Ej att förväxla med Jesus College, Cambridge. Jesus College, formellt Jesus College in the University of Oxford of Queen Elizabeth's Foundation, är ett college vid Oxfords universitet, beläget mellan Turl Street, Ship Street, Cornmarket Street och Market Street i den centrala delen av den historiska innerstaden. Colleget grundades av drottning Elisabet I av England 27 juni 1571 som det första protestantiska colleget i Oxford, på initiativ av Hugh Price (eller Ap Rhys), en kyrkoman från Brecon i Wales. Fram till slutet av 1800-talet, då reglerna för medlemskap och stipendier ändrades, var många av collegets medlemmar walesare.

De äldsta byggnaderna i den första innergården härstammar från 1500- och tidigt 1600-tal. En andra innergård lades till mellan cirka 1640 och cirka 1713, och en tredje innergård byggdes omkring 1906. Ytterligare lokaler byggdes på huvudplatsen för att markera högskolans 400-årsjubileum 1971, och studentlägenheter har byggts på platser i norra och östra Oxford. En fjärde innergård färdigställdes 2021.

Det finns ungefär 475 elever; rektor för högskolan är Nigel Shadbolt. Tidigare elever inkluderar Harold Wilson (som två gånger var Storbritanniens premiärminister), Kevin Rudd (Australiens premiärminister), T.E. Lawrence ("Lawrence of Arabia") och över 30 parlamentsledamöter. Tidigare eller nuvarande fellows vid kollegiet inkluderar historikerna Yuval Noah Harari och Niall Ferguson och den politiske filosofen John N. Gray. Tidigare studenter och forskare inom naturvetenskap inkluderar Nobelpristagaren Peter J. Ratcliffe.

Historia

Grundandet Jesus College grundades den 27 juni 1571, när drottning Elisabet I utfärdade ett kungligt privilegiebrev. Det var det första protestantiska college som grundades vid universitetet, och det är det enda Oxford-college från Elisabets regeringstid.Gibson, p. 21 Det var det första nya Oxford-colleget sedan 1555, under drottning Marias regeringstid, då Trinity College och St John's College grundades som romersk-katolska colleges.Gibson, p. 20 Stiftelsens stadga utsåg en rektor (David Lewis), åtta fellows, åtta forskare och åtta kommissionärer för att utarbeta stadgarna för högskolan.Hardy, p. 13 Kommissionärerna inkluderade Hugh Price, som hade vädjat till drottningen att grunda ett college i Oxford "så att han kunde skänka sin egendom för att underhålla vissa walesiska stipendiater för att utbildas i goda skrifter."Hardy, p. 6, quoting Anthony Wood Stadgan överförde också till högskolan mark och byggnader från White Hall, en akademisk hall på en del av den nuvarande platsen.Hardy, pp. 8–9 Högskolan var ursprungligen avsedd främst för utbildning av präster. Det särskilda syftet var att tillgodose behovet av engagerade, lärda präster för att främja den elisabetanska religiösa bosättningen i församlingarna i England, Irland och Wales. Högskolan har sedan dess breddat utbudet av ämnen, med början i medicin och juridik, och erbjuder nu nästan hela ämnesutbudet som undervisas vid universitetet. De patentbrev som utfärdades av Elisabet I klargjorde dock att prästutbildningen på 1500-talet omfattade mer än bara teologi:Baker (1971), p. 1

... till Guds allsmäktiges och allsmäktigas ära, och för spridningen och upprätthållandet av den kristna religionen i dess uppriktiga form, för utrotning av fel och kätteri, för ökning och upprätthållande av sann lojalitet, för utbredning av god litteratur av alla slag, för språkkunskap, för utbildning av ungdomar i lojalitet, moral och metodiskt lärande, för att lindra fattigdom och nöd, och slutligen för Kristi kyrkas välbefinnande i våra riken, [...] har vi beslutat att ett college för lärande inom vetenskap, filosofi, humana strävanden, kunskaper i hebreiska, grekiska och latin, till den yttersta bekännelsen av Helig Teologi, ska bestå för all framtid, skapas, grundas, byggs och etableras.... — Elisabet I, 27 juni 1571.

Price fortsatte att vara nära involverad i högskolan efter dess grundande. Med stöd av ett utlovat arv, värt 60 pund per år vid hans död (ungefär 21 100 pund i dagens värde), begärde och fick han befogenhet att utse den nya högskolans rektor, fellows och forskare. Han finansierade tidiga byggnadsarbeten i högskolans främre innergård, men vid hans död 1574 visade det sig att högskolan endast fick en klumpsumma på omkring 600 £ (ungefär 211 000 £ i dagens värde). Problem med hans arv gjorde att det inte mottogs i sin helhet på cirka 25 år. Eftersom högskolan inte hade några andra donatorer vid denna tid, "hade högskolan under många år byggnader men inga intäkter".Baker (1954), p. 264

1600-talet Den främsta välgöraren, förutom kungen, var Eubule Thelwall från Ruthin i norra Wales, som blev rektor 1621; han lyckades säkra ett nytt tillstånd och stadgar för colleget från Jakob I av England, efter att ha spenderat 5 000 pund av sina egna pengar på stora salen och kapellet, vilket gav honom titeln som dess andre grundare.National Library of Wales: On-line Biography Thelwall dog den 8 oktober 1630, 68 år gammal, och begravdes i Jesus College Chapel där ett monument restes till hans minne av hans bror Sir Bevis Thelwall (Page of the King's Bedchamber och Clerk of the Great Wardrobe).

