Den här artikeln behandlar kommunernas historia. De första kommunerna förekom i romarriket och konceptet behölls i de länder som uppstod ur romarrikets spillror. Andra kommunala system har dock förekommit, och förekommer, även i andra länder. I England har exempelvis grevskapen spelat en viktig roll genom historien, och i Ryssland har mirer utmärkt sig genom sin kommunala karaktär och skilt sig från andra länder då de har praktiserat kollektivt ägande.
De skandinaviska ländernas kommuner uppvisar stora likheter, även om mindre variationer har förekommit även där.
Romarrikets kommuner I det romerska riket var kommunalförfattningen synnerligen mångskiftande. Inom Italien erhöll de olika områdena i anseende till medborgarrätt och inre självständighet en mer eller mindre gynnad ställning, utmärkt med de betydelsefulla beteckningarna socii populi romani, foederati, nomen latinum, municipes, coloniæ civium romanorum och coloniæ latinæ. Den egentliga kommunen utgjordes av civtas, senare benämnd comitatus, och därunder av dels städerna, dels landsdistrikten, vici (underavdelningar av pagi), som åtminstone under kejsartiden var ett slags religiösa kommuner, som senare övergick till kristna kyrkosocknar. Landsbygdens kommunalförhållanden uppmärksammades jämförelsevis litet jämfört med städerna. För de italienska städerna utfärdade Julius Caesar den bekanta lex iulia municipalis, varefter vid Cisalpinska Galliens införlivande med Italien dess stadsförfattning ordnades genom lex rubria de Gallia cisalpina. Utom Italien hade provinserna sina särskilda författningar. De förblev mindre självständiga; dock erhöll vissa städer privilegierad ställning. Under kejsartiden levde den genomförda municipalförfattningen kvar i sina huvuddrag; men med centraliseringen försvagades alltmera kommunernas oberoende, och det allmänna förfallet inom romarväldet drabbade inte minst dem.
Länder i gamla romarriket Det är mycket omtvistat, om och i vilken mån den romerska municipalförfattningen låg till grund för stadsförfattningen inom de riken, som reste sig på romarväldets ruiner. På många ställen, särskilt i Italien och Frankrike, mindre i Tyskland, har romerskt inflytande med all säkerhet gjort sig gällande; i övrigt framgick i de bägge sistnämnda länderna städernas fria författningar ur stadsinvånarnas frihetskamp mot feodalherrars och biskopars förtryck.
Frankrike Frankrikes stadskommuner spelade under medeltiden en ärofull politisk roll i förbund med kungamakten mot feodalaristokratien. Senare började kungarna misstro dem, och genom den överhandtagande centraliseringen undergrävdes så småningom den lokala självstyrelsen. Landsbygdens områden, socknarna, paroisses, eller communautés d'habitant ("folkgemensamheter"), som de kallades, hade aldrig någon nämnvärd självstyrelse. Några försök att väcka kommunerna ur dvalan gjordes, dock utan framgång, kort före 1789 års revolution. Revolutionen sopade då bort de kommunalinstitutioner som fanns kvar och genomförde en ny, för hela riket, stad och land, likformig kommunalorganisation, som senare till huvuddragen utmärktes av en särdeles stark centralisering. Även republiken från 1870 visade i detta avseende ängslig försiktighet, påverkad som den varit av den riktning till decentraliserad ytterlighet, som, framträdande i försöket att upplösa hela landet i självständiga kommuner, med Paris som förhärskande, kännetecknade den så kallade Pariskommunen. En betydande lättnad genomfördes dock genom 1884 års lag om municipalorganisationen.
