Mora IK, Mora Ishockeyklubb, är en ishockeyklubb i Mora i Sverige. Klubben bildades 1935 på initiativ av Gunnar Faleij. Klubbens herrlag spelar sedan säsongen 2019/2020 i Hockeyallsvenskan. Laget har spelat 27 säsonger i högsta serien, senast 2018/2019. Den främsta meriten är SM-silver 1950. Mora IK:s hemmaarena är Wibe Arena. Supporterklubben heter Faleijs 1935.
Historik Mora IK var första klubb i Dalarna att spela ishockey på organiserad nivå, tre år före lokalkonkurrenten Leksands IF. Klubben debuterade i dåvarande högsta divisionen, Division I, säsongen 1945/1946, som första lag från Dalarna. Mora IK var också det första laget utanför Mälardalen att etablera sig i Sveriges högsta division. Därefter spelade Mora IK 21 av 30 säsonger i högsta serien fram till Elitseriens tillkomst säsongen 1975/1976. Svenska mästerskapet i ishockey 1943 spelade klubben sin första SM-kvartsfinal och i Svenska mästerskapet i ishockey 1950 sin första SM-final, som dock förlorades med 2–7 till Djurgårdens IF.
Mora IK spelade i Division I, den tidens högsta division, 1945/1946–1948/1949, 1950/1951–1951/1952, 1953/1954, 1956/1957–1958/1959, 1962/1963, 1964/1965 och 1966/1967–1974/1975.
Sedan Elitserien (nuvarande Svenska Hockeyligan) skapades 1975 har Mora IK spelat i högsta serien 2004/2005–2007/2008 och 2017/2018–2018/2019
Grundande 1937 anslöts Mora IK till Svenska ishockeyförbundet och i december samma år spelades den första ”riktiga” hockeymatchen i Dalarna. MIK besegrar Älvdalen med 5–4 i kylslaget väder, –24 grader. I laget återfinns: Gunnar Faleij, John Cans, Nisse Wikstrand, Nils Persson, Gunnar Eriksson, Karl Moberg, John Andersson, Hans Ebemark och Oscar Lönn.
Men trots att klubben ansluter sig till ishockeyförbundet tar det lång tid innan klubben gör sin entré i det nationella seriesystemet. Gunnar Faleij åker själv ett flertal gånger till Stockholm för att övertyga ”förbundsgubbarna” om sin klubbs duglighet i att spela ishockey. Att en plats i det nationella seriesystemet är givet. Han pekar på resultat som Mora nått mot mer etablerade klubbar, men får hela tiden nobben. Men inför säsongen 1944/45 finns det ingen som kan stoppa Morkarlarna längre. Förbundet ger klubben sanktion för att beredas en plats i det nationella seriesystemet, och MIK placeras tillsammans med gästrikelagen i division 2. För ishockeyfolket i Mora betydde det givetvis mycket att klubben äntligen blev erkänd på riktigt. 1945 blev också Mora IK för första gången den största idrottsklubben i Mora med 340 medlemmar.
1940-talet Mora IK gör äntligen sin entré i det nationella seriesystemet, då klubben ges en plats i Gästriketvåan säsongen 1944/45. Mora IK vinner serien och får därmed kvala till Allsvenskan. Seger mot Matteuspojkarna, 2–0, och 1–1 mot Västerås gör att Ovansiljanslaget för första gången kvalificerar sig för landets högsta serie till säsongen 1945/46. Den allsvenska premiären spelas på Stadion med Karlberg som motståndare. Stockholmslaget vinner med 5–2, trots att Gunnar Faleij har spionerat på laget. Mora IK håller dock sig kvar i landets högsta serie. Även de efterföljande säsongerna får Mora IK kämpa hårt för att klara nytt kontrakt, men säsongen 1948/49 får klubben tillsammans med Leksand tillfälligt lämna finrummet. Backen Sven Kristoffersson blir Mora IK:s och Dalarnas förste spelare att ta plats i Tre Kronor. Den 25 februari 1948 finns Sven med när Finland besegras med 4–2 i en träningslandskamp.
