Aapo Kustaa Similä, egentligen Abram Gustaf Similä, född 14 april 1891 i Uleåborg, död 10 november 1972 i Helsingfors, var en finländsk sångare (bas), skådespelare, musiker, kompositör och författare. Han var äldre bror till musikern Martti Similä.
Similäs karriär inleddes som solosångare och pianist. I början på 1910-talet nådde han framgångar som operettskådespelare och hade uppdrag vid flera teatrar. Efter ett misslyckat försök att bli operasångare, fann Similä på 1930-talet en initialt framgångsrik sysselsättning som turnerande folksångare och kantelespelare. I den rollen gjorde han omfattande konsertresor i Europa och USA, och uppträdde för finska frontsoldater under andra världskriget. Hans ovilja att anpassa sig till den moderna musiken gjorde honom successivt marginell. Han publicerade flera musikhistoriska böcker, notsamlingar och tidningsinlagor.
Biografi
Familj och utbildning Similä var son till hemmansägaren Nikolaus Similä och Edla Karolina, född Engelberg. I familjen föddes sju pojkar och en flicka. Med ett gemensamt musikintresse praktiserades flera instrument i hemmet och samtliga i familjen ansågs ha goda sångröster. Den excentriske Aapo lärde lillebrodern Martti noter och spel, först med ett harmonium och senare med taffel och piano. Enligt vännen Ilmari Kianto skulle Similä som 6-åring sjungit kupletter för andra barn i Kakaravaara.
Under skoltiden drömde Similä om att arbeta med hästar, men önskan uppfylldes inte på grund av faderns konkurs. Similä tog då anställning som dräng och körde last mellan Kuusamo och Uleåborg. 1909 utexaminerades han som byggmästare från Uleåborgs tekniska institut. Genom brodern Yrjö, direktör för Finlands byggmästarförbund, erhöll Similä arbete i huvudstaden, men vantrivsel i yrket föranledde honom att i stället satsa på en karriär som sångare. Han studerade 1910–1913 solosång och piano vid Helsingfors musikinstitut, varefter han tog sånglektioner hos Väinö Lehtinen, Väinö Rautavaara, Alexandra Ahnger och Kaarola Avellan. I plastik undervisades han av Katri Rautio och studerade fonetik för Heikki Klemetti.
Karriär
Vid teatern miniatyr|Aapo Similä 1922. Debut som solosångare gjorde han i hemstaden i december 1910. Första stora framgången kom dock när Similä 1912 blev dirigent för arbetarkören Oras i Uleåborg, och samma år framträdde han som solist vid Uleåborgs arbetarteater.
I december 1912 anslöt sig Similä till Pasi Jääskeläinens turnerande teatertrupp Suomalainen Operetti ("Finska Operetten"), vid vilken han också kom att ha regiuppdrag. Med Emil Kauppis Kosijat och Achille Dartois' Papegojor samt med sånger av Santeri Rissanen reste operettgruppen över hela landet med start i januari 1913. 1914 övertogs ledarskapet av Aino Haverinen och i repertoaren ingick Martti Nisonens pjäs Präriens barn; ett västerndrama, i vilket Similä spelade huvudrollen som cowboyen Pohjan Jack. Pjäsen blev vida populär när operetten turnerade med den under våren, och genom den fick Similä sitt genombrott som skådespelare.
Åren 1913–1914 samt 1921–1922 var han skådespelare och regissör vid Kansan näyttämö. Under hösten 1913 turnerade teatern tillsammans med bland andra Martti Nisonen och Theodor Weissman. 1914 reste de till Borgå, Karelen och Savolax, och innan nedstängningen under våren till följd av första världskrigets utbrott hann teatern framföra Glada änkan 25 gånger inför fullsatt salong. Återkommen till Kansan Näyttämö 1921, drev Similä igenom, att Santeri Alkios bok Puukkojunkkarit ("Knivjunkarna") skulle bearbetas till pjäs och sättas upp på teatern, som besvärades av dålig ekonomi och Similä menade, att pjäsen kunde ge goda intäkter. Recensionerna blev goda och pjäsen spelades därefter återkommande på teatern.
