Bo Gösta Bohman, född 15 januari 1911 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm,Sveriges befolkning 1970 (ver. 1.04) - Mtl Stockholms stad och län 1971, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. död 12 augusti 1997 i Stockholm,Sveriges dödbok 1947–2003 (ver. 3.00) - RTB 97/SPAR92f/SPAR97, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. var en svensk jurist och politiker. Han var moderatledare åren 1970–1981, Sveriges finansminister 8 oktober–24 november 1976 och ekonomiminister åren 1976–1978 och 1979–1981. Han var vidare juris kandidat och direktör samt riksdagsledamot åren 1958–1991.
Bohman bidrog till att moderaternas väljarstöd växte under hans tid som partiledare. Han blev en förebild för många moderata politiker, speciellt inom Moderata Ungdomsförbundet. Moderaternas framgångar i valen under 1970-talet bidrog till att stärka Bohmans ställning inom partiet.
Biografi Gösta Bohman var son till den småländske, frisinnade disponenten Conrad Bohman och hustrun Berta. Farfadern Carl Vilhelm Boman var bonde och lanthandlare, efter att ha varit masmästare liksom sin far Hans Johan Boman. Tidigare generation på Gösta Bohmans fädernelinje var torpare i Hjorteds socken. Under några år bodde familjen Bohman i Norge. Gösta Bohman tog 1930 studentexamen vid Östermalms läroverk.
Efter utbildning vid Svea artilleriregementes aspirantutbildning i Kristianstad, blev Bohman reservofficer 1932. Fyra år senare avlade Bohman juris kandidatexamen efter studier på juristprogrammet vid Stockholms högskola (nuvarande Stockholms universitet). Åren 1936–1939 fullgjorde Bohman sin tingstjänstgöring vid Södra Roslags häradsrätt. Efter avslutad tjänstgöring som andre tingsnotarie ryckte han in som löjtnant i det militära. Bohman befordrades under sin tjänstgöring till kapten. Familjen Bohmans liv under beredskapstiden skildras i boken I världskrigets skugga, vilken till övervägande del består av makarna Gunnel och Gösta Bohmans brevväxling från krigsåren.
Bohman spelade även en avgörande roll i att etablera Ramundberget som fjällsemesterort då han i mitten av 1930-talet var ledare för studentgrupper från "Den akademiska fjällklubben" som åkte på skidresor dit.http://www.lodgegustafvsson.se/text1_7.html
År 1939 gifte sig Bohman med förste bibliotekarien i riksdagsbiblioteket Gunnel Mossberg och fick med henne barnen Kajsa Lindståhl, Mia Bohman och tre andra. De skildes 1953, men gifte om sig 1960 och var gifta till hustruns död 1994.
Stockholm och Handelskammaren År 1939 blev han direktörsassistent vid Stockholms byggmästarförening. År 1942 valdes Bohman till tillförordnad borgarrådssekreterare vid stadsbyggnadsroteln åt stadsbyggnadsborgarrådet Yngve Larsson. Borgarrådet föreslog därefter Bohman som biträdande sekreterare i Stockholms handelskammare, en post han innehade åren 1942–1948. På denna post tog Bohman initiativ till en konferens om planfrågor 1943. År 1948 blev han vice verkställande direktör vid Stockholms handelskammare där han ansvarade för remissbesvarandet och frågor som priskontroll, markpolitik, distribution och lokalfrågor. Han var drivande i stadsplanefrågorna kring Norrmalmsregleringen och var emot många rivningar och alltför bilvänliga trafiklösningar. Hans arbete i dessa frågor gjorde att han aldrig blev verkställande direktör i Handelskammaren, som hellre ville ha smidiga relationer med Socialdemokraterna. Han var under sin tid på handelskammaren en drivande kraft i skapandet av Vällingby och Farsta centrum, omdaningen av Kungsträdgården, och i Stockholms Köpmannaförbund och köpmansklubb. Han hade även styrelseuppdrag i affärssammanslutningar som Näringslivets byggnadsdelegation 1956–1970. Han lärde vid sin tid där känna den blivande moderatledaren Yngve Holmberg.