1950-talet Mora IK når 1950 sin hittills största idrottsliga framgång, då ett SM-silver bärgas. Klubben står också som seriesegrare i division 2, men det överskuggas helt och hållet av framgångarna i SM, som på den här tiden avgörs genom cupspel. I åttondelsfinalen besegras Gävle GIK (5–4), i kvartsfinalen Södertälje (6–1) och i semifinalen Göta (4–3). Mora IK har nått SM-final och där är det stora Djurgården som svarar för motståndet. SM-finalen ska bli den åttonde matchen på 14 dagar för många av Moragrabbarna. Tufft spelprogram fanns redan på den här tiden! Finalen spelas en februarisöndag på Östermalms IP. åskådare finns på plats, och de får se ett Moralag kraftigt försenade komma till idrottsplatsen. Tåget från Mora är fullt med folk och är kraftigt försenat när det når slutstationen i Stockholm. I stället för att komma en och en halv timme före matchstart, kommer Moragänget till huvudstaden bara en halvtimme före SM-finalen. Matchstarten skjuts framåt, men så fort Moraspelarna har bytt om ska matchen starta. Någon uppvärmning för dalalaget är inte att tänka på. Flera av Moraspelarna har inte ens hunnit att byta om, när Djurgården gör både 1–0 och 2–0. Till slut vinner Djurgården säkert med 7–2. Insatsen ger en liten artikel i Mora Tidning. Annars gick 50-talet mest som en berg och dalbana för klubben, där det med all tydlighet visade sig att MIK var för bra för att spela i division 2, men inte tillräckligt bra för att spela i landets högsta serie.
1960-talet Först 1963 fick Mora IK en konstfrusen isstadion – Smidjegrav – en satsning som kommunen och klubben finansierade tillsammans. Klubben drog in pengar genom att arrangera populära ”Taknatta” under två somrar. Men klubbledningen hade redan tankar på ett ishallsbygge, och hösten 1967 stod Mora Ishall färdig. Då var ishallen den snabbast byggda ishallen i Sverige. Kostnaderna för ishallsbygget beräknades till cirka 1,3 miljoner kronor, där klubben själv sköt till närmare 175 000 kronor. Den första matchen i hallen spelades den 6 oktober då Rögle stod för motståndet i en träningsmatch. Den första seriematchen spelades den 26 oktober med Modo som motståndare. Sportsligt sett blev den senare delen av 1960-talet också riktigt bra för Mora IK.
Säsongen 1966/67 var Mora IK en pigg nykomling i landets högsta serie. Det gick så pass bra för laget att man som nykomling direkt tog en plats i SM-slutspelet, där dock Frölunda blev för svåra i kvartsfinalspelet. Även säsongerna 1967/68, 1968/69 och 1969/70 tog sig klubben till SM-slutspel, som då avgjordes i serieform. MIK blev sjua, åtta och sjua!
Men för många Moraanhängare är 60-talet för alltid förknippat med en viss spelare: ”Lill-Strimma” Svedberg. Stjärnbacken som förgyllde MIK under fyra säsonger, där han gjorde 34 mål på 94 seriematcher.
Motgångar på 1970-talet Efter ett framgångsrikt slut på 60-talet, så blir 1970-talet en tillbakagång för klubben rent sportsligt. Säsongerna 1970/71, 1971/72, 1972/1973, 1973/74 tvingas klubben kvala sig kvar i landets högsta serie. Men 1974/75 går det inte längre. Mora IK tvingas lämna landets högsta serie – och det ska ta lång tid innan laget är tillbaka. Under säsongen förolyckas också spelarna Per-Erik Danielsson och Nils-Göran Olsson i en trafikolycka på riksväg 80 mellan Rättvik och Falun.
Mora IK och kvalspel är något som hör ihop. MIK når kvalserien både säsongen 1975/76 och 1979/80 och är i högsta grad med i kampen om en plats i Elitserien. Men laget räcker inte riktigt till i den kampen. Ett antal seriesegrar i division 1 noteras också. Noterbart är också att 1973 anställdes Jan Simons som klubbens förste heltidsanställde kanslist.
Kräftgången fortsätter men finns ljus i slutet av tunneln Mora IK fortsätter att vara att ett givet topplag i division 1, men har svårt att nå långt i kvalspelet till den hägrande Elitserien. Säsongen 1982/83 införs Allsvenskan för det bästa division 1-lagen, och en av de stora pådrivarna för att få till den nya högintressanta skapelsen är Jan Simons. MIK är ett av lagen i den första allsvenskan, men laget slutar näst sist i serien och får inte kvala vidare. Även säsongen därefter tar sig klubben till Allsvenskan, men sedan börjar en sportsligt kärvare tid för klubben.
