Svenska Rayon-aktiebolaget (SRA) var ett svenskt företag inom syntetmaterialbranschen. Verksamheten startade i Älvenäs söder om tätorten Vålberg utanför Karlstad år 1942, fram till 1947 verksamt under namnet AB Cellull. Fabriken var ursprungligen en ansats till att förse Sveriges textilindustri med råvara under landets avspärrning under andra världskriget. Verksamheten avstannade när Svenska Rayon AB gick i konkurs hösten 2003. Fabriken lades slutligen ner i mars 2004. Idag används Svenska Rayon AB:s gamla fabriksområde i Älvenäs av andra företag.
Historia
Grundande miniatyr|Cellullfabriken under byggnad i Älvenäs 1941. Kooperativa förbundet (KF) anlade Älvenäs cellullfabrik år 1941 för tillverkning av cellull.Digitaltmuseum.se: Älvenäs cellullfabrik, även kallat Svenska Rayon, strax söder om tätorten Vålberg, läst 19 januari 2020 Verksamheten startade år 1942. Syftet med fabriken var att skapa inhemsk produktion av textilier, då Sverige var avspärrat och utrikeshandeln var starkt begränsad under det pågående världskriget. Cellullen var tänkt att ersätta den bomull och ylle som tidigare importerats. KF kom att äga hälften av bolaget och privata intressenter resten.
Expansion Frågan början var tanken att cellullfabriken skulle läggas ned efter kriget. Men bolagets produkter var så efterfrågade att tillverkningen fick fortsätta. Produktionen av rayonull skulle snart också komma att kombineras med produktion av rayonsilke i syfte att ge fabriken en framtida positiv utveckling.
Det engelska företaget Courtaulds Limited förvärvade patenträttigheter för Europa för en kontinuerlig metod för produktion av rayonsilke efter andra världskriget. AB Cellull ingick ett avtal med Courtaulds Limited i mars 1946 som innebar att pantenrättigheterna överläts på AB Cellull. De två bolagen skulle också inleda ett tekniskt samarbete. En fabrik för tillverkning av rayonsilke skulle nu komma att uppföras mitt emot cellullfabriken i slutet av 1940-talet. Fabriken byggdes på den östra sidan av den tidigare badstranden och uppfördes i en enda enhet. Hela maskinparken köptes från Courtaulds Limited, med undantag för en maskin som införskaffades från USA. Den stora textilspinnmaskinen var hela tre etage hög och bestod av ett spinndäck, ett processdäck och ett tvinndäck. Byggnationen genomfördes av företaget Svenska Entreprenad AB, som senare överlät kontraktet till AB Skånska cementgjuteriet. Spräng- och schaktarbeten påbörjas under hösten 1946 och det första försöket med produktion av rayonsilke i den nya fabriken genomfördes i november 1949. Fabriken i Älvenäs skulle komma att besökas av FN:s generalsekreterare Trygve Lie i slutet av juli 1951. Lie besökte fabriken på uppmaning av Tage Erlander. Han beskrev fabriken som "en meget pen bedrift".
miniatyr|Silkesfabriken på vykort från 1956.Silkesfabriken beräknades kunna producera 2 500 ton per år. Hälften av produktionen skulle utgöras av rayoncord, som användes i bildäck, och andra hälften av rayonsilke för textilindustrin. Överingenjör Rune Wirén utsågs till chef för silkesfabriken. Fabriken uppnådde full produktion av rayonsilke och rayoncord redan år 1952, trots försenade leveranser av maskiner. Samma år startade bolaget ett cordväveri i Kristinehamn. Produktionen i silkesfabriken uppnådde omedelbart en internationellt sett hög kvalité. Trots att den manuella behandlingen skulle vara minimal vid användning av metoden för kontinuerlig produktion av rayonsilke var silkesfabriken betydligt mer personalkrävande än cellullfabriken. Jämsides med byggandes av silkesfabriken uppfördes därför 42 nya enfamiljshus i samhället Älvenäs och 150 lägenheter i bostadsområdet Gökhöjden. Antalet anställda i fabriken var cirka 1 200 i början av 1950-talet.
