Varför bad de inte Evans?

Varför bad de inte Evans? (originaltitel Why Didn't They Ask Evans?) är en detektivroman av författaren Agatha Christie, vilken utkom i original 1934. Titeln utgör ett klassiskt meddelande från den döde.

Romanen utspelar sig i Wales och Hampshire. Bobby Jones hittar en döende man på den lokala golfbanan. Ett foto han såg i mannens ficka byts ut medan polisen söker efter hans identitet. Bobby och hans vän Lady Frances Derwent får ett äventyr när de löser mysteriet med mannens sista ord: "Varför bad de inte Evans?"

Romanen hyllades vid första publiceringen som "en berättelse som kittlar och lockar", och att läsaren säkert kommer att gilla amatördetektiverna och förlåta frånvaron av Poirot. Den hade en livlig berättelse, full av action, med två amatördetektiver som "blandar charm och ansvarslöshet med slughet och lycka". Robert Barnard kallade den "Livfull" men jämförde den med Evelyn Waughs Vile Bodies och tyckte att detektiverna var för mycket amatörer.

Handling Bobby Jones spelar golf med Dr Thomas i den walesiska kuststaden Marchbolt. När han söker efter en golfboll som han slagit över klippkanten, ser han en man som ligger nedanför. Dr Thomas konstaterar att mannen är dödligt skadad och går efter hjälp. Bobby stannar hos mannen, som en kort stund återfår medvetandet, säger "Varför bad de inte Evans?" och därefter avlider. Bobby finner ett fotografi av en vacker kvinna i mannens rockficka, men inga identifikationshandlingar. Roger Bassington-ffrench, en främling klädd i golfbyxor, erbjuder sig att stanna med kroppen så att Bobby kan spela orgel i sin fars kyrka.

Den döde mannen identifieras vid förhöret som Alex Pritchard av sin syster, Amelia Cayman. Hon sägs vara kvinnan på fotografiet; Bobby undrar hur en så vacker flicka kunde bli en så grov äldre kvinna. Efter förhöret frågar fru Cayman och hennes man om Pritchard hade några sista ord. Bobby säger nej, men senare, när han pratar med sin vän Lady Frances "Frankie" Derwent, kommer Bobby ihåg Pritchards sista ord och skriver till Cayman för att berätta för dem.

Bobby får och avvisar ett oväntat jobberbjudande från en firma i Buenos Aires. Strax därefter är han nära att dö efter att ha druckit ur en förgiftad ölflaska. Den lokala polisen går inte vidare med detta. Frankie tror att Bobby är måltavla för mord. När Bobby ser numret av lokaltidningen med fotografiet som användes för att hitta Pritchards syster, ser han att det inte är det han hittade i den döde mannens ficka. Han och Frankie inser att Bassington-ffrench bytt ut fotografiet och att fru Cayman inte är släkt med den döde mannen. Bobby och Frankie spårar Bassington-ffrench till Merroway Court i Hampshire, som ägs av Rogers bror och svägerska, Henry och Sylvia. De iscensätter en bilolycka utanför huset med hjälp av en vän som är läkare, så att Frankie, som låtsas vara skadad, kommer att bjudas in att stanna för att återhämta sig. Frankie tar fram ett tidningsurklipp om den mystiske döde mannen; Sylvia säger att han ser ut som Alan Carstairs, en resenär och storviltsjägare som var vän med John Savage, en miljonär som tog livet av sig efter att ha fått veta att han hade obotlig cancer.

Frankie träffar två grannar till familjen Bassington-familjen – Dr Nicholson, som driver ett lokalt sanatorium, och hans yngre fru Moira. Bobby undersöker området på natten och möter en kvinna som säger att hon fruktar för sitt liv. Hon är kvinnan på fotografiet som Bobby hittade i den döde mannens ficka. Flera dagar senare dyker Moira Nicholson upp på det lokala värdshuset där Bobby bor förklädd till Frankies chaufför. Hon säger att hennes man försöker döda henne och säger att hon kände Alan Carstairs innan hon gifte sig med läkaren. Moira föreslår att Bobby och Frankie ska fråga Roger om han tog fotografiet från den döde mannens kropp. Roger erkänner att han tog fotot för att han kände igen Moira och ville undvika skandal för henne. Frankie ger sig av efter att Henry hittats död i sitt hem, ett uppenbart självmord.

