miniatyr|Domesticerad kanariefågel. Kanariefågel (Serinus canaria forma domestica) är en burfågel som härstammar från kanariesiskan (Serinus canaria). Kanariesiska förekommer på de atlantiska ögrupperna Kanarieöarna, Azorerna samt ön Madeira. Under mer än 500 år har människan domesticerat denna fink och det är det enda djur vars röstorgan, syrinx, och därmed dess läten, har förändrats genom domesticering. Det är främst dess sång som har gjort kanariefågeln så populär som husdjur. Kanariefåglar delas upp i olika varianter. Dessa varianter benämns "lizardkanarie", "figurkanarier", "norwichkanarie", "bossy", "rödfaktor", "färgkanarier" etc. Kanariefågeln livnär sig framför allt av frön och växtdelar och under häckningen även av insekter.
Systematik Kanariefågeln är den domesticerade formen av kanariesiskan som är nära besläktad med gulhämplingen. Dessa båda arter placeras i det stora finksläktet Serinus.
Utseende och fältkännetecken Kanariefågeln är något större än sin vilda förfader kanariesiskan. Sång- och färgkanariefåglar är ungefär 13,5 cm till 14,5 cm stora. Positurkanariefåglar finns från 11 cm till 23 cm längd. Kanariefågeln har en typisk finkform med runt format huvud och kort konisk näbb.
Den mest bekanta dräktfärgen för kanariefåglar är "kanariegul". Idag finns dock en mångfald mycket olika fjäderdräktsfärger (till exempel vit, röd, brun, ljusbrun). Vissa framavlade former har även tofs eller särskilda fjäderfrisyrer.
Kanariefågelns flykt är påfallande vågformig och motsvarar därmed finkarnas flyktmönster.
Domesticeringens historia miniatyr|300px|Brun kanariefågel. När människan började att hålla kanariesiskan som burfågel är omdiskuterat. På grund av dess vackra sång är det tänkbart att Kanarieöarnas urinvånare höll kanariesiskan som burfågel, men detta är omstritt. Efter att Kanarieöarna erövrats (erövringen slutförd 1496) tog spanjorerna med sig kanariesiskan till Europa. Den förste som beskrev kanariefågeln var Konrad Gessner 1555 i Historia animalium. Han kallade dem för Canariam aviculam Sankt Andreasberg in the Harz Mountains, The Roller Canary Digest, pdf , vol.2004, nr.1, 1 oktober 2004 vilket kan översättas till "små sockerfåglar" och prisade den för dess sång.
Det var just sången och fågelns munterhet som gjorde att den snabbt blev uppskattad och lika snabbt blev den till en symbol för lyx och världsvana hos adelsdamer och rika borgare. De fåglar som såldes var uppfödda i ett avelsprogram som helt styrdes från Spanien och det förekom inget större genetiskt inflöde ifrån populationen av kanariesiskor på Kanarieöarna. Framför allt visade sig munkarna i klostret Cádiz vara mycket framgångsrika i denna avelsbransch. För att bevara monopolet sålde spanjorerna endast hanar. På grund av den stigande efterfrågan exporterades stora mängder från Spanien och de sålde kanariefåglar till Portugal, England, Frankrike och Italien. Runt 1550 kunde dock italienarna inleda ett eget avelsprogram då de fått tag på kanariefågelhonor vilket resulterade i att spanjorernas monopol bröt samman.
Från Italien spred sig modet med kanariefåglar norrut och därmed även aveln till grevskapet Tyrolen, Tyskland och Nederländerna. Mot slutet av 1500-talet hade det grundats ett avels- och handelscenter i Tyrolen och samtidigt bedrevs kanariefågelavel även i Frankrike.
Runt 1600 började man även avla kanariefåglar i England. Drottning Elisabeth I var förtjust i kanariefåglar och anställde tjänstemän för att sköta och avla dessa små fåglar. Britterna lade redan då stor vikt vid fåglarnas utseende. Runt 1650 framavlades i England den första kanariefågeln med tofs, och runt 1700 den första frisé- och figurkanarien. Då hantverkare och arbetare kunde skaffa sig kanariefåglar, antog aveln professionella drag.
