John Jeremy Thorpe, född 29 april 1929 i London, död 4 december 2014 i London, var en brittisk politiker och jurist.
Thorpe var parlamentsledamot för North Devon från 1959 till 1979 och som ledare för Liberal Party från 1967 till 1976. I maj 1979 ställdes han inför rätta på Old Bailey, anklagad för konspiration och anstiftan till mord på sin före detta pojkvän Norman Scott i vad som är känt som Thorpeaffären. Thorpe frikändes på alla åtalspunkter, men fallet, och uppståndelsen kring det, avslutade hans politiska karriär.
Thorpe var son och sonson till konservativa parlamentsledamöter, men bestämde sig för att ansluta sig till det lilla och krisdrabbade liberala partiet. Efter att ha studerat juridik vid Oxfords universitet blev han en av liberalernas starkast lysande stjärnor på 1950-talet. Han kom in i parlamentet vid 30 års ålder, gjorde sig snabbt ett namn och valdes till partiledare 1967. Efter en osäker start under vilken partiet tappade mark utnyttjade Thorpe den växande impopulariteten för både Konservativa partiet och Labourpartiet, och kunde leda liberalerna genom en period av valframgångar. Detta kulminerade i parlamentsvalet i februari 1974, då partiet fick 6 miljoner röster av cirka 31 miljoner, vilket under first-past-the-post-valsystemet enbart gav 14 parlamentsledamöter, men då inget parti vann egen majoritet fick Thorpe ändå en stark position. Han erbjöds en ministerpost av den konservative premiärministern Edward Heath om han ville få in liberalerna i en koalition. Hans pris för en sådan överenskommelse, en reform av valsystemet, avvisades av Heath, som avgick till förmån för en Labourregering i minoritet.
Valet i februari 1974 blev höjdpunkten i Thorpes karriär. Därefter dalade hans och hans partis framgångar, särskilt från slutet av 1975 då ryktena om hans inblandning i en komplott för att mörda Norman Scott började mångdubblas. Thorpe avgick som partiledare i maj 1976 när hans position blev ohållbar. När ärendet togs upp i rätten tre år senare valde Thorpe att inte vittna för att undvika att bli korsförhörd av åklagarsidan. Detta lämnade många frågor obesvarade. Trots sitt frikännande blev Thorpe misskrediterad och återvände inte till det offentliga livet. Från mitten av 1980-talet var han handikappad av Parkinsons sjukdom. Under sin långa pensionering återvann han gradvis sitt partis tillgivenhet, och vid sin död hedrades han av en senare generation ledare, som uppmärksammade hans meriter som internationalist, anhängare av mänskliga rättigheter och motståndare till apartheid och alla former av rasism.
Familj och tidig barndom Thorpe föddes i South Kensington, London, den 29 april 1929. Hans far var John Henry Thorpe, en advokat och politiker som var konservativ parlamentsledamot för Manchester Rusholme mellan 1919 och 1923. Hans mor Ursula Norton-Griffiths (1903–1992) var dotter till en annan konservativ parlamentsledamot, Sir John Norton-Griffiths, allmänt känd som "Empire Jack" på grund av sin passionerade imperialism. Familjen Thorpe hävdade släktskap med avlägsna förfäder som bar namnet, inklusive Sir Robert Thorpe, som var lordkansler en kort tid 1372, och Thomas Thorpe, som var talman i underhuset 1453-54. Det finns inga direkta bevis för någon koppling mellan dessa figurer och Jeremy Thorpes familj.
De mer sentida Thorpe-förfäderna var irländare och härstammade från den äldre av två bröder som, enligt familjetraditionen, var soldater under Cromwell under återerövringen av Irland. Båda belönades med mark. Ättlingarna till den yngre brodern – från grevskapet Carlow – var framgångsrika i Dublin som sheriffer och borgmästare, men de äldre förlorade sin mark och blev arrendatorer och handelsmän. Jeremy Thorpes farfars far, William Thorpe, var en polis i Dublin som, efter att ha varit arbetare, gick med i polisen som konstapel och steg till graden av polisintendent. En av hans många söner, John Thorpe, blev anglikansk präst och tjänstgjorde som ärkediakon i Macclesfield från 1922 till 1932. Ärkediakonens giftermål 1884 med en dotter från den förmögna anglo-irländska familjen Aylmer gav familjen Thorpe en betydande förmögenhet, liksom hans äldre dotter Olives giftermål in i den inflytelserika Christie-Miller-familjen i Cheshire. Både John Henry och Jeremy Thorpe skulle dra nytta av denna koppling, eftersom Christie-Millers betalade kostnaderna för deras utbildning.
