Jane Grey, även kallad niodagarsdrottningen, och möjlig försvenskning Johanna av England,. född 1536 eller under första hälften av 1537, troligen på Dorset House i London, död (avrättad) den 12 februari 1554 i Towern i London, var tekniskt sett engelsk regent som sextonåring mellan den 10 och den 19 juli 1553, men hon blev aldrig krönt och räknas inte alltid in i Englands regentlängd. Hon blev regent då hertigen av Northumberland i enlighet med Edvard VI:s testamente försökte kringgå Maria I:s successionsrätt i syfte att undvika att England återvände till den katolska kyrkan. Planen misslyckades och Maria utropades till drottning, medan Jane dömdes till döden.
Jane hörde till huset Tudor; hennes mormors far var Henrik VII av England. Jane Grey lyfts ofta fram som ett exempel på renässansens nya syn på kvinnlig bildning, och hennes levnadsöde har legat till grund för många senare romantiserade skildringar. Hennes död har beskrivits som ett protestantiskt martyrskap, en tolkning som hon själv försökte befordra.
Tidig levnad Härkomst och barndom Jane var äldsta dotter till hertigen Henry Grey och hans hustru lady Frances Brandon.Williams, s. 179 Hon föddes troligen på Dorset House vid the Strand i London. Förr angavs hennes födelsedatum vanligen till oktober 1537, men den senaste forskningen visar på att hon antagligen föddes tidigare: sent 1536 eller tidigt 1537. Jane fick två yngre systrar, lady Katherine Grey och lady Mary Grey. En bror, Henry, som fötts före Jane, avled som nyfödd. Janes mor, lady Frances, var dotter till Maria Tudor, yngre syster till Henrik VIII,Williams, s. 194 och var alltså Edvard VI:s kusin. Således tillhörde systrarna Grey huset Tudor genom sin mor.
Janes far, hertigen av Suffolk, var son till Thomas Grey, 1:e markis av Dorset, som vunnit Henrik VIII:s gunst genom att vittna om att äktenskapet mellan Artur, prins av Wales och Katarina av Aragonien fullbordats, ett faktum han sade sig känna till genom att ha tillhört Arturs uppvaktning under bröllopsnatten. Detta vittnesmål gynnade Henriks försök att upplösa sitt äktenskap med Katarina av Aragonien för att kunna gifta om sig med Anne Boleyn. Genom att ställa sig bakom Henrik i hans uppbrott från den katolska sidan, sällade sig familjen Grey till de framstående engelska familjer som stöttade den engelska reformationen.
Henry Greys beslut att avstå från ett tidigare gifte som erbjudits honom, med dottern till earlen av Arundel, för att istället uppnå ett äktenskap med en medlem av det kungliga huset, har av historiker ofta setts som ett tecken på politisk ambition.
Fostran och utbildning Jane, liksom hennes systrar, fick en mycket omfattande utbildning, och studerade latin, grekiska och hebreiska såväl som flera moderna språk. Genom den utbildning hon fick, och på grund av inflytandet från hennes lärare, utvecklades Jane till en varmt troende protestant. Även detta faktum har tolkats som ambition, till exempel har många historiker pekat på att denna fostran kan ha varit en förberedelse för kungligt äktenskap. En möjlighet som lyfts fram har varit att Janes föräldrar så småningom ville se henne som gemål till den jämnårige Edvard VI.
Janes barndom har ofta skildrats som svår. Traditionellt har modern Frances Brandon beskrivits som en kvinna som behandlade sina barn grymt, då fysisk såväl som psykisk misshandel tillhörde de verktyg som Frances har anklagats för att ha använt i avsikt att stärka de barn hon enligt många skildringar betraktade som svaga och i behov av en fast hand. I avsaknad av kärleksfulla föräldrar ska Jane ha vänt sig till böckerna och studierna för att få glädje och bekräftelse. Enligt den framstående läraren från Cambridge, Roger Ascham, skall Jane ha sagt:
I modern forskning har det dock föreslagits att detta perspektiv på Janes barndom snarare bottnar i en vilja att romantisera förhållandet mellan lady Frances i rollen som ”den onda drottningen och Jane som snövit” och en brist på förståelse för den tidiga renässansens syn på föräldraansvar. De samtida dokumenten visar på att lady Frances hyste varm kärlek till sina döttrar, som hon lade stor möda på att sörja för.