Frankie är intresserad av den avlidne John Savages testamente och konsulterar sin familjs advokat i London och får reda på att Carstairs konsulterade honom också. Savage bodde hos makarna Templeton när han blev övertygad om att han hade cancer, trots att en specialist sa till honom att han var helt frisk. När han dog genom självmord lämnade hans testamente 700 000 pund till familjen Templeton, som tydligen sedan dess har lämnat Storbritannien. Carstairs var dem på spåren när han dödades. Bobby kidnappas och Frankie lockas till samma isolerade stuga av Roger. De vänder på steken när Badger Beadon anländer i rätt tid och hittar en drogad Moira i huset. När polisen kommer har Roger rymt.

Bobby och Frankie spårar vittnena till undertecknandet av John Savages testamente. De är före detta kock och trädgårdsmästare hos makarna Templeton. Mr Templeton är också känd som Mr Leo Cayman. Kokerskan säger att Gladys, husan, inte ombads att bevittna testamentet som upprättades kvällen innan Savage dog. Frankie inser att kocken och trädgårdsmästaren inte såg Mr Savage innan undertecknandet, medan husan gjorde det och borde ha insett att det var Roger på "dödsbädden" som skrev testamentet och inte Mr Savage. Salongsfröken är Gladys Evans, därav anledningen till Carstairs fråga: "Varför bad de inte Evans?"

När de spårar upp husan upptäcker de att hon nu är den gifta hushållerskan i Bobbys hem. Carstairs försökte hitta henne. När de återvänder till Wales hittar de Moira, som hävdar att hon är förföljd av Roger och har kommit till dem för att få hjälp. Frankie låter sig inte luras och omintetgör Moiras försök att förgifta deras kaffe, när han inser att Moira var Mrs Templeton och Rogers medkonspiratör. Moira försöker sedan skjuta Frankie och Bobby på kaféet, men blir övermannad och arresterad. Flera veckor senare får Frankie ett brev från Roger, postat från Sydamerika, där han erkänner att han mördat Carstairs, mördat sin bror och konspirerat i alla Moiras tidigare brott. Bobby och Frankie inser att de är kära och förlovar sig.

Karaktärer Robert "Bobby" Jones: fjärde sonen till kyrkoherden i Marchbolt, 28 år gammal, bor på prästgården Lady Frances "Frankie" Derwent: dotter till earlen av Marchington Dr Thomas: golfpartner till Bobby Kyrkoherden i Marchbolt: Bobbys pappa Alex Pritchard: man som dog på klipporna nära Marchbolt, som visade sig vara Alan Carstairs, en vän till John Savage Mr Leo och Mrs Amelia Cayman: förmodad svåger och syster till Alex Pritchard "Badger" Beadon: stammande vän till Bobby och ägare till ett garage i London. Han var i Oxford tillsammans med Roger Bassington-ffrench George Arbuthnot: läkare och vän till Frankie Henry Bassington-ffrench: förmögen engelsman som bor i Merroway Court i Hampshire, på senare tid drogmissbrukare, som mördades av sin bror Sylvia Bassington-ffrench: Amerikansk hustru till Henry som fattar tycke för Frankie Thomas Bassington-ffrench: deras unge son Roger Bassington-ffrench: Henrys intrigerande och mördande bror Dr Nicholson: kanadensisk ägare till ett sanatorium nära Merroway Court Moira Nicholson: hans fru; även fru Templeton John Savage: miljonär och storviltsjägare som stannade hos familjen Templeton och mördades av Roger Bassington-ffrench Mr och Mrs Templeton: vänner till John Savage i slutet av hans liv; Mr Templeton är Leo Cayman Mrs Rivington: vän till John Savage, som känner Sylvia Bassington-ffrench, och som bjöd mr Carstairs på middag i hennes hem Gladys Roberts: f.d. salongsbiträde hos herr och fru Templeton när hon var Gladys Evans, nu anställd tillsammans med sin man hos kyrkoherden i Marchbolt Rose Pratt: före detta kock till Mr och Mrs Templeton och vittne till "John Savages" sista vilja (imiterad av Roger) Albert Mere: före detta trädgårdsmästare till herr och fru Templeton och vittne till "John Savages" sista vilja (imiterad av Roger)

