miniatyr|Dante Alighieri är en av den medeltida litteraturens centralgestalter i Europa. Medeltidens litteratur tar vid där den europeiska antikens litteratur slutar och övergår i renässanslitteraturen. Medeltiden som litterär, kulturell och historisk epok är en väsentligen europeisk företeelse. Indelningen i sig är uppfunnen av europeiska renässansförfattare.Olsson & Algulin, s. 93.
Delar av den klassiska litteraturen gick inledningsvis förlorad när den medeltida litteraturen tog vid, men under högmedeltiden inleddes en kulturell blomstring, med centrum i Frankrike, där det klassiska arvet revitaliserades. Vergilius blev under den hög- och senmedeltida litteraturen stilbildande och centrum för alla klassiska studier. Hjälteepos och hövisk diktning stod i den högmedeltida litteraturens centrum, och från Frankrike gick kulturella strömningar till övriga Europa. I Frankrike introducerades flera sagor, berättelser och topoi som påverkade den övriga medeltida europeiska litteraturen.
Högmedeltiden med dess franska litterära centrum fortgick till omkring 1250-talet, då Italien framträdde som nytt litterärt centrum. Dante Alighieri kan sägas ha skapat det italienska språket som litterärt språk, och med Dante och Petrarca introducerades den mycket inflytelserika sonetten. Deras poesi och verk blev mycket inflytelserika i den europeiska litteraturen under senmedeltiden och framåt. Därtill bidrog Giovanni Boccaccio med Decamerone, som populariserade novellen som litterär form. I Decamerone återberättar tio personer tio noveller vardera, om kärlek och livet i karantän från digerdöden. I England använde sig Geoffrey Chaucer av ett liknande grepp som Boccaccio i Decamerone, när han skrev Canterburysägner, en fresk över medeltidens England.Olsson & Algulin, ss. 100–141.
Det författades även en hel del kyrklig litteratur under medeltiden, som i huvudsak skrevs på latin. Det rör sig om läroböcker, hymner, teologiska verk och olika former av liturgiska texter, predikningar, helgonlegender och mirakelsamlingar.Rydén, ss. 59–60. Heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser är ett tidstypiskt exempel.
Kännetecken
Övergången till medeltida litteratur miniatyr|Boethius är en av gränsgestalterna till den medeltida litteraturen, och en viktig brygga mellan antik och medeltida filosofi. Övergången från antik litteratur till medeltida litteratur präglas i synnerhet av tre författare, som litteraturvetarna Bernt Olsson och Ingemar Algulin kallar för gränsgestalter: Martianus Capella, Aurelius Prudentius och Boethius. Capella, den enda av de tre som var inte var kristen, skrev framförallt en mycket inflytelserik roman, De nuptiis Philologiae et Mercurii (Filologins bröllop med Mercurius). Romanen är en allegori som på många vis förebådar medeltiden, dels genom formen, men också genom att lägga grunden för medeltidens skol- och bildningssyn. Filologin får de sju fria konsterna som brudgåva, de konster som lärdes ut i de medeltida skolorna. Prudentius skrev Psychomachia, en allegorisk skildring av olika makters kamp om själen. Abstrakta begrepp som tro, kyskhet och begär uppträder på ett sätt som blev stilbildande för medeltidslitteraturen. Boethius, slutligen, blev genom Filosofins tröst, en moralfilosofisk tänkebok präglad av Cicero och Seneca den yngres tankar, en viktig brygga mellan antik och medeltida filosofi. Filosofins tröst har beskrivits som det i Västerlandet enskilt mest betydelsefulla och inflytelserika verket under medeltidens kristendom, och det sista stora västerländska verket som kallas klassiskt.The Consolation of Philosophy (Oxford World's Classics), Introduction (2000)Dante placerade Boethius som den "sista romaren och den första skolastikern" bland akademikerna i sitt paradis (se Den gudomliga komedin). Hos alla tre författarna var en ofta komplicerad och symboltung allegori central, ett grepp som blev mycket viktigt under medeltiden. Deras moralfilosofi byggde också på att frälsa själen, snarare än att vårda den som under antiken.Olsson & Algulin, ss. 96-97.