AB Cellull bytte namn till Svenska Rayon AB den 1 september 1947. Bolaget drabbades av textilkrisen i början av 1950-talet. Krisen ledde till stora prissänkningar. Enbart den svenska textilindustrins inköp halverades jämfört med föregående år när krisen var som störst år 1952. Bolaget räddades från stora förluster tack vare den stora efterfrågan på rayoncord. Den kommande tioårsperioden i bolagets historia skulle vara framgångsrik. Textilkrisen hade vänt redan år 1953. Även om försäljningen på den svenska marknaden fortsatte att minska, kompenserades detta av en stigande export. Spinnfärgad ull och textilsilke började att tillverkas år 1955 och blev snabbt efterfrågat av kunderna. Fibern visade sig vara tålig och tillverkades i en rad olika färgnyanser. På grund av framgången med cordprodukterna beslutade bolaget att införskaffa en ny cordmaskin år 1954. Den nya maskinen togs i bruk år 1956 och kapaciteten beräknades att höjas från 2 400 ton per år till 3 600 ton per år. För att ytterligare höja produktionen av rayoncord omändrades även två spinnmaskiner från textilsilkestillverkning till cordtillverkning år 1959.
Svenska Rayon AB var en pionjär inom svenskt näringsliv när det gällde systemet med differentierad semester. Genom detta system kunde semestern spridas ut över året och produktionen hållas igång när den övriga industrin stängde för den traditionella sommarsemestern. Systemet innebar bland annat att bolaget ordnade subventionerade resor till Sydeuropa för dem som tog ut sin semester på våren eller hösten. Exempelvis kostade en tvåveckorsresa till Rimini 400 kr för en anställd med fru år 1959.
Samarbete med Courtaulds Limited Samarbetet mellan KF och de privata intressenterna börja knaka i fogarna i slutet av 1950-talet. Textilindustrin var inte längre lika beroende av produktionen vid Svenska Rayon AB och flera ville gå egna vägar. KF hade vid flera tillfällen fått problem med företrädarna för de 166 privata intressenterna när beslut skulle fattas. KF köpte slutligen ut samtliga privata intressenter år 1959. Svenska Rayon AB var nu ett helägd kooperativt bolag. Bolaget sålde merparten av sin produktion utanför den kooperativa sfären och utanför Sverige. Bolaget skulle komma att exportera produkter till hela 82 länder i världen. Svenska Rayon AB var nordens största bolag inom sin industrigren, men mindre än sina internationella konkurrenter. Bolaget var i behov av kapitaltillskott för att bland annat finansiera forskning och utveckling. KF var fast beslutet att garantera bolagets framtid, inte minst eftersom hela Vålberg var beroende av dess existens. Svenska Rayon AB hade sedan starten haft ett visst samarbete Courtaulds Limited. Coutaulds Limited var en betydande internationell koncern med 150 fabriker och 63 000 anställda år 1963. Svenska Rayon hade tidigare framfört förslag om ett närmare samarbete vid sidan om licensavtalet, men utan framgång. Svenska Rayon AB kunde gå in på den brittiska marknaden och konkurrera med Courtaulds Limited när EFTA bildades år 1960. Bolaget lyckade snabbt skapa en god marknad för sin rayonull i England. Courtaulds Limited skulle därefter själv ta initiativ till ett samarbete mellan bolagen år 1963.
KF hade goda erfarenheter av tidigare samverkan med Courtaulds Limited och gick med på ett långtgående samarbete. Samarbetet innebar att Courtaulds Limited övertog 49 % av aktierna i Svenska Rayon AB, medan KF behåll resten. Bolagets aktiekapital höjdes från till . Delägarna förband sig även att bland annat göra sådana investeringar som krävdes för att produktionen skulle upprätthållas på en hög teknisk nivå. Till ledamöter i bolagets styrelse utsågs fyra svenskar och tre engelsmän. KF skulle dock behålla ett starkt grepp om bolaget. Samarbetet skulle komma att leda till att Courtaulds Limited blev av med en besvärlig konkurrent, samtidigt som Svenska Rayon AB lovades tillgång till världskoncernens tekniska kunnande. Bolaget beslutade att upphöra med silkesspinningen år 1964, trots att fabriken producerade silke av högre kvalité än de stora internationella konkurrenterna. Rayonsilkesproduktionen hade dock dragits med stora problem och syntetfiber hade börjar tränga in på rayonsilkets användningsområden. Rayonsilkesfabriken kom nu istället att helt användas för cordproduktion. Även cordväveriet i Kristinehamn flyttades till rayonsilkesfabriken. Statlig offentlig upphandling garanterade driften. Under hela anläggningens drift var arbetsmiljön dålig och personalomsättningen därför hög.