1914 valdes Similä till ordförande för Joensuus teatersällskap och innehade tjänsten fram till 1916. Emellertid ingick han samtidigt i Apolloteaterns finska operettgrupp, som hade premiär den 1 februari 1915. Till dess konstnärliga ledare utsågs Anton Franck och för musiken ansvarade kapellmästare Martti Nisonen. Operettens ursprungliga trupp bestod i övrigt av bland andra Theodor Weissman, Bror Niska, Yrjö Saarnio, Rafael Ramstedt, Sigrid Baltcheffsky, Ester Niska, Elli Suokas, Iivari Kainulainen, Dagmar Parmas och Nisonens hustru Martta. Debutnumret var Glada änkan och teaterns finska och svenska operett spelade därefter växelvis varannan kväll.
Under finska inbördeskriget anslöt sig Similä till de vita och under striderna kring Karkku i april 1918 sårades han i vänster hand. Skadan fick honom att flyktigt överväga att lämna den konstnärliga banan. Kort efter freden i maj återvände han till Uleåborg och grundade där med fyra andra intressenter Uleåborgs teater, en efterträdare till stadens nedlagda arbetarteater. Similä valdes till teaterns chef, en befattning han innehade i ett år. Trots brist på skådespelare, lyckades företaget väl. Några roller Similä spelade vid teatern var Gustav II Adolf i Zacharias Topelius' Regina von Emmertiz och Lemminkäinen i Eino Leinos Karjalan kuningas.
På 1920-talet var Similä inblandad i såväl resande som fasta teatergrupper. 1924 var han solist vid Finlands nationalopera, där även hans svåger Antero Suonio verkade. 1927 var Similä inblandad i Hanna Granfelts succéturné Mona Lisa, vilken kulminerade i en konsert i Viborg. Åren 1924–1925 fungerade han som kombinerad skådespelare och kapellmästare vid teatern i Tammerfors. Utanför teaterscenerna ingick han i turnerande kuplettensembler och sjöng på caféer i Helsingfors.
Mottagande av amerikafinnar Den 4 juni 1926 anlände för första gången ett fartyg från New York direkt till Helsingfors med 616 besökande amerikafinländare. Gästerna mottogs med salutskott och en orkester spelade Vårt land. Sedan dess hölls varje sommar fram till 1938 slika mottagningsceremonier, och Aapo Similä medverkade vid över tio tillfällen. 1936 hölls festligheterna på Kino-Palatset, varvid riksdagens talman Kyösti Kallio höll tal och Similä sjöng sånger till eget kanteleackompanjemang. När M/S Gripsholm i juni 1939 ankom med omkring 200 resenärer från Amerika till Helsingfors, stod Similä och Olli Suolahti för underhållningen.
Turnerande vissångare miniatyr|Similä spelande kantele iklädd sin karaktäristiska scenkostym. Bild från 1930. Efter framgångarna som operettskådespelare eftersträvade Similä att bli operasolist och tog lektioner hos Emmy Achté. Mellan 1932 och 1935 var han anställd vid Nationaloperans kör, men av för honom oklar anledning ansågs han inte duglig som solist och tvingades hitta en annan musikalisk sysselsättning.
Hängiven åt österbottniska folksånger etablerade han sig som en av genrens främsta tolkare. Dålig ekonomi förhindrade honom att anställa en ackompanjatör, och eftersom han redan 1924, inspirerad av Olli Suolahti, lärt sig spela kantele, började han som ensam trubadur ge hundratals solokonserter i utlandet. Östeuropa var destinationen för hans första utlandsresa, vilken han anträdde i mars 1935 och som varade i tre veckor. Med Jean Sibelius' godkännande spelade han av denne arrangerade folksånger för piano på kantele och han lät översätta sångtexterna till estniska, ungerska, tyska och lettiska. Bertel Gripenberg bistod med några svenska texter, och klädd i en finsk nationaldräkt ritad av Juho Rissanen reste han söderut via Baltikum. Längs resan sjöng han på rundradiostationerna i Kaunas, Königsberg, Warszawa, Budapest, Prag, Berlin, Köpenhamn och Stockholm.