Medeltida litteraturens ämnen Man har ofta delat in medeltidens litteratur i tre olika ämnen: det brittiska ämnet, det franska ämnet och det romerska ämnet. Verk som använder sig av det brittiska ämnet skildrar i huvudsak Kung Artur, andra mytiska brittiska kungar och keltiska myter. Verk som använder sig av det franska ämnet skildrar i synnerhet Karl den stores krig mot morer och saracener, medan verk som använder sig av det romerska ämnet i huvudsak skildrar myter och berättelser från det antika Rom (och till viss del även antikens Grekland).Classen, s. 893.
Litteraturen liksom kulturen i övrigt präglades under epoken av kontinentens samhällsstruktur, som i hög grad dominerades av feodalism. En majoritet av de skrivkunniga var utbildade i teologi, vilket innebär att kyrkan hade en stor makt över det kulturella skapandet. Den största delen av medeltidens litteratur tillkom i kyrkliga miljöer. I klostren och de kyrkliga miljöerna studerades inte bara teologi, utan även språk, vetenskap och litteratur. Vetandet som samlades kommenterades, vidareförmedlades och översattes.Rydén, ss. 45-47. I övrigt kretsade kulturlivet i synnerhet kring hoven, vilket medförde att hövisk diktning med dess höviska kärlek blev framträdande delar av den medeltida litteraturen.
Curtius konstaterar att den latinska medeltiden utgör den "vittrande romerska vägen från antiken till den moderna världen.""crumbling Roman road from the Antiquity to the modern world." – Curtius, s. 17. Att han särskiljer det som den latinska medeltiden är viktigt, eftersom de delar som kopplas samman genom latinet som språk har ett starkt kulturellt och språkligt utbyte mellan dess delar. Det är denna latinska kultur som sedermera sipprar ut och sprider sig till bland annat England och Tyskland, vars litterära epok han konstaterar föds först i och med Johann Wolfgang von Goethe. Brittisk litteratur blir sin egen först i och med reformationen. Övriga delar av Europa tar emot influenser från de latinska delarna, men påverkar ingen. Han konstaterar vidare att genom Europas romanska delar och deras påverkan får väst sin latinska skolning, som är den direkta kopplingen mellan den moderna litteraturen och den antika. Det är, menar han, till syvende och sist genomsyrandet av den antika kulturen i den moderna, genom den latinska medeltidens brygga, som ger den europeiska världen dess djup, fullhet och komplexitet.Curtius, ss. 16-36.
Medeltida litteraturens språk Om än flera av de mer berömda verken är skrivna på folkspråk, var skriftspråket nästan uteslutande detsamma som det liturgiska: latin i västvärlden, grekiska och kyrkoslaviska i Östeuropa. Wulfilas bibelöversättning (Silverbibeln) på gotiska, Hildebrandslied och Nibelungenlied på forntyska, Beowulf på fornengelska, och Rolandssången på fornfranska tillhör de mer omtalade undantagen.Epoker och diktare, red. Lennart Breitholtz, Stockholm: A&W, 1972 miniatyr|Vergilius är huvudgestalten i alla latinstudier, och har en mycket stor påverkan på den europeiska medeltidslitteraturen. Latinet dominerade som skriftspråk inom kyrkan och den religiösa litteraturen. Det skrevs också världslig litteratur på latin, likt historiska krönikor som Saxo Grammaticus Gesta Danorum (där historien om Hamlet kommer ifrån). Men redan under medeltiden blev den Grekisk-ortodoxa kyrkan alltmer välvilligt inställd till översättningar till folkspråk, och tidigt kom översättningar till bland annat gotiska och fornkyrkoslaviska. I det katolska Europa började litteratur skrivas på folkspråken från 1100-talet, även om det redan tidigare fanns muntlig litteratur på folkspråken.
