockerande verkligt” och ”nu, hundra år senare”, kan diktjaget ”stryka handen över de skrovliga berghällarna” och ”höra suset i granarna”. Diktjaget vandrar längs en strand men tiderna har förändrats, med för ”många samtal på en gång” där det är svårare att freda det privata rummet för ”man har tunna väggar”.

Det blir natt då det militära ”strategiska planetariet” i formen av en vetenskaplig modell i en dator i ett ”blinkande skåp” signalspanar med ”linserna” i mörkret.Den konkreta upplevelsen bakom signalspaningen kan vara en stor radarstation eller ett radioteleskop. Det är en av de tidigaste beskrivningarna av datorer i svensk poesi. Miman i Aniara av Harry Martinson beskrivs ibland som en dator, och tre år efter Östersjöar, 1977, drev Lars Gustafsson med dåtida amerikanska militära superdatorer i den satiriska romanen Tennisspelarna (; ).

Diktjaget ”vet inte om vi är i begynnelsen eller sista stadiet” och ”sammanfattningen är omöjlig” men sammanfattningen är också alrunan. Växten kan med lite fantasi till utseendet liknas vid en människokropp, och påstås ge ett ”suckande läte”. när den dras upp ur jorden vilket i dikten förstärks till ett ”ohyggligt skrik” så ”att man faller död ner”.

thumb|300x100px|Blåstång. thumb|300x100px|Hornsimpa.

Fjärde delen besöker en plats skyddad från vinden och med diktens musikaliska tillkomstbakgrund kan den kallas för ett divertimento, en scherzosats eller ett andante sostenuto. Fyra ”närbilder” följer: blåstången som ”håller sig uppe med luftblåsor” liksom vi håller uppe våra idéer, hornsimpan ”som är paddan som ville bli fjäril”, berghällen med krypande insekter vid tallen vars funktion som solur ger tid att ”uppfinna perpetuum mobile”, och läsidan där man kan ”höra gräset växa” med ”ett svagt trummande underifrån” som ”ett svagt dån av miljontals små gaslågor”.

Nu råder stiltje över öppet hav. Livets och dödens portar från andra delen är borttagna och ”den öppna gränsen” blir en ’naiv’ dröm om frihet och gränslöshet. Drömmen avbryts av att förbindelsen över Östersjön till Liepāja i Lettland är bruten efter den sovjetiska ockupationen.

thumb|180x180px|Aurelia aurita. thumb|180x180px|Vinbergssnäcka.

Femte delen utgörs av tre dagboksanteckningar från en sommarvecka på Runmarö i Stockholms skärgård. Första anteckningen från 30 juli beskriver öronmaneten vars zoologiska namn ingår i släktet Aurelia.

Andra anteckningen från 2 augusti beskriver hur ”fragment av den stora nattliga stilen” och drömmarna inte kan överföras till det dagliga språket utan att förvrängas till meningslöshet eller oigenkännlighet.Ordet ”stil” och ”den stora nattliga stilen” påminner om sublimiteten i traktatet Om det sublima (Om den stora stilen) som har tillskrivits Cassius Longinos (). Dikten ser ett ögonblick in i arbetet på sig själv i en sorts metapoesi. Därefter följer ett stycke sentida sovjetisk musikhistoria där tonsättaren Vissarion Sjebalin ”hotas, degraderas, förpassas” för att sedan ”återupprättas”. Han blir en sensation då han fortfarande komponerar ”i sin egen stil” till texter han inte längre förstår efter hjärnblödningen med högersidig förlamning och afasi. Den ”nynnande kören av felsägningar” anknyter till första delen och lotsens ”samförstånd och missförstånd” på ”felstavad engelska”, där hans ’stil’ kan knytas till kunskapen om skärgårdslabyrinten. Under ”dödsföreläsningarna” som pågår under ”flera terminer” försöker diktjaget få kontakt med de döda genom att skriva ett långt brev på en skrivmaskin men maskinen saknar färgband och ”orden bultar förgäves och ingenting fastnar”. Med handen på ett dörrhandtag känner diktjaget trygghet i de dödas närvaro i kontrast till barnens spökrädsla.

Tredje anteckningen från 3 augusti inleds med diktjagets alter ego vinbergssnäckan som inplanterades och åts av franciskanermunkar i maträtten escargot.Passagen innehåller flera allitterationer: hasar–hälsning, subtilt–snigeln–svaj, syster–snigel. Magnus Ladulås donerade 1288 ön där munkarna uppför Gråbrödraklostret i Stockholm. Uttrycket ”tessa almoso ok andra slika / the möta honom nw i hymmerike” citeras ur Erikskrönikan. Anteckningen avslutas på kvällen utanför sommarhuset på Runmarö.

Sjätte delen är på flera plan en spegelbild av första delen och inleds med ett porträtt av mormor Maria, lotsens hustru. Hennes föräldrar dör unga och hon blir piga i en familj under många år, ”utan lön och i ständig köld”. Hon tvingas ut på långa roddturer trots svår sjösjuka och under måltiderna får hon ”gäddskinnet som knastrar i munnen”.Beskrivningen av mormor anknyter till den svenska proletärlitterära traditionen. Som ett slags sockenbarn har hon likheter med Martin i den självbiografiska romanen Nässlorna blomma av Harry Martinson (). Diktjaget minns en telepatisk kontakt med henne halvtimmen innan hon dog. Troligen är mormor identisk med den döda kvinnliga släktingen som diktjaget vandrar med i andra delen.

En främmande man porträtteras ”på nästa bruna foto”, av kläderna att döma taget omkring 1850.Första radens ”Men” är felaktigt skrivet ”Med” i flera upplagor av Östersjöar. Felaktigheten ger intrycket att den okände mannen inte är ensam på fotot och att han skulle ha sällskap med mormodern (). Ingen minns honom och kanske blev han isolerad på sanatorium för infektionssjukdomen tuberkulos.

Diktjaget står bakom en 200 år gammal knuttimrad sjöbod med ett modernt hänglås som ”lyser som ringen i nosen på en gammal tjur som vägrar resa sig”. De ”uråldriga tegelpannorna” har ”rasat kors och tvärs på varann” och påminner diktjaget om gravstenarna på gamla judiska begravningsplatsen i Prag där ”de döda lever tätare än i livet” och om ”skärgårdsfolkets ghettokyrkogård” som besöktes i slutet av andra delen. Sjöbodsrucklet ”lyser av alla dem som fördes av en viss våg, av en viss vind / hit ut till sina öden”.

Personer

morfar — Carl Helmer Westerberg, född 1860, lots, morfar till Tomas Tranströmer. mormor — Maria Westerberg, mormor till Tomas Tranströmer. Mr B*** — Dennis Brutus, friges från den sydafrikanska fängelseön Robben Island.Dennis Brutus och Tomas Tranströmers flög på samma plan från London till Stockholm 21 april 1967 (). tonsättaren — Vissarion Sjebalin, drabbas av hjärnblödning med högersidig afasi.Vissarion Sjebalin är ett märkligt öde, och ännu märkligare är att Tomas Tranströmer omedvetet föregriper den hjärnblödning med högersidig förlamning och afasi som skulle drabba honom själv 16 år senare (). elev K*** — Tichon Chrennikov, elev till tonsättaren Vissarion Sjebalin.

Bakgrund

Östersjöar

Źródło i licencja