Jeremy var sina föräldrars tredje barn efter två systrar. Hans uppväxt var privilegierad och skyddad, under vård av barnflickor och barnsköterskor tills han 1935 började på Wagners dagskola i Queen's Gate. Han blev en skicklig violinist och uppträdde ofta på skolkonserter. Även om John Henry Thorpe inte längre satt i parlamentet hade han behållit många av sina politiska kontakter och vänskaper, och ledande politiker underhölls regelbundet i Thorpes hem. En av de starkaste av dessa vänskapsband var den med familjen Lloyd George – Ursula Thorpe var en nära vän till den tidigare liberala premiärministerns dotter, Megan, som blev Jeremys gudmor. Den tidigare premiärministern David Lloyd George, som då och då besökte Jeremy, blev Jeremys politiska hjälte och förebild och hjälpte till att forma hans ambitioner för en politisk karriär i det liberala partiet.
Utbildning Skolgång I januari 1938 började Jeremy på Cothill House, en skola i Oxfordshire som förberedde pojkar för att komma in på Eton. I mitten av 1939 såg det ut som om det skulle bli krig, och familjen Thorpe flyttade från London till byn Limpsfield i Surrey där Jeremy gick på Hazelwood School. Kriget började i september 1939. I juni 1940, när en invasion hotade, skickades Thorpe-barnen att bo hos sin amerikanska moster Kay Norton-Griffiths i Boston. I september samma år började Jeremy på Rectory School i Pomfret, Connecticut. Han stannade där i tre i allmänhet lyckliga år. Hans huvudsakliga fritidsuppgift, mindes han senare, var att ta hand om skolans grisar. År 1943 ansågs det säkert för barnen att återvända till England, och John Henry använde sina politiska kontakter för att säkra en passage för Jeremy på Royal Navys kryssare HMS Phoebe.
Thorpe började på Eton i september 1943. Han visade sig vara en likgiltig elev, han saknade idrottslig begåvning, och även om han ytligt sett var en rebell mot konformitet, gav hans frekventa famlande till auktoriteter honom smeknamnet "Oily Thorpe". Han irriterade också sina skolkamrater genom att skryta med sin bekantskap med en rad kända och viktiga personer. Han förolämpade skolans traditionalister genom att avgå från skolans kadettstyrka och chockade andra genom att uttrycka sin avsikt att gifta sig med prinsessan Margaret, som då var nummer två i den brittiska tronföljden. Thorpe avslöjade inte mycket om sina år på Eton, förutom att han var medlem i skolorkestern och att han vann en pokal för sitt violinspel – han övervägde kort möjligheten till en karriär som professionell violinist. Hans tid på Eton överskuggades av hans fars död 1944, 57 år gammal.
Oxford
Efter att ha säkrat en plats vid Trinity College, Oxford, lämnade Thorpe Eton i mars 1947. I september påbörjade han 18 månaders värnplikt, men inom sex veckor skrevs han ut av medicinska skäl efter att ha kollapsat under en överfallskurs. Eftersom hans plats i Oxford inte var tillgänglig förrän året därpå, arbetade Thorpe som tillfällig förberedande skollärare innan han antogs till Trinity den 8 oktober 1948.