År 1956 var det på förslag att lansera Bohman som riksdagskandidat för Högerpartiet inför 1956 års andrakammarval men Bohman stannade kvar vid handelskammaren. Mot slutet av 1950-talet blev han en av de vice ordförandena i Stockholmshögerns förbund.
Riksdagsman Vid det extra utlysta sommarvalet 1958 blev Bohman invald i andra kammaren för Stockholms stad. Vid inträdet i andra kammaren blev han suppleant inom både Statsutskottets femte avdelning och Bankoutskottet vilket var några av hans första riksdagsuppdrag. Åren 1961–1963 var Bohman ordförande i Stockholmshögerns förbund. År 1963 till 1965 var han suppleant i Europarådet och från 1965 var han ordinarie ledamot där. Efter valförlusten för högern i 1964 års andrakammarval höll han ett anförande med rubriken "Näringsliv och politik" för Stockholms Köpmannaklubb, där han vände sig mot pessimisterna. Han gjorde i detta anförande bland annat en analys av det svenska näringslivet och dess samhällsnytta. Han krävde därom en mer politiskt medveten och mindre samarbetsvillig attityd från näringslivets sida mot den socialdemokratiska regeringen. Han hänvisade till den mångårige Stockholmskorrespondenten för Düsseldorftidningen Handelsblatt, Kurt Neumann, som hade myntat begreppet "harpsundsdemokrati" efter 1964 års val. Neumann sade att den som sådan var socialdemokraternas strategi att isolera de borgerliga partierna. Han tillade också att regeringspartiet lyckats framstå som statsparti och inte få av dem som man tidigare trodde vara regeringspartiets motståndare "sind zu ihren besten Propagandisten geworden".
Förste vice partiordförande Han blev efter partiordföranden Gunnar Heckschers avgång 1965 förste vice partiordförande. Han blev ävenledes den siste ordföranden i riksdagens mäktiga statsutskott. Han blev av ordföranden för högerns valberedning, Bo Turesson, ombedd att ställa upp som förste vice ordförande; efter en viss tvekan rådfrågade han handelskammarens verkställande direktör Olof Leffler som rådde honom att acceptera.
Remissdebatter 1965–1967 En av Bohmans första remissdebatter som Högerns gruppledare i Andra kammaren utspelades hösten 1965. Han kritiserade som gruppordförande statsrådet Palmes tal i Vietnamfrågan under sommaren 1965. Han sekunderades i denna kritik av folkpartisterna Bertil Ohlin och Sven Wedén. Statsminister Erlander och utrikesminister Nilsson gick till försvar för Palme. Palme själv gick till slut in i debatten och försvarade sitt tal.
Under den första remissdebatten i januari 1966 frågade Bohman finansminister Gunnar Sträng om vad för sorts åtstramningsåtgärder denne tänkte vidta efter kommunalvalet samma år. Bohman efterfrågade i synnerhet en "paketlösning mot inflationen" och ett "förnuftigt skattesystem". Dessa enligt Bohman önskvärda åtgärder skulle hindra prisstegringar och stimulera sparandet. Vid den ekonomiska debatten i maj samma år kritiserade den vice högerledaren Erlanderregeringens penningpolitik. Han angrep dess bristande förmåga att "garantera penningarnas värde".
Vid remissdebatten i januari 1967 kritiserade Bohman regeringens analys av det internationella världsläget. Bohman gick till rätta med det i hans tycke regeringens felaktiga slutsats att göra en total omprövning av försvaret. Han påpekade bland annat Vietnamkriget och de "konvulsioner" som skakade Kina. Bohman och hans högerkollega Ivar Virgin hade i protest mot regeringens hållning i försvarsfrågan hoppat av försvarsutredningen. Högerledaren Holmberg meddelade dock senare att Bohman och Virgin skulle kvarstå i försvarsutredningen.