År 1546, när Jane var mindre än tio år gammal, skickades hon iväg för att uppfostras som skyddsling hos Katarina Parr, som gift sig med Henrik VIII 1543. Här lärde Jane känna sina kungliga släktingar: Edvard, Maria och Elisabet, Henrik VIII:s barn. Drottning Katarina var en förnuftig, moderlig kvinna som hade mycket god hand med barn, och Jane var inget undantag.
Äktenskapsförhandlingar och äktenskap Myndling på Sudeley
Efter att Henrik VIII avlidit, gifte Katarina Parr om sig med Thomas Seymour, baron av Sudeley. Thomas Seymour var missnöjd med det faktum att hans bror, Edward Seymour, blivit riksföreståndare, Lord Protector, och därmed den ledande ministern i den unge kungens omyndighetsregering, medan han själv bara på nåder utsågs till medlem av kungens Privy Council. Giftermålet med änkedrottningen var därför ett steg mot ökad makt, och parets gemensamma önskan att skaffa sig inflytande över de kungliga barnens liv var ytterligare ett. Henrik VIII:s äldsta dotter Maria bjöds att komma och bo på Sudeley, men hon tackade indignerat nej med hänvisning till vad hon uppfattade som en omoralisk brådska från änkedrottningens sida att ingå ett nytt äktenskap. Den yngre dottern Elisabet flyttade dock till Sudeley, tillsammans med Jane Grey. Detta efter att Thomas Seymour lyckats övertala Jane Greys far att få köpa rätten att agera som Janes förmyndare, för summan av 2 000 pund.
I änkedrottningens hushåll fortsatte Janes utbildning, och hon visade sig ha ett sådant intellekt att Roger Ascham och William Grindal, som båda hade undervisat Elisabet och den unge kung Edvard, uttalade att Jane var dem båda överlägsen – trots att både Elisabet och Edvard ansågs vara extremt studiebegåvade. Elisabet och Jane stod inte varandra nära trots att de bodde i samma hushåll. Till viss del kan detta förklaras av åldersskillnaden mellan de båda flickorna, men forskare har även påpekat att det kan ha rått en viss konkurrens dem emellan, både vad gällde studieprestationer och änkedrottningens kärlek. När Elisabet tidigt år 1548 skickades bort från hushållet sedan Katarina hade upptäckt att hennes make hade visat ett otillbörligt intresse för den kungliga skyddslingen, som kunde uppfattas som en del av en uppvaktning, blev Jane den enda av de kungliga arvtagarna som kvarstod under Katarinas och Thomas Seymours inflytande. Händelsen kan ha lett till att cementera en motvilja mellan Elisabet och Jane.
Thomas Seymours plan var att försöka få Jane trolovad med den unge kungen, Edvard VI av England, men Thomas bror Edward Seymour, som var riksföreståndare, motsatte sig detta vilket utlöste en kraftig konflikt mellan bröderna. År 1548 födde Katarina Parr en dotter, Mary, och avled några dagar senare i barnsängsfeber. Lady Jane deltog i änkedrottningens begravning som främsta sörjande, och spelade därmed en framträdande roll vid den första kungliga begravning som hölls enligt protestantisk gudstjänstordning i England.