De första mutationerna uppträdde i aveln före 1600. Först var det gula fläckar i fjäderdräkten, som ganska snart avlades till helt gula fåglar. Även de tyrolska sångkanarierna var övervägande gula. År 1667 berättades om helt vita kanariefåglar i Tyskland. Tidigare kunde vitfläckiga kanariefåglar ses på målningar. Även grå, gråfläckiga och bruna kanariefåglar nämns i böcker från 1600- och 1700-talen. Vid denna tid framträder även agatfåglarna, som först omtalades i Holland. Mutationerna av vita gråa och agatfåglar försvann åter, då ärftlighetslagarna ännu inte var kända vid denna tid.
I Tyrolen avlade man tidigt fram gula och vita kanariefåglar. Dessutom var det i Tyrolen som man kom på idén att placera sydnäktergalar hos unga hanar vilket resulterade i ännu mer skönsjungande kanariefåglar. I Imst vid Inn grundades ett bolag för export över hela världen. De tyrolska fågelhandlarna reste med ställningar på ryggen på vilka man bar träfågelburar genom hela Europa. Innsbruck, Nürnberg och Augsburg nämns som handelscentrum. Till slutet av 1500-talet avlades endast sångkanarier. Därefter lades vikt även vid färgen och slutligen vid formen. Kanariefågelaveln blomstarde som mest på 1700-talet. Vid början av 1800-talet inleddes aveln i Harz, då många tyroler på grund av högre löner hade utvandrat dit. Här koncentrerade man sig på sången och förbättrade sångkvaliteterna. Där framavlades rasen Harzer Roller som på kort tid blev mycket framgångsrik. Från 1842 exporterades kanariefåglar från Harz till USA. Avsättningen uppsteg 1860 redan till 15 000 per år. 1882 transporterades 120 000 kanariefåglar till New York. Mot slutet av 1800-talet nådde aveln i Harz sin höjdpunkt: Över en miljon Harzer Roller exporterades.
Kanariefågeln tjänade även som "larm" respektive som beskyddare för bergarbetarna i Tyrolen och på 1800-talet även i Harz. I det svaga ljuset från en oljelampa fördes sångkanarierna, särskilt harzerfåglar, under jorden och sattes i burar fästa i gruvtaket. När luftens syrehalt minskade blev fåglarna oroliga. Det var för bergsarbetarna tecknet på att arbetet genast skulle avslutas, för att undgå kvävning.
Från år 1911 till 1986 användes kanariefåglar för varningsändamål även i brittiska kolgruvor.http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/december/30/newsid_2547000/2547587.stm länk Fåglarna var känsligare än människor för gruvgaser, som kolmonoxid och metan, och medfördes i burar i gruvgångar där man misstänkte förekomst av gruvgaser. Vid utfasningen 1986 fanns 200 kanariefåglar 'anställda' i kolgruveindustrin. De är nu ersatta av elektroniska gasvarnare.
Först i början av 1900-talet blev avel av färgkanarier populär. De då utdöda mutationerna uppträdde igen och ytterligare tillkom. Med kunskapen om ärftlighetsmekanismerna (Mendels ärftlighetslagar) var det nu inte längre svårt att befästa de mutationer som hade uppträtt och bygga upp stabila avelsstammar.
Den antagligen största händelsen i färgkanarieaveln var förverkligandet av röda kanariefåglar genom korsning med kapucinersiska. Det var dock en lång väg till att stabilisera det röda, då endast en liten andel av hanarna som blev resultatet av korsningar mellan kanariefågel och kapucinersiska var fruktbara. Under tiden mellan 1915 och 1925 lyckades några tyska avlare - framför allt Bruno Matern i Ostpreussen – befästa de röda kanariefåglarna. Även om färgkanarieaveln väl fick de viktigaste impulserna i Tyskland, bedrevs denna avel mycket flitigare i Nederländerna och Belgien.
Först mot slutet av 1900-talet började avlare målmedvetet skapa nya raser och standardisera bekanta raser. Exempelvis började man i slutet av 1980-talet att avla fram dvärgformer av vissa raser. Stora framsteg uppnåddes i kanariefågelaveln, så att vissa raser är så befästa i sitt genmaterial att de blir internationellt erkända. Nästan årligen upptäcks också nya raser från fjärran länder.
Sång I nära samband med sången står kanariefåglarnas väl utpräglade hörsel. Den optimala känsligheten räcker från 3200 Hertz (Hz) till 4000 Hz. Den undre hörselgränsen ligger vid 1100 Hz och dess övre vid 10000 Hz. Kanariefågeln kan dessutom urskilja tonföljder, behålla dem i minnet och återge dem. Därför kan den lära sig den artegna och inpräglade sången. Den kan härma toner och tonföljder från andra fåglar och även infoga främmande ljud i sin sång.