Thorpe läste juridik, men hans främsta intressen i Oxford var politiska och sociala. Från sina tidigaste studiedagar drog han uppmärksamhet till sig genom sitt flamboyanta beteende. Enligt Thorpes levnadstecknare Michael Bloch gav hans "bleka utseende, mörka hår och mörka ögon och kantiga drag, honom en diabolisk utstrålning". Han var snabb att söka politiska poster, till en början i Oxford University Liberal Club (OULC) som, trots den svacka som drabbade det liberala partiet nationellt, var en blomstrande klubb med över 800 medlemmar. Thorpe valdes in i klubbens kommitté i slutet av sin första termin. I november 1949 blev han dess ordförande. Utanför Oxford visade Thorpe ett genuint engagemang för liberalismen i sina entusiastiska bidrag till partiets nationella valkampanjer, och när han fyllde 21 år i april 1950 ansökte han om att få sitt namn lagt till på partiets lista över möjliga parlamentskandidater.
Efter OULC blev Thorpe ordförande för Oxford University Law Society, även om hans främsta mål var att vara ordförande för Oxford Union, ett ämbete som ofta användes som en språngbräda till nationell berömmelse. Normalt sett tjänstgjorde blivande ordföranden först på förbundets lägre kontor, som sekreterare, kassör eller bibliotekarie, men Thorpe, som hade imponerat som en självsäker och kraftfull debattör, bestämde sig i början av 1950 för att försöka direkt bli ordförande. Han besegrades lätt av den framtida programledaren Robin Day. Hans målmedvetna strävan efter ämbeten, och de tvivelaktiga strategier han ibland använde, ledde till några bittra kampanjer, men han fick många anhängare och senare under 1950 slog han två formidabla utmanare – socialisten Dick Taverne och den konservative William Rees-Mogg – för att säkra ordförandeposten under andra terminen 1951.
Thorpes tid som president kännetecknades av den bredd av framstående gästtalare som han rekryterade, bland dem den blivande lordkanslern Lord Hailsham, advokaten och före detta liberala parlamentsledamoten Norman Birkett och humoristen Stephen Potter. Den tidskrävande karaktären hos hans olika ämbeten innebar att Thorpe behövde ett fjärde år för att slutföra sina juridikstudier, som avslutades sommaren 1952 med en tredje klassens hedersexamen.
I Oxford åtnjöt Thorpe många vänskapsband med sina samtida, av vilka många senare uppnådde utmärkelser. Dessa var nästan uteslutande med män. Trots detta identifierades han inte som medlem av någon av Oxfords homosexuella grupper. Han anförtrodde en vän att politiken gav honom den nödvändiga nivån av känslomässig upphetsning, vilket gjorde sexuella relationer onödiga. Således, menar Bloch, accepterades han av sina studiekamrater som "en i grunden asexuell karaktär, insvept i politik och sin karriär".
Politisk karriär Parlamentskandidat Efter att ha accepterats som en potentiell liberal parlamentskandidat letade Thorpe efter en valkrets. Vid de allmänna valen 1950 och 1951 hade partiets parlamentsledamöter minskat, först till nio, sedan till sex. Vissa kommentatorer såg ingen annan framtid än "ytterligare utmattning och ytterligare förluster för de två stora partierna". Journalisten Julian Glover skriver att Thorpes beslutsamhet att stanna kvar i partiet, trots dess elände, visade på ett mer principiellt engagemang för liberalismen än vad många kritiker har erkänt. Hans chanser att nå parlamentet skulle ha varit betydligt större inom antingen de konservativa partierna eller Labourpartiet.
Till en början erbjöds den unge kandidaten möjligheten att efterträda partiledaren Clement Davies i Montgomeryshire i Wales, när Davies bestämde sig för att gå i pension. Eftersom det inte fanns några omedelbara utsikter till det, sökte sig Thorpe på annat håll, särskilt till Devon och Cornwall, där partiet hade långa traditioner och hade gjort respektabla val 1950 och 1951. I det valet hade Thorpe assisterat den liberale kandidaten för norra Cornwall, Dingle Foot, vars agent rekommenderade honom till den närliggande valkretsen North Devon. Det lokala partiet i Torrington var också angeläget om att anta Thorpe som sin kandidat, medan Foot såg honom som en möjlig efterträdare i norra Cornwall. Thorpe valde att kämpa mot North Devon, ett mandat som en gång innehafts av liberalerna trots att partiet 1951 hade hamnat på tredje plats efter de konservativa och Labour, med mindre än 20% av rösterna.