Nylonfabriken Redan i början av 1950-talet framfördes förslag inom Svenska Rayon AB om att börja med nylontillverkning. Bolagets forskningschef Rune Wirén gjorde en utredning som visade på lovande förutsättningar. BASF erbjöd sina kunskaper till uppförande av en nylonfabrik, men brist på finansiering medförde att frågan bordlades. År 1956 erbjöd sig Eiser att finansiera en nylonfabrik, men Svenska Rayon AB drog sig fortfarande för att satsa. Bolaget startade dock en liten produktion av lågtryckspolyeten år 1960. Produktionen blev aldrig lönsam och upphörde år 1964, men skulle komma att utgöra en slags föregångare till den framtida nylonfabriken.
År 1961 presenterade Rune Wirén en marknadsundersökning som visade på dubblering av nylonförbrukningen fram till 1965. Bolaget avslog dock hans förslag om att satsa på en nylonfabrik. Året efter visade dock Esso intresse för en nylonfabrik för att få avsättning på biprodukter från sin fabrik i Stenungsund. Men när Coutaulds Limited skulle gå in som delägare i Svenska Rayon AB år 1963 var ett av villkoren från Svenska Rayon AB att en nylonfabrik skulle byggas på basis av Courtaulds Limiteds know how.
Courtaulds Limiteds intresse för nylontillverkning var dock låg och företagets egna kunskaper i praktiken begränsat. Courtaulds Limited föreslog att nylonfabriken skulle byggas in i cordfabriken. Detta motsatte sig dock Svenska Rayon AB. Courtaulds Limited ville även att Svenska Rayon AB endast skulle köpa in äldre maskiner från dem, istället för att köpa in modern flexibel utrusning. Nylonfabriken började byggas i januari 1965 och förlades till Vålberg, där kommunen hade erbjudit mark till självkostnadspris. Fabriksområdet ligger mellan järnvägen till Göteborg och Europaväg 45, norr om bostadsområdet Lärkängen. Svenska Rayon AB ignorerade Courtaulds Limiteds anvisningar och gick sin egen väg vid byggande av nylonfabriken. Bolaget lyckades tack vare detta uppnå mycket hög kvalité på sitt nylonsilke. Nylonfabriken beräknades kunna producera 600 ton per år och fabriken hade planerats så att produktionen skulle kunna fyrdubblas om marknaden expanderade. Fabrikens produktion per år var planerad att vara tillräcklig för 2,5 miljoner skjortor. Wolfgang Zimmerl utsågs till chef för nylonfabriken. Produktionen av nylon påbörjades i januari 1966.
Priserna på nylon rasade redan under byggandet av nylonfabriken och när Svenska Rayon AB introducerade sin nylonprodukt Celon hade bolaget 21 konkurrenter på marknaden, samtidigt som garnförbrukningen sjönk genom ökad import av väv och plagg. För att stödja bolaget beslutade KF att köpa en årsproduktion. Merparten av produktionen såldes dock till Svenska Charmeuse och Eiser. Priserna fortsatte att rasa under 1967 med en vändning kom 1968. Bolaget beslutade nu att öka produktionen genom ökad spinnhastighet. Courtaulds Limiteds egna spinnerier började nu köpa nylon från Svenska Rayon AB tack vare den höga kvalitén. Courtaulds Limited skulle även komma att låna över anställda från Svenska Rayon AB för att lösa produktionsproblem och bygga upp företagets egen tillverkning av nylon. Svenska Rayon AB byggde snabbt ut nylonfabriken för att möta den stora efterfrågan. Linje 2 kunde startas i november 1969 och kapaciteten var fördubblad till 1 200 ton per år i december 1969.