En kanariefågelsång börjas med en variabel, svag inledning på ett par stavelser och kulminerar i en mycket högljudd omgång av hårda nedstigande element. Hanen sjunger ganska långa strofer som är uppbyggda av många omgångar eller fraser. Hos de vilda fåglarna saknas dock i motsats till Harzrullaren de djupa fraserna, som kan föras tillbaka på avelsselektion. Däremot kan kanariesiskan behärska upp till 400 element och sjunger därmed mer mångfaldigt än de framodlade formerna. Likväl måste i båda fallen större delen av klangenheterna läras in, och kan utvidgas under ett helt liv.
Ljudexempel rullsångare från Harz Ljudexempel Belgisk Wasserschläger Ljudexempel Spansk Timbrando Ljudexempel American Singer
Sångens utveckling Så fort kanariefågeln har kläckts ger den ifrån sig sina första toner. Efter 30 till 40 dagar börjar så hanens sångstudium. Denna första fas av inlärningen (subsong) vara till kort före den juvenila ruggningen. Före början av den juvenila ruggningen är fågeln tyst i ungefär två veckor. Först mellan den 70:e och den 90:e dagen börjar den andra lärofasen (plastisk sång), som varar till ungefär 150:e levnadsdagen. Efter den juvenila ruggningen börjar den tredje fasen av sångutbildningen (juvenil höstsång), som varar ungefär till den 250:e levnadsdagen. Under denna tid kan talangen redan anas, så att sångkanariefågeln kan gå i den så kallade sångskolan.
Till häckningstiden följande år, omkring den 300:e levnadsdagen, har kanariefågeln avslutat sin lärotid och uppnått fullsången, som den bibehåller under hela häckningssäsongen. Ljudrepertoaren är stabil och omfattar i regel 30 till 40 olika enskilda element (stavelser, alltså noter per sekund). Hanen sjunger ganska långa melodier, som är uppbyggda av många turer(sammanhängande följder av stavelser, alltså strofer) eller fraser (självständiga avslutningar av ett musikstycke). Pausernas längd varierar bara litet: De varar visserligen från 0,02 sekunder till 0,7 sekunder, men ligger i regel i området från 0,08 sekunder till 0,16 sekunder. Längden av en tur hos en adult hane ligger oftast vid 0,8 sekunder till 1,1 sekunder, men kan även uppgå till 2 sekunder.
En del av sången är medfödd hos kanariefågeln, men dessutom finns det även individuellt lärande. Sångschemat och stroferna med bestämda toner och rytm är genetiskt fastlagt. Finstrukturerna (stavelserna) är dock öppna för inlärningsprocesser och genom att höra den artegna sången samlas erfarenheter. Mycket viktig i det sammanhanget är förebilden från fadern, men ungarna lär sig också av andra hanar och jämnåriga ungfåglar. Denna läraktighet främjas särskilt i sångskolan. Vissa stavelser bildas också utan igenkännliga förebilder. Kanariefågeln kan alltså improvisera.
Honorna sjunger sällan under sitt första levnadsår. Kvaliteten på deras sång motsvarar närmast hanarnas subsong, ibland den plastiska sången. Under häckningstiden sjunger honorna endast undantagsvis. Efter avslutningen av sin sista häckning, ungefär från juli, sjunger de spontant sommarsången. Från hösten till början av nästa häckningssäsong sjunger de höstsången. Mest sjunger honorna i oktober.
Efter att den första häckningstiden är förbi sjunger hanarna allt mindre och ställer slutligen in sin sång helt. Efter den årliga växlingen av fjäderdräkten, ruggningen, sjunger han höstsången. Denna är mycket mer plastisk än fullsången, det vill säga utan fast tidsstruktur, men även de enskilda elementen är mycket mer variabla. Pauserna är olika långa och förhållandet mellan turer och stavelser förskjuts starkt till den senares fördel. På vintern börjar sedan sången åter att stabilisera sig, tills den i nästa häckningsperiod åter uppnår fullsångsnivå. Intressant nog har sången nu förändrats något gentemot fjolåret. Vissa stavelser har förblivit lika, andra har glömts bort. Därtill har den skapat nya melodier.
Sångbeteende