Inför säsongen 1986/87 gör dock klubben en satsning modell större. En miljonsatsning under benämningen Mora Hockey Pool, där två miljoner kronor skakas fram via villiga företag och privatpersoner. Pengarna ska satsas på elitspelare av hög klass. Men luften gick tidigt ur satsningen. Mora blev inte bättre än fyra i grundserien och tränaren Roger Lindqvist fick sparken redan efter elva omgångar. Säsongen därpå knöt klubben till sig Leif Boork som tränare och ett nytt lag byggdes upp med egna och talangfulla spelare. Lagbygget stärktes hela tiden och säsongen 1989/90 var MIK äntligen tillbaka i Allsvenskan. Visserligen slutade laget näst sist, men drömmen om Elitserien började åter bli en realitet. Profilen Hasse Hansson tackade för sig efter säsongen 1983/84. 487 matcher och 388 mål blev det under tiden i MIK och med tröja nummer 17.
Jakt på Elitserien under 90-talet Säsongen 1990/91 började Mora IK åter igen bli ett lag att räkna med. Laget kvalificerade sig för Allsvenskan och där kom bland annat Leksand att stå för motståndet. För första gången sedan säsongen 1974/1975 återfanns de båda dalaklubbarna i samma serie. MIK kom till spel i Allsvenskan med det klart yngsta laget och femte platsen var en klar framgång. Den 13 januari möttes Mora och Leksand i en ishall som var överfylld redan timmar före matchstart. Matchen slutade 4–4 och oavgjort 4–4 blev det även i returen en månad senare. I det efterföljande playoff-spelet blev Rögle för svårt, och strax därefter valde Leif Boork att bryta sitt kontrakt, då han ansåg att det inte gick att fullfölja satsningen mot Elitserien med de förutsättningar Mora IK kunde erbjuda. En tuff smäll för klubben, som dock satsade vidare och såg till att hålla en fortsatt hög nivå på det sportsliga. Klubben fortsatte att kvalificera sig för spel i Allsvenskan och hade på allvar etablerat sig bland de 20 bästa lagen i Sverige.
Säsongen 1996/97 nådde klubben för första gången sedan säsongen 79/80 kvalserien igen. Under Randy Edmonds ledning nådde laget en fin fjärdeplats, där elitseriechansen fanns kvar med två omgångar kvar att spela. Under hösten 1998 åkte Mora IK på en skattesmäll. Skattemyndigheten krävde Mora IK på närmare två miljoner kronor. MIK överklagade beslutet, men fick inget gehör för detta och under 1999 betalades de sista pengarna in.
Säsongen 1998/99 nådde Mora IK kvalserien igen, den här gången med Tommy Sandlin som tränare. Det blev en rafflande serie, där Mora slutade trea men där chansen till elitseriespel fanns med ända in i den sista omgången.
Nytt årtusende och äntligen elitserien Sportsligt sett inleddes 2000-talet på ett dåligt sätt. Klubben nådde inte Superallsvenskan och blev bara tvåa i den norra fortsättningsserien. Även året därefter missades en plats i Superallsvenskan. En klar missräkning för en klubb med höga ambitioner. Men säsongen 2002/03 tog Mora ny sats för att på allvar blanda sig i kampen om en plats i elitserien. Klubben tog sig åter till Superallsvenskan och även om laget slutade näst sist där, så var det starten på något nytt. Något som gav utslag redan säsongen därpå. Och ingen har väl glömt den 10 april 2004. Det var det datumet som Mora IK tog sig upp i landets högsta serie igen, efter en mödosam vandring som pågick i fler än 30 år.
Kvalseriespelet till Elitserien 2004 Mora vann Superallsvenskan 2004 och tog sig tillsammans med Hammarby IF, Skellefteå AIK och AIK till Kvalserien där de fick sällskap av Elitseriens två jumbolag, Malmö IF och Leksands IF. Malmö spelade i en klass för sig så det stod mellan de övriga fem lagen om vem som skulle knipa den andra biljetten till högsta divisionen.
När två omgångar återstod såg det ut som det skulle bli Skellefteå. Laget hade kvar att möta Leksand och Hammarby, som redan var avhängda, och de behövde bara ta en poäng till. Det såg mörkt ut för Mora som inte lyckats ta en enda poäng i matcherna mot Malmö och Skellefteå. I näst sista omgången mötte man Malmö hemma, och förlorade med 1–3. Lyckligtvis för Mora besegrade Hammarby dock Skellefteå.