I februari 1967 debatterades regeringens förslag till inkomsthöjningar för budgetåret 1967/68. Bohman beklagade i debatten att regeringspartiets och mittenpartiernas enighet om att området för skattelättnader var för tillfället mycket begränsat. Ohlin replikerade på detta inlägg att han fann det tillfredsställande att högern accepterat vissa skattehöjningar. Han delade även Bohmans förhoppningar att dessa inte skulle vara långvariga. Bohman svarade att högern inte hade gått ifrån den skattepolitik man tidigare hade hävdat utan enbart gjort en modifiering.
Debatt om investeringsbank 1967 Under våren 1967 hölls det också en debatt gällande den investeringsbank som skulle inrättas. Bohman och den konservative partiledaren Holmberg kritiserade den nya statliga banken i hårda ordalag. Bohman kallade det exempelvis för ett köttben till de radikala socialiseringsivrarna. Statsminister Erlander avvisade dock oppositionskritiken gällande Investeringsbanken. Han kom med genmälet att den nya banken var ytterligare ett frihetsgivande initiativ från socialdemokraternas sida. I mitten av september 1967 startade valrörelsen inför 1968 års andrakammarval i gång i smyg genom de debatter som hölls mellan socialdemokraterna och de borgerliga. Bohman själv debatterade med Gunnar Sträng.
Debatten 1968 År 1968 var ett händelsefyllt år. I maj 1968 debatterades det i riksdagen angående de kravaller som skedde i händelse av den Davis Cup-match som skulle spelas mellan Sverige och Rhodesia. Den blivande moderatledaren kritiserade statsminister Erlander för att denne enligt Bohmans åsikt likställde vänner av lag och ordning med "reaktionärer". Under 1968 kritiserade Bohman regeringen för att vara eftergiven radikala och "högröstade opinioner" gällande vapenexporten till Latinamerika.
Byte av partinamn Efter valförlusten i andrakammarvalet 1968 bytte högern i januari 1969 namn till Moderata Samlingspartiet. Bohman motsatte sig till en början namnförslaget men godtog senare det hela. I samma veva bytte Holmberg till Andra kammaren, och Bohman fick 1970 Första kammaren på sin lott. Samma år blev han moderat gruppledare i Första kammaren.
Skatte- och rättsdebatt 1970 I remissdebatten i januari 1970 kritiserade Bohman Palmeregeringens "hemlighetsmakeri" gällande den nya skattereformen. Han efterlyste framför allt "öppenhet", och "samverkan" som han ansåg socialdemokraterna brukade "skryta" med. I en riksdagsdebatt i mars 1970 angående den stigande brottsligheten försvarade han "rättssamhällets ansvar för medborgarna till liv och egendom". Han kritiserade också "denna djupt antidemokratiska mentalitet" hos vissa samhällsgrupper som talade om "fred och frihet", men som använde sig av våld.
Valförlusten 1970 Efter en ny valförlust i riksdagsvalet i september 1970 tappade många i partiet förtroende för partiledaren Yngve Holmberg, vilket gjorde att krav på Holmbergs avgång började höras. Detta ledde till att Bohman blev motkandidat i en partiledaromröstning, som ägde rum vid en extra partistämma på Farsta gymnasium i Stockholm den 14 november 1970. Partistämman blev särdeles dramatisk. Nationalekonomen Staffan Burenstam Linder, av många politiska bedömare ansedd som en "up-and-coming" man inom politiken, fällde avgörandet genom att fastslå, att han med endast stor tvekan ville ingå i ett partipresidium under Yngve Holmberg. Med 132 röster mot Holmbergs 82 röster valdes Bohman till ny partiledare, vilket inledde en tid av valframgångar och klarare liberal profilering.
Moderatledare Tillsammans med de övriga medlemmarna i partipresidiet, nationalekonomen Staffan Burenstam Linder från Stockholm, den småländske lantbrukaren Eric Krönmark lyckades han få partiet på rätt köl igen efter de traumatiska Heckscher-Holmbergåren. Dessa nedgångsår hade resulterat i valnederlag, medlemsflykt och interna stridigheter mellan mörkblå och ljusblå. Nedgångsåren hade också lett till dåligt skötta partikassor. Han hade i det arbetet god hjälp av först Bertil af Ugglas och sedan av Lars Tobisson som fungerade som partisekreterare under större delen av Bohmans partiledartid.
1971–1973