Inblick i hur titeln uppstod I inledningen till Agatha Christies bok Passagerare till Frankfurt (1970) ger hon exempel på hur hon har kommit på idéer till sina böcker. Inkluderat är denna förklaring: "Du går och dricker te med en vän. När du kommer fram slår hennes bror igen en bok han läser, kastar den åt sidan och säger: "Inte illa, men varför i hela friden bad de inte Evans?" Så du bestämmer dig genast för att en av dina böcker som snart ska skrivas ska ha titeln Varför bad de inte Evans? Du vet ännu inte vem Evans kommer att vara. Det spelar ingen roll. Evans kommer i sinom tid – titeln är fastställd."

Allusioner till verkliga personer Namnet på romanens hjälte – Bobby Jones – är detsamma som namnet på den amerikanske golfaren som stod på höjden av sin berömmelse vid tiden för publiceringen. Det första kapitlet introducerar "Bobby Jones" som spelar golf; när hans slag med besvikelse susar längs marken, förklarar berättelsen att Bobby inte är den amerikanske mästaren.

Litterär betydelse och mottagande The Times Literary Supplement (27 september 1934) drog den positiva slutsatsen: "Mrs Christie beskriver riskerna (Bobby Jones och Frankie Derwent) på sitt lättaste och mest sympatiska sätt, leker med sina karaktärer som en kattunge leker med ett ullnystan, och utsätter inte sina läsare för större påfrestningar än nöjet att vid en sittning läsa en berättelse som kittlar och retar men aldrig uttömmer deras tålamod eller uppfinningsrikedom."The Times Literary Supplement, 27 September 1934 (s. 657)

Isaac Anderson drog i The New York Times Book Review (18 september 1935) slutsatsen: "Frankie och Bobby är inte alls så briljanta som amatördetektiver vanligtvis är i böcker, men du kommer garanterat att gilla dem, och du kanske till och med kan förlåta Agatha Christie för att hon utelämnade Hercule Poirot bara den här gången."

The Observer (16 september 1934) började med att säga att "det finns en engagerande entusiasm i Agatha Christies senaste roman" och drog slutsatsen att "berättelsen är livlig" och "berättelsen är full av action".

Milward Kennedy skrev i sin recension i The Guardian den 21 september 1934 efter att ha sammanfattat intrigens upplägg att "Poirot har ingen del i den här boken; I stället är det en ung man och en ung kvinna som blandar charm och ansvarslöshet med slughet och tur som på ett underhållande och framgångsrikt sätt lyckas tillskansa sig polisens funktioner. Felet som jag finner är turens övervikt. För skurkarna var det till exempel en enastående tur som gjorde det möjligt för dem att upptäcka och identifiera en obskyr kyrkoherdes fjärde son som sov på en ensam picknick; Det var mycket otur för dem att han kunde tillgodogöra sig en sextonde gånger dödlig dos av morfin. De hade, återigen, tur i att alltid ha till hands just de egenskaper som krävdes för att få ett extempore-mord att framstå som något annat; och vad gäller det ljusa unga paret – men det är brister som är föga märkbara i den glada strömmen av Mrs Christies berättelse. Kanske skulle jag inte ha lagt märke till dem om jag inte hade läst boken så snabbt att det i en avskild by inte fanns något annat att göra nästa dag än att läsa den igen med strängare blick men inte mindre nöje."

Robert Barnard skrev om boken 1980 att den var "livlig, med enstaka glimtar av en Vile Bodies-värld, men en som saknade Waughs anarkistiska humor och långt om snobberi ("Ingen tittar på en chaufför som de ser på en person")." Hans kritik var att romanen var "försvagad av brist på ordentlig detektiv: utredningsparet är fumliga amatörer, med mer än en touch av Tommy och Tuppence".

Bearbetningar 1980