Shlomo Pines (hebreiska: שלמה פינס), född den 5 augusti 1908 i Paris och död den 9 januari 1990 i Jerusalem,Carlos Fraenkel, The Shlomo Pines Society: About Shlomo Pines var professor i allmän och judisk filosofi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Pines, som var en israelisk filosof och orientalist som främst inriktat sig på judisk och islamisk filosofi, är kanske mest känd för sin översättning av den judiske rättslärde Moses Maimonides Vägvisare för den villrådige från arabiska till engelska under namnet The Guide of the Perplexed.
Biografi Uppväxtåren Shlomo Pines föddes i förorten Charenton-le-Pont i Paris den 5 augusti 1908. Hans föräldrar, Meir Pines och Sarah Pines, född Schalit, var immigranter från Ryssland.Rémi Brague, “Introduction” (på franska), i Shlomo Pines, La liberté de philosopher. De Maïmonide à Spinoza (Paris: Desclée de Brouwer, 1997), s. 7. Hans uppväxt präglades av en miljö där lärande och studier uppmuntrades.Sarah Stroumsa Shlomo Pines: The Scholar, The Sage. Engelsk översättning av Sarah Stroumsa, ”Shlomo Pines: Le savant, le sage”, Journal Asiatique 278 (1990), 205–211. Hans far, som var en framgångsrik affärsman, hade doktorerat vid Sorbonne med en avhandling om litteratur på jiddisch.Rémi Brague, “Introduction” (på franska), i Shlomo Pines, La liberté de philosopher. De Maïmonide à Spinoza (Paris: Desclée de Brouwer, 1997), s. 8. Shlomo Pines växte upp i flera europeiska länder. Redan när han var sex månader gammal flyttade familjen tillbaka till Ryssland och unge Pines tillbringade sin barndom i Riga och Archangelsk i Ryssland. I familjen talade man ryska, jiddisch och hebreiska och unge Shlomo Pines lärde sig alla tre språken. År 1919, det år han fyllde 11, flydde familjen undan den bolsjevikiska revolutionen till London i England. Där lärde sig Shlomo Pines engelska och latin. År 1921 flyttade man på nytt, denna gång till Berlin i Tyskland, där Pines lärde sig tyska och på gymnasiet grekiska, dessutom på egen hand arabiska. Dock trivdes han inte med livet i Tyskland och den tyska kulturen.
De akademiska studierna Från 1925 – då Pines var 17 år – till 1934 studerade han bland annat filosofi, semitiska språk och lingvistik. År 1925 började han på Heidelbergs universitet där han under ett års tid läste filosofi och arabiska. Under samma period reste han med några vänner till Palestina och fotvandrade i sex veckor. Han kom då för första gången i kontakt med livet i en kibbutz. År 1926 skrev han in sig på Genèves universitet och lärde sig franska, varefter han också kunde studera fransk litteratur. Följande år, 1927, studerade Pines vid Berlins universitet. Han läste då filosofi, arabiska, persiska, turkiska och sanskrit.Rémi Brague, “Introduction” (på franska), i Shlomo Pines, La liberté de philosopher. De Maïmonide à Spinoza (Paris: Desclée de Brouwer, 1997), s. 9.
I Berlin skrev han 1934 sin doktorsavhandling, Beiträge zur islamischen Atomenlehre (Undersökningar av den islamiska atomismen), och denna utkom i tryck 1936.Rémi Brague, “Introduction” (på franska), i Shlomo Pines, La liberté de philosopher. De Maïmonide à Spinoza (Paris: Desclée de Brouwer, 1997), s. 9–10. Det var också i Berlin han blev vän med den judiske arabisten Paul Kraus och den politiske filosofen Leo Strauss. Redan 1932 återvände dock Pines till sin födelsestad Paris och han kom under de följande åren att pendla mellan Paris och föräldrarnas dåvarande hemstad Berlin. Han träffande sin blivande hustru Fanny Rirachowsky i Paris, där hon studerade filosofi vid Sorbonne, och de gifte sig 1938.
Gärning miniatyr|Moses Maimonides, 1135–1204. Pines är kanske mest känd för sin översättning från 1963 av Maimonides filosofiska verk Moré nebuchim till engelska under titeln The Guide of the Perplexed. Från 1937 till 1939 undervisade Pines i islamsk vetenskapshistoria vid Sorbonne (Paris universitet) vid ”Institutet för vetenskapshistoria” (l'Institut d'Histoire des Sciences).Rémi Brague, “Introduction” (på franska), i Shlomo Pines, La liberté de philosopher. De Maïmonide à Spinoza (Paris: Desclée de Brouwer, 1997), s. 11. Till följd av den tyska ockupationen av Frankrike flydde han 1940 med sin familj till Palestina.