Thomas Seymour försökte skaffa sig en särställning hos den unge kungen, bland annat genom att smuggla in fickpengar åt den av brodern Edward hårt hållne pojken, eftersom han fortfarande hyste förhoppningar om att kunna få ett äktenskap till stånd mellan sig själv och Elisabet. Dessa planer kom dock till Privy Councils kännedom och Seymour arresterades. Elisabet förhördes om sina intentioner med Seymour, men nekade bestämt till att ha diskuterat ett äktenskap med honom, då det enligt engelsk lag vore högförräderi för en medlem av det kungliga huset att gifta sig utan kronans tillåtelse. Hennes tjänare, Kat Ashley och Thomas Parry, erkände dock att de kände till att Seymour hyst sådana planer, men det framkom aldrig att Elisabet skulle ha varit delaktig.
Seymour halshöggs efter att ha befunnits skyldig till högförräderi år 1549. Hans bror Edward kom senare också att avrättas för högförräderi, efter en kupp utförd av John Dudley, hertig av Northumberland.
För Jane Greys räkning innebar detta att den relativa friheten hos Seymour byttes ut mot att återbördas till de striktare förhållandena i det egna föräldrahemmet. Historiker har också påpekat att denna händelse troligtvis gjorde Jane medveten om att det kunde vara farligt att intrigera kring kronan,Thomas Wyatt på Luminarium "'around the throne, the thunder roars" i engelsk tradition kallat "Circa Regna tonat", ungefär "det stormar runt tronen", efter en dikt av Thomas Wyatt om händelserna vid Henrik VIII:s hov.Circa regna tonat: Political Anxiety, Censorship and Textual Strategies in the Literature of Henry VIII’s Reign. Paula Marina García Pardavila. 2018/2019. Universidade de Santiago de Compostela. Facutado de Filoxia. Liña tematica: Literatura Inglesa
Vägen mot tronen miniatyr|höger|Guildford Dudley, Janes make. Enligt Henrik VIII:s testamente skulle Edvards halvsyster Maria vara laglig arvinge om Edvard skulle avlida utan egen avkomma. Det är känt att familjen Grey vid denna tid fortfarande umgicks med prinsessan Maria och vid flera tillfällen gästade henne i hennes residens, trots att hon vid denna tid blivit nav för det katolska motståndet mot Edvards religiösa reformer, som stöddes av bland annat Janes far. Både lady Frances och Maria bör ha förstått att det kunde vara klokt att uppehålla vänskapliga förbindelser, med tanke på det politiskt känsliga läget, kungens unga ålder och de religiösa motsättningarna. Att Jane, trots sin intelligens och utbildning, fortfarande var ung nog att glömma att uppträda diplomatiskt framgår av att vittnen berättat att hon, vid ett besök hos Maria i Beaulieu, ifrågasatte att en av Marias hovdamer neg för hostian. Hovdamen svarade att hon neg för den närvarande Kristus varpå Jane replikerade att hon tyckte att det var märkvärdigt att Kristus kunde vara närvarande i ett bröd som bagaren precis bakat. Vid denna tid brevväxlade Jane med flera lärda män, varav några tillhörde den grupp reformivrare som från kontinenten kom att påverka den engelska reformationen, bland andra Johann Konrad Ulmer och Heinrich Bullinger. De brev hon skrev författades på grekiska och latin, var präglade av protestantisk ideologi och väckte stor beundran för hennes lärdom. När brevväxlingen med Johann Ulmer inleddes var Jane tretton år gammal.
Jane var under en tid påtänkt att förlovas med Edward Seymours son, men efter Edwards fall förlorade denna plan sin attraktionskraft. Förslaget att viga Jane vid hertigen av Northumberlands fjärde son, Guildford Dudley, ska enligt William Cecil snarare ha kommit från earlen av Northampton och dennes hustru, än från lady Frances Brandon, vilket annars har varit en teori som ofta lyfts fram av historiker. Northampton hade lämnat sin första hustru för att gifta om sig med sin älskarinna och han hade beviljats skilsmässa av kungens Privy Council, en skilsmässa som antagligen skulle ha ogiltigförklarats av den katolska Maria, varför han hade ett starkt motiv för att stödja planerna att förhindra att Maria ärvde tronen.