Tyskland Även i Tyskland vann städerna under medeltiden stor betydelse: de växte till i storlek och antal samt blev verkliga fristäder eller småstater, som förenade till förbund djupt ingrep i de politiska förhållandena (se Hansa) och, vid frånvaron av en centraliserande statslagstiftning, länge behöll sin självständighet. Efter reformationen förföll dock städerna i hög grad, och med undantag för de så kallade fria riksstäderna underlades de mer eller mindre fullständigt furstarna samt införlivades med dessas besittningar. På landsbygden lämpade sig nog den ursprungliga samhällsförfattningen för utvecklandet av lokal självstyrelse; men då genom godsens oupphörliga tillväxt och godsherrarnas utpressningar det tyska bondeståndet nedsjönk i livegenskap, blev endast litet utrymme därför övrigt. Egentligt kommunalliv kan idag spåras endast på vissa orter, mest i kyrkosocknen i Tyskland i allmänhet tick föga kommunal betydelse. Bondekrigen medförde ej den åsyftade förbättringen i allmogens sociala ställning, och senare bragte trettioåriga kriget namnlöst elände över den lägre lantbefolkningen. Dess höjande var möjligt endast genom en nybildad starkare statsmakts mellankomst, och först efter bondeståndets långsamma frigörelse var utvecklingen av kommunalt liv tänkbar. Efter 1807 har självstyrelse, om än svag och olikformig, åstadkommits på den tyska landsbygden, men de tendenser till starkare utveckling som tidtals, särskilt efter 1848, framträtt, har gett obetydliga resultat. Samtidigt har städerna, först i Preussen och senare även i övriga Tyskland, på nytt frigjorts från furstarnas välde och fått sin självstyrelse återupplivad.
England En helt annan bild finns i England. Alltifrån äldsta tider framstår där grevskapen (shires) och hundarena (hundreds) som viktiga självstyrelsehärdar, och sådana blev efter hand även de egentliga städerna. Som primärkommuner på landet framträdde till en början hundarets smådelar, decanie ("tioskap"). Decanieindelningen förföll dock med storgodsens utveckling, men ersattes i viss mån, liksom också den tillintetgjorda ättförfattningen, i vad angick den icke vid storgodsen bundna delen av befolkningen, med dennas för inbördes bistånd och inre ordning genomförda gruppering i ett nytt slags "tioskap", tithings, theodings, decennae, vilka så att säga ställdes vid sidan av storgodsen, så att envar antingen måste underkasta sig en godsherre eller ingå i ett "tioskap". "Tioskapen" var länge de egentliga småkomumnerna. Kyrkosocknen (parish), utan nödvändigt samband med den borgerliga kretsen, började först mot medeltidens slut göra sig gällande som kommun. Så småningom förföll dock "tioskapen"; och i det dessas forna roll därvid huvudsakligen övergick på socknarna, började dessa med sin kyrkokommunala betydelse förena även borgerlig. Denna senare karaktär blev öfvervägande, då den efter reformationen alltmera maktpåliggande fattigvården och snart även väghållningen gjordes till föremål för socknarnas omsorg. Sockensjälvstyrelsen växte sedan alltmera. Dock vann den icke en så kraftig och harmonisk utveckling, som begynnelsen syntes förebåda. Redan under 1700-talet visade sig en väsentlig återgång, i det de kommunala angelägenheterna mer och mer övergick från den allmänna sockenstämman (open vestry) till särskilda utskott (select vestries), vari de förmögnare klassernas inflytande blev övervägande. För fattigvårdens lättare handhavande började också anordnandet av inbördes föreningar mellan flera socknar (unions of parishes, poor law unions), å vilka senare allt flera av socknarnas övriga borgerliga befogenheter övergått, varigenom socknarna är på väg att åter bli endast kyrkokommuner. Då i övrigt inte bara de nya förvaltningskretsar, som efterträtt hundarena, utan även militär- och väghållningsdistrikten fått samband med sockenföreningarna, är dessa nu de egentliga borgerliga landskommunerna. Den vidlyftiga kommunallasgstiftningen har kodifierats genom "Municipal corporation act" från 1882. Englands nyare kommunalinstitutioner liknar det forna Islands, i det även där den egentliga kommunen, hreppen, företrädesvis varit fattigvårdskommun, under det den till omfånget inre kyrkosocknen haft endast kyrklig, numera dock verkligen kyrkokommunal betydelse.