Under återstoden av andra världskriget arbetade Pines inom det brittiska utrikesministeriet och efter bildandet av staten Israel 1948, vid det israeliska utrikesministeriet. År 1950 fick han tjänst vid det Hebreiska universitetet i Jerusalem och 1952 utnämndes han till assisterande professor vid avdelningen för filosofi och judisk filosofi och kabbala.Rémi Brague, “Introduction” (på franska), i Shlomo Pines, La liberté de philosopher. De Maïmonide à Spinoza (Paris: Desclée de Brouwer, 1997), s. 12. Med början 1952 och ända fram till sin död, undervisade han i allmän filosofi och judisk filosofi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. I mitten av 1950-talet påbörjade Pines en nyöversättning till engelska av Moses Maimonides filosofiska verk Vägvisare för den villrådige (The Guide of the Perplexed) och denna utkom i tryck 1963.
Även om Pines forskning spände över många områden handlar de flesta av hans avhandlingar om arabisk filosofi under medeltiden. I början av sin akademiska karriär riktade Pines sitt intresse mot arabiska och judisk-arabiska texter. Han undersökte översättningar gjorda från grekiska förlagor, arabisk filosofi, teologi och vetenskap. Men på 1960-talet kom han att bredda sin forskning till att omfatta också det inflytande latinsk skolastik hade på den senmedeltida judiska filosofin, samt studier av utvecklingen inom de tidiga judisk-kristna grupperna.
Att Pines kunde behandla så många skilda ämnen underlättades av hans stora språkkunskaper. Bland de språk han behärskade flytande kan nämnas arabiska, syriska, hebreiska, de iranska språken, turkiska, koptiska och de klassiska språken som grekiska och latin. Dessutom behärskade Pines många moderna europeiska språk. Utöver Pines studier av islams vetenskapshistoria avhandlade han också så skilda ämnen som indiska influenser, kabbalan, ismailism, judiskt-kristen filosofi, samt studier av personer som Moses Maimonides, Judah Ha-Levi och Spinoza.
Pines publicerade nästan två hundra vetenskapliga verk, men endast två i bokform, doktorsavhandlingen Beiträge zur Islamischen Atomenlehre och översättningen av Maimonides The Guide of the Perplexed. I stället kom flera av hans artiklar att bli omfångsrika.
År 1971 upptäckte Pines en arabisk version av det omnämnande av Jesus som förekommer hos den judiske historikern Josefus och som går under namnet Testimonium Flavianum i ett verk av Agapius från Hierapolis." Pines upptäckte också en 1100-talsversion av Testimonium Flavianum hos den syriske patriarken Mikael den store. Enligt den ledande Josefusforskaren Louis Feldman har Pines väckt stor uppståndelse genom att uppmärksamma forskarsamhället på två dittills nästan helt försummade verk.
Utmärkelser År 1968 tilldelades Pines Israelpriset inom humaniora.Israelprisets officiella sida (på hebreiska). År 1985 tilldelades Pines utmärkelsen Bialikpriset för judiskt tänkande.Lista över vinnare av Bialikpriset (på hebreiska).
