Regeringen Swartz var en högerregering i Sverige med Carl Swartz som statsminister. Den tillträdde den 30 mars 1917 och efterträdde regeringen Hammarskjöld. Ministären upplöstes den 19 oktober 1917 på grund av Liberala samlingspartiets och Socialdemokraternas seger i andrakammarvalet 1917 och efterträddes av regeringen Edén.
Mer ingående
När regeringen Hammarskjöld, som haft en ämbetsmannakaraktär, föll på grund av yttre tryck och inre splittring kallade Gustaf V den i riksdagen partipolitiskt förankrade högermannen Carl Swartz som statsminister. Regeringens främsta uppgift var att utöva en lugnande inverkan på borgerskapet eftersom det rådde stor oro inför 1 maj 1917, då rykten cirkulerade om att februarirevolutionen i Ryssland skulle sprida sig till Stockholm.
Carl Swartz betraktades allmänt som en hygglig och resonabel högerman, till typ och stil en gammaldags och omtänksam brukspatron. Han förbjöd borgerliga skyddsgarden i utbyte mot att Socialdemokraterna åtog sig att svara för ordningens upprätthållande under förstamaj-demonstrationerna. Utan denna politiska smidighet hade konfrontationerna kunnat eskalera under maj och fört landet in i en riktigt allvarlig inrikespolitisk kris.
Missnöjet bottnade i att vanligt folk levde på gränsen till svält. Det var mer hungerkravaller än politiska krav på rösträtt som låg bakom oroligheterna. När potatisen började skördas på försommaren lugnade stämningarna ner sig. Carl Swartz förde också snabbt förhandlingarna iland med ententen, främst Storbritannien, om importen västerifrån. Det som regeringen Hammarskjöld hade förhindrat.
Socialdemokraterna använde hungerkravallerna till att sätta press på högerregeringen med krav på allmän rösträtt, framförallt kvinnlig rösträtt och borttagande av den 40-gradiga röstskalan i kommunalvalet. Regeringen var dock splittrad. Vänsterfalangens ledare, civilministern Oscar von Sydow och finansminister Conrad Carleson, ville gå socialdemokrater och liberaler till mötes. De hotade att avgå om Carl Swartz gav efter för utrikesminister Arvid Lindmans krav på vakthållning om status quo. Finansministern backades också upp av näringslivet som ville ha slut på diskussionerna. Regeringens lösning blev att invänta höstens val. Därmed blev Carl Swartz historisk; den förste ledande högerman som erkände den parlamentariska principen, att folket – och inte kungen – skulle utse regering.
Statsråd
Regeringen bestod av elva statsråd fördelade på åtta departement. Av statsråden var nio departementschefer och två konsultativa statsråd.
Se även
Resultat i val till Sveriges riksdag
Källor
Vidare läsning Stig Hadenius, Modern svensk politisk historia, Stockholm: Hjalmarsson & Högberg, 2003
Kategori:1917 i Sverige Kategori:Bildanden 1917 Kategori:Upplösningar 1917 Swartz Kategori:Politikåret 1917