Ryssland Märkliga egendomligheter utmärker kommunalväsendet i Ryssland. Den egentliga kommunen var där byalaget, mir, som inte bara behållit byamännens gamla även i andra länder vanliga samäganderätt till byns mark, utan också utgjort en association mellan alla byns familjer, lydande under byns äldste (starosta), inom vilken familjefädernas församling bestämmer jordens fördelning och håller mångsidig tillsyn över de enskilde. Dessa bykommuner, vilka omfattade 5/6-delar av hela befolkningen, bildade en skarp motsats till det av centraliserande byråkrati och despotism behärskade tsarrikets övriga samhällsförhållanden och har på senare tider i andra länder tillvunnit sig stor uppmärksamhet. Några ha betraktat dem icke blott som den ryska statens "säkerhetsventiler", utan även i dem trott sig finna den praktiska lösningen av många svåra, av västerns filosofer och statsmän länge förgäves begrundade samhällsuppgifter.
Skandinavien Om England med rätta betraktas som självstyrelsens hemland, intar Sverige härvid andra rummet. Då det svenska "riket", ursprungligen ett statsförbund av "landen" eller "landskapen", vilka i sin ordning utgjorde förbund av småstater ("härad", "hundare", "skeppslag"), fått en kung och Sverige blivit en verklig stat, blev de nämnda smärre samhällena med minskad självständighet denna stats "kommuner". I den mån kungen genom sina ämbetsmän utsträckte sitt inflytande och även de gamla kommunalämbetsmännen övergick till kungliga sådana, försvagades dock dessa samhällens självstyrelse mer och mer, och redan under medeltidens senare skede förlorade de i själva verket större delen av sina då ännu i lag kvarstående rättigheter. Utvecklingen blev varken jämn eller naturlig. Dessa kommuner började mista vad som för dem utgjorde det lämpliga verksamhetsfältet, nämligen vården om egna angelägenheter, självständig verksamhet för fyllandet av de mindre kretsarnas samhällsbehov. De rättigheter av annan art åter, som kommunerna gjorde anspråk på att kvarhålla och vilkas bevarande var ett av ändamålen med deras betydelsefulla insatser i den senare medeltidens politiska liv, var då en onaturlighet, som därför måste av samhällsutvecklingen så småningom utplånas. Gustav Vasa fick pröva nog av deras onaturliga livstecken för att inte undertrycka dem och förebygga deras upprepande. Samhällsutvecklingen gick sedan sin väg framåt över kommunallivets ruiner: demokratin hade överväldigats av aristokratin, även om det inte gick så långt att Sveriges bondeklass blev ofri i samma grad som många andra europeiska länder. Statsförvaltning och representation centraliserades; staten tog de nya samhällsbehoven om hand. Starkast framträdde det kommunala förfallet i fråga om landskapen. Landskapsförfattningen utträngdes tidigt av ståndsförfattningen, och landskapet fick därefter endast ringa betydelse.
De gamla landstingen hade länge sedan upphört, utom i Norrland. Som administrativa indelningar ersattes landskapen, genom 1634 års regeringsform, av länen, vilka dock först långt senare blev kommunala enheter. Väl höll framdeles så kallade landsting, eller stämmor länsvis, dit landshövdingen för en eller annan angelägenhet inkallade invånarna eller deras ombud, men dessa var tillfälliga sammankomster utan bestämd uppgift eller stadgad verksamhet. Beskattningsärenden förhandlades dock ännu länge stundvis på provinsmöten. Längre fram uppstod ett slags kommunalt liv i länens berednings- och prövningskommittéer, enskilda associationer och hushållningssällskap, och länen fick betydelse för sjukvården. Redan under frihetstiden började bemödandena att bereda länen organ för självstyrelse, och de fick omsider sitt uttryck i 1862 års förordning om landsting.