Krönikan blev under medeltiden historieskrivandets genre samt den form dagliga rapporteringar antog. Många historiker var kristna, och flera krönikor räknas till den kristna litteraturen: verk av bland andra Gregorius av Tours och Beda venerabilis. Ett egenartat undantag är den forngermanska och brittiska diktningen, som finns bevarad från epoken (Snorre Sturlassons Edda, Beowulf, Geoffrey of Monmouth med flera) som intar en mellanställning mellan mytologi, legend och faktisk historieskrivning. Hagiografin (Jacobus de Voragine) var en annan populär genre som uppkom under medeltiden. Ytterligare en litterär genre som föds under medeltiden är encyklopedin (Isidor av Sevilla, Suda). Giovanni da Pian del Carpines och Marco Polos berättelser hör till medeltidens främsta reseskildringar.
Medeltida litteraturens medium Den litterära traditionens medium under medeltiden är utbildningen och det framväxande utbildningsväsendet, inte minst genom den karolingiska renässansen. Karl den store och den karolingiska humanismen bidrog till en ny syn på bildning som Curtius menar ger näring till hela den latinska medeltida litteraturen.Curtius, ss. 43-48. Genom studiet av de fria konsterna konstituerades tankesystem som förde med sig tidigare litterära traditioner. Dessutom grundades för första gången i världshistorien universitet, där universitetet i Paris tidigt spelade en central roll. Via universiteten kunde bland annat Thomas av Aquino infoga aristotelianska tankar i den kristna världsbilden, och i det från katolsk inkvisition avlägsna Oxfords universitet kunde de aristotelianska tankarna från arabiska tänkare som Averroës än enklare bli en del av universitetslivet. Tyskland var i hög grad avskärmat från de tidigmedeltida intellektuella strömningarna.Curtius, ss. 56-61.
Av de fria konsterna ses grammatiken som grunden för allt annat. Under medeltiden innefattar grammatiska studier även bland annat studier av stilistiska figurer och metrik. Studiet av stilistiska figurer blir bland annat viktigt för den medeltida exegetiken. Dessutom spelar begreppen exemplum och sentens viktiga roller. Exempla och sentenser lärdes ofta in utantill, för att repetera i variationer. Vissa författare och tänkare sågs som särskilt viktiga i det avseendet, och utbildningen i de fria konsterna skulle således syfta till att ge studenten kunskap nog att kunna recitera och återanvända tillräckligt många författares tankar och filosofier för att kunna använda deras sentenser i sin egen diktning. Det är i det hänseendet centralt att det inte fanns en kronologisk syn på dessa författare. Alla författare och auktoriteter som användes hade samma värde. Det fanns inget historiskt, kritiskt sinne. Tidigare författare, sentenser och exemplum var snarare ett magasin av möjligheter att använda sig av.Curtius, s. 51. Vergilius är huvudgestalten i alla latinstudier, vilket innebär att Vergilius fick ett stort litterärt inflytande under medeltiden. Det syns inte minst i Dante Alighieris Den gudomliga komedin.Curtius, ss. 36-42.
Tidigmedeltidens litteratur (600-1000) miniatyr|Snorre Sturlason, författare till Snorres Edda. Den medeltida litteraturen delas ofta in i den tidigmedeltida, den högmedeltida och den senmedeltida litteraturen. Från den tidigmedeltida epoken finns det relativt lite litteratur bevarad, åtminstone från Västeuropa, samtidigt som mycket av den grekiska och romerska litteraturen gick förlorad. Undantagen rör framförallt germanska historieskrivare, som Gregorius av Tours, Paulus Diaconus och Beda venerabilis. Tacitus har berättat om germanernas vilda sånger, men några sådana finns inte bevarade. Den första texten på ett germanskt språk är Wulfilas översättning av Bibeln. Forntidslitteratur på danska, svenska och tyska är sällsynt, utan kom i högre grad att tecknas ner i England och på Island, eftersom kristendomen där var mer tolerant mot de forntida kulturerna. Av fornhögtysk poesi finns några få dikter nedtecknade genom tillfälligheter, bland annat hjältedikten Hildebrandslied.Olsson & Algulin, ss. 96-105.