Ett år senare, i februari 1936, stundade nästa utlandsturné, som den gången omspann nästan två månader. Åter var Östeuropa målet, och längs vägen gjorde han återbesök på radiostationen i Kaunas efter att givit en välbesökt konsert i staden. Samma månad fortsatte han till Tjeckoslovakien och inbjöds återigen att sjunga i radio i Prag. En av Prags största tidningar intervjuade honom, och Similä berättade om kantelens plats i finsk kultur. Han insamlade en mängd tjeckoslovakiska folksånger och översatte dem till finska i syfte att framföra dem i hemlandet. Den 26 februari uppträdde han i Berns rundradio och vände i mars mot Skandinavien för att sjunga i etern i Köpenhamn och Oslo. Hemresan gick via Stockholm, och sammanlagt hade han under resan besökt tio europeiska huvudstäder, allestädes bemött med entusiasm.
Våren 1938 företog han en omfattande resa till kontinenten; via Tallinn, Riga och Warszawa anlände han till Budapest, där han i februari uppträdde med framgång. Inför stor publik hölls konserten på Liszt-akademien och de operasångare som biträdde honom i refrängerna, hade inövat en finsk sång till besökarens ära. Förutom på finska, sjöng Similä på svenska, estniska, ungerska, tyska och lettiska, och var under föreställningarna iklädd traditionell nordisk folkdräkt med kniv i bältet. Hemvägen gick via Wien, Zürich, Bern och Stockholm. I samtliga huvudstäder sjöng han i radio och hade inför turnén insamlat över 100 folksånger.
I november 1938 anträdde han en konsertresa till USA som varande över årsskiftet. Ankommen till New York bevistade han de amerikafinska scenerna i Harlem, inklusive den stora socialistiska mötesplatsen på Fifth Avenue, varefter resan gick genom New England, där han nästan dagligen sjöng i en ny stad. Återkommen till New York gav han den 3 december en kantelekonsert med recitation på Carnegie Hall. Repertoaren bestod av finska melodier av bland andra Kauppi, Madetoja, Merikanto, Kuula och Sibelius, men även av folksånger från Estland, Ungern och Tjeckoslovakien. Återstående delen av månaden spenderades i Ohio och Detroit, och julen tillbringades i Chicago. I januari återupptogs turnén, först till Minnesota och sedan Michigan. Via städer som Ironwood och Ishpeming reste han i februari till Hancock, där han återsåg sin gamle vän Martti Nisonen, med vilken han organiserade firandet av Kalevaladagen den 28 februari 1939. Similä framträdde därvid med finska folksånger och var solist i framförandet av Finlandia. Festligheterna avslutades med Finlands och USA:s nationalsånger. I mars reste han till Pacific Northwest och passerade bland annat Seattle, Aberdeen och Oregon. Kalifornien annalkades i april och med hjälp av tidningsmannen Onni Syrjäniemi hölls föreställningar i städer som San Francisco och Los Angeles. Tenorsångaren Hannes Saari, också bördig från Uleåborg, gjorde Similä sällskap när turnén passerade Fort Bragg. Saari och Similä sjöng Jääskeläinens Laivan kannella och Merikantos Onnelliset tillsammans. Ånyo besöktes Chicago i april och nya konserter gavs i Minnesota, Duluth och New York, där Similä i maj bevistade den finska paviljongen på världsutställningen, dock utan att uppträda. Genom sin Amerikaresa blev Similä den förste finske kantelespelaren att uppträda i landet, och han gav fler föreställningar än Ylioppilaskunnan Laulajat, som besökte USA 1939.
På hemmafronten grundade han den egna S-kvartetten (S för Suomi). Iklädd nationaldräkt reste kvartetten mellan städer och framförde folkvisor med sång, kantele och violin. Efter ett framförande i Tammerfors 1946 skrev en recensent, att kvartetten hade "ett vackert och behagligt röstmaterial och musikalisk säkerhet och precision i framförandet". Reino Armio agerade solist då kvartetten i april 1945 spelade på Solennitetssalen i Åbo. miniatyr|Aapo Similä underhåller finska soldater i ryska Kiestinki under fortsättningskriget. Bild från augusti 1941.