Annan välgörenhet under 1600-talet inkluderar Herbert Westfaling, biskop av Hereford, som lämnade tillräckligt med egendom för att stödja två fellowship och stipendier (med den betydande bestämmelsen att "min släkt alltid ska föredras framför alla andra"). Sir Eubule Thelwall (rektor 1621–1630) spenderade mycket av sina egna pengar på byggandet av ett kapell, en sal och ett bibliotek för högskolan. Biblioteket, som byggdes ovanpå en alltför svag kolonnad, revs under rektorskap av Francis Mansell (1630–1649), som också byggde två trappor med bostadsutrymme för att locka söner från walesiska adelsfamiljer till colleget.

Det engelska inbördeskriget "förstörde nästan hela collegets företagsliv."Baker (1954), p. 265. Mansell avsattes från sin position som rektor och Michael Roberts installerades. Efter restaurationen återinsattes Mansell kortvarigt som rektor, innan han avgick till förmån för Leoline Jenkins.Baker (1954), p. 266 Det var Jenkins (rektor 1661–1673) som säkrade högskolans långsiktiga livskraft. Vid sin död 1685 testamenterade han ett stort egendomsområde, till stor del förvärvat av advokatvänner från de överbelånade markägarna under restaurationsperioden. Dessa boföreningar gjorde det möjligt för högskolans sexton fellows och stipendier att tillsättas för första gången – officiellt hade sexton av varje försörjts sedan 1622, men högskolans inkomster var för små för att hålla alla sysselsatta samtidigt. År 1713 instiftade den walesiske prästen och tidigare studenten Edmund Meyricke ett antal stipendier för studenter från norra Wales, även om dessa nu är tillgängliga för alla walesiska studenter.Baker (1954), p. 267

1700- och 1800-talet 1700-talet, till skillnad från 1600-talets störningar, var en relativt lugn tid för skolan. En historiker vid högskolan, J.N.L. Baker, skrev att högskolans register för denna tid "berättar om lite annat än rutinmässiga anmärkningar och avfärder av fellows och forskare". Napoleonkrigen ledde till en minskning av antalet studenter och i registren för inköp av musköter och andra föremål till högskolemedlemmar som tjänstgjorde i universitetskåren. Efter kriget ökade antalet elever till i genomsnitt tjugo nya elever per år mellan 1821 och 1830. Dock hade skulderna till college ökat, kanske på grund av krigets ekonomiska effekter – år 1832 var college skyldigt 986 £ 10s 5d (ungefär 115 800 £ i dagens värde).Baker (1954), p. 268 Under första halvan av 1800-talet minskade högskolans akademiska styrka: stipendier delades ibland inte ut på grund av brist på lämpliga kandidater, och antalet minskade: det fanns bara sju nya studenter 1842. Ernest Hardy skrev i sin historia om högskolan 1899 att det hade blivit "allt tydligare under åratal... att den exklusiva kopplingen till Wales förstörde högskolan som utbildningsplats."Hardy, p. 190

En kunglig kommission tillsattes 1852 för att undersöka universitetet. Högskolan önskade behålla sina band med Wales, och de inledande reformerna begränsades trots kommissionärernas önskan: de stipendier som var begränsade till särskilda delar av Wales öppnades för hela Wales, och hälften av de utdelade stipendierna skulle endast vara öppna för walesare "'om och så länge rektorn och fellows anser det lämpligt för utbildningsintressena i samband med furstendömet Wales'". Alla stipendier vid högskolan, utom två, var fortfarande begränsade till studenter från Wales.Hardy, p. 197 Antalet studenter vid högskolan minskade fortfarande, trots att priser delades ut för framgång i universitetsprov. Daniel Harper, rektor från 1877 till 1895, noterade den fortsatta akademiska nedgången. När han talade 1879 noterade han att färre studenter från högskolan nådde höga krav på examinationer, och att fler walesiska studenter valde att studera vid andra Oxford-colleges framför Jesus. En ytterligare kunglig kommission tillsattes. Detta ledde till ytterligare förändringar vid högskolan: 1882 blev stipendierna reserverade för walesare öppna för alla, och endast hälften (istället för alla) av de 24 stipendierna skulle reserveras för walesiska kandidater.Baker (1954), p. 269Hardy, p. 208 Därefter ökade antalet gradvis och det icke-walesiska elementet på högskolan ökade, så att år 1914 var endast ungefär hälften av studenterna walesare.

1900-talet Under första världskriget "upphörde högskolan i vanlig bemärkelse nästan att existera". Från 129 studenter sommaren 1914 sjönk antalet till 36 våren 1916. Några flyktingstudenter från Belgien och Serbien bodde i tomma rum på högskolan under 1916, och officerare i Royal Flying Corps bodde från augusti 1916 till december 1918. Efter kriget ökade antalet och fellowships lades till inom nya ämnen: historia (1919 och 1933); teologi (1927); fysik (1934); ett andra fellowship i kemi (1924); och moderna språk (föreläsning 1921, fellowship 1944). Den förbättrade undervisningen ledde till större framgång vid universitetsprov och priser.Baker (1954), p. 270

Under mellankrigstiden (1918–1939) sågs Jesus av vissa som ett litet college och något av en avlägsenhet. Den lockade relativt få elever från de offentliga skolor som traditionellt anses vara de mest prestigefyllda. Colleget lockade dock många akademiskt kapabla studenter från grammar schools (särskilt de i norra England och Skottland). Bland dessa grammarpojkar fanns Harold Wilson, som senare skulle bli Storbritanniens premiärminister. Under andra världskriget tjänstgjorde många av fellows i försvarsmakten eller utförde krigsarbete i Oxford. Högskolan var dock full av studenter, då den erbjöd bostäder för studenter från andra högskolor vars byggnader hade rekvirerats, och även inhyste officerare på militära kurser.Baker (1954), p. 271