Publikationer
Moïse Ventura. La Philosophie de Saadia Gaon, Paris 1934. Orientalistische Literaturzeitung 38, 10 (1935), 622–624 (recension). Moïse Ventura, Le Kalām et le Péripatétisme d’après le Kuzari, Ebda, 1934. Orientalistische Literaturzeitung 38, 10 (1935), 624 (recension). Beiträge sur Islamischen Atomenlehre (Berlin, A. Heine [Grafenhainichen], 1936), 144 sidor. Une Notice sur les Rech Galuta chez un écrivain arabe du IXe siècle, Revue des études juives 100 (1936), 71–73. Leo Strauss, Philosophie und Gesetz, Berlin 1935. Recherches philosophiques 5 (1936), 504–507 (recension). Al-Rāzī, Enzyklopaedie des Islam III (1936), 1225–1227 (tillsammans med Paul Krauss). Some Problems of Islamic Philosophy, Islamic Culture 11 (1937), 66–80. Études sur Awḥad al-Zamān Abu ʾl-Barakāt al-Baghdādī, Revue des études juives 3 (1938), 1–95. L'édition des Akhbār al-Ḥallāj [par L. Massignon et P. Kraus]. Orientalia 7 (1938), 333–342. Les Précurseurs musulmans de la théorie de l’impetus, Archeion 21 (1938), 294–300. Quelques tendances antipéripatéticiennes de la pensée scientifique arabe, Revue des études islamiques 12 (1938), 413–416. Amelie-Marie Goichon, La distinction de l’essence et de l’existence d’après Ibn Sīnā, Paris 1937. Revue des études islamiques 12, 4 [Abstracta Islamica VI], A.48–A.54. (recension) Maurice Bouyges, ed., Averroès: Tafsīr mā baʿd at-tabʿīat, Beyrouth 1938, Revue des études islamiques 12, 4 [Abstracta Islamica vi], A.55–A.56 (recension). Notes sur l’Ismailiyya, Hermes 3 (1939), 51–59. Quelques tendances antipéripatéticiennes de la pensée scientifique islamique, Thales 4 (1940), 210–219. Nathanael ben al-Fayyūmī et la théologie ismaëlienne, Revue de l’histoire juive en Egypte 1 (1947), 5–22. Ibn Sina et l’auteur de la Risālat al-fuṣūṣ fīʾl-ḥikma, Revue des études islamiques 19 (1951), 121–124. La philosophie orientale d’Avicenne et sa polémique contre les Bagdadiens, Archives d’histoire doctrinale et littéraire du Moyen Age 19 [année 27] (1952), 5–37. Un précurseur Bagdadien de la thèorie de l’impetus, Isis 44 (1953), 247–251. Rāzī critique de Galien, Actes du VIIe Congrès International d’Histoire des Sciences, Paris 1953. La conception de la conscience de soi chez Avicenne et chez Abuʾl-Barakāt al-Baghdādī, Archives d’histoire doctrinale et littéraire du Moyen Age 21 [année 29] (1954), 21–29. La longue récension de la Théologie d’Aristote dans ses rapports avec la doctrine ismaélienne, Revue des études islamiques 22 (1954), 7–20. Nouvelles études sur Awḥad al-Zamān Abu-ʾl-Barakāt Al-Baghdādī, Mémoires de la Société des Etudes Juives 1 (1955), 88 sidor. Une version arabe de trois propositions de la Στoιχέιωσις Θεoλoγική de Proclus, Oriens 8 (1955), 195–203. Un Fragment inconnu d’Aristote en version arabe, Comptes rendus des séances: Académie des inscriptions et belles-lettres (1955), 387–394. A Tenth Century Philosophical Correspondence, Proceedings of the American Academy for Jewish Research 24 (1955), 103–136. Också i Arthur Hyman, ed., Essays in Medieval Jewish and Islamic Philosophy, (New York, 1977), 357–390. Abuʾl Barakāt Hibat Allah b. Malka al-Baghdādī al-Baladī, The Encyclopaedia of Islam [new edition] I (1954–60), 111–113. Encyclopédie de l’Islam [nouvelle edition] I (1954–60), 114–116 (tryckt samtidigt på både engelska och franska). Un texte incounnu d’Aristote en version arabe, Archives d’histoire doctrinale et littéraire du Moyen Age, 23 [année 31] (1956), 5–43. La doctrine de l’intellect selon Bakr al-Mawṣilī, Studi Orientalistici in onore di Giorgio Levi della Vida 2 (Rome, 1956), 350–364. La théorie de la rotation de la terre à l’époque d’al-Bīrūnī. Journal Asiatique 244 (1956), 301–306. Notes sur la doctrine de la prophétie et la réhabilitation de la matière dans le Kuzari, Mélanges de philosophie et de littérature juives 1 (1957), 253–260. Amr, The Encyclopaedia of Islam (new edition) I (1954–60), 449–450. Encyclopédie de l’Islam [nouvelle edition] I (1954–60), 462–463 (tryckt samtidigt på både engelska och franska). Addenda et corrigenda, Archives d’histoire doctrinale et littéraire du Moyen Age 26 [année 34], 295–299. Studies in Abuʾl-Barakāt al-Baghdādī’s Poetics and Metaphysics, Scripta Hierosolymitana 6 [Studies in Philosophy] (1960), 120–198 [Excursus: Notes on Maimonides’ Views concerning Human Will, 195–198]. A New Fragment of Xenocrates and its Impication, Transactions of the American Philosophical Society 51, Part 2 (1961), 34 sidor. Omne quod movetur necesse est ab aliquo moveri: A Refutation of Galen by Alexander of Aphrodisias and the Theory of Motion, Isis 52 (1961), 21–54. La loi naturelle et la société: la doctrine politico-théologique d’Ibn Zurʿa, philosophe chrétien de Bagdad, Scripta Hierosolymitana 9 [Studies in Islamic History and Institutions], 154–190.