Prostitutionen i Sverige har genom den svenska historien ofta betraktats som ett moraliskt, socialt eller jämställdhetspolitiskt problem. Prostitution är lagligt, men verksamheten försvåras genom att många direkt relaterade verksamheter är kriminaliserade. Reglementering, lösdriverilagar, frisläppande men stigmatisering och 1999 års sexköpslag har varit samhällets sätt att försöka hantera och begränsa denna omdiskuterade verksamhet. Prostitution som fenomen verkar i gränstrakterna mellan arbete, moral, utnyttjande, hot mot familjevärden och kvinnors rättigheter.
I Sverige infördes från 1812 och framåt flera olika förordningar om kontroll av prostituerade för att begränsa spridningen av könssjukdomar. Reglementeringen fortsatte fram till 1922, då prostitution istället bedömdes utifrån 1885 års lösdriverilagstiftning. Prostitution är inte förbjudet i Sverige, men sexköp är förbjudet genom den så kallade sexköpslagen som trädde i kraft 1999. Lagen har inspirerat andra länder till att införa en liknande lagstiftning.
Efter sexköpslagens införande finns en majoritetsåsikt att sex är något man inte ska betala för, men debatter omkring olika typer av sexköp, sexarbete och sexarbetare blossar återkommande upp. För de flesta har sexköpslagen och åtal en avskräckande effekt – dock inte för de notoriska sexköparna. Den fortsatta svenska politiken bygger på att sexköpare är brottslingar, prostituerade offer och hela verksamheten tecken på ett ojämställt samhälle. Samhällets stöd till prostituerade eller före detta prostituerade är dock ojämnt, delvis på grund av det sociala stigma som verksamheten omges med.
Prostitution förekommer på senare år allt mer över Internet, och tjänsterna marknadsförs ofta som eskortservice. Försäljning av sex på Internet var under inledningen av tjugohundratalet ett förhållandevis outforskat område, vilket medförde att kunskapen om försäljning av sexuella tjänster på Internet då var begränsad. I samband med prostitutionen, dess problem och möjligheter diskuteras ofta även andra sexrelaterade sysselsättningar som webbkameramodellande, striptease och produktion av pornografi. 2025 kriminaliserades webbkameramodellande där sexköparen kan kommunicera önskemål till sexsäljaren, genom en skärpning av sexköpslagen.
Historia Före 1800-talet
Under medeltiden nämns prostituerade endast fragmentariskt i Sverige. I det medeltida Stockholm nämns prostituerade kvinnor som "Birgitta Rödnacka", "Litet och gott" ”Anna Svandunet”, ”Ingrid Honungspottan” och ”Katarina Papegojan”, som räknas upp som skattebetalare i 1460-1468 års skottebok.Dahlbäck, G. (1987). I medeltidens Stockholm. Sverige: Stockholms medeltidsmuseum. s. 99 Det nämns att prostituerade inte fick bo på vissa gator för att inte genera borgerskapet, som såg det som vanhedrande att bo nära prostituerade, men de betalade skatt, "skott" och listas bland självförsörjande skattebetalare. Stadens råd i Stockholm förbjöd prostituerade att bära kläder i scharlakan (rött tyg), gråskinn (ekorrens vinterpäls), eller dekorera sina kläder med silver eller guld. Däremot förekommer inte prostituerade i brottsregistren, eftersom det inte fanns något förbud mot att sälja eller köpa sex.
Före 1800-talet existerade inget uttryckligt förbud mot prostitution som sådan i Sverige- Däremot var sex utanför äktenskapet förbjudet (från medeltiden fram till 1864), oavsett om det var frågan om prostitution eller inte. Detta bestraffades med antingen böter eller kroppsstraff inom kyrkoplikten,Taussi Sjögren, Marja, Rätten och kvinnorna, från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talen, Malmö 1996. en lag som också påverkade både prostituerade och dem som köpte sex. Ett exempel på detta var fallet med Sara Simonsdotter och hennes bordell i Stockholm 1618–1619, där såväl de prostituerade som deras kunder underkastades straff för att ha begått hor snarare än för prostitution som sådant.
Från 1724 och framåt kunde kvinnor i Stockholm, som inte kunde visa papper på att de hade försörjning genom ett lagligt yrke, förmögenhet eller någon som gick i god för dem, bli placerade på Långholmens spinnhus för att förhindra att de försörjde sig "osedligt", vilket i praktiken syftade på prostitution. Epokens kurtisaner, det vill säga lyxprostituerade, som kontaktade klienter på teatern och operan och mötte dem i deras bostäder, kunde under denna tid ofta kringgå spinnhuset genom att få ett intyg om försörjning eller god vandel från en förmögen beskyddare, eller officiellt uppge ett lagligt yrke på papperet, vanligen på teatern eller operan.Gunilla Roempke (1994). Gunilla Roempke. red. Vristens makt - dansös i mätressernas tidevarv. Stockholm: Stockholm Fischer & company.
1734 års lag var den första lag som uttryckligen nämnde prostitution i någon mening: enligt denna kunde bordellverksamhet eller prostitution inom en bordells väggar bestraffas med hudstrykning eller allmänarbete.Sweriges Rikes Lag. Gillad och Antagen på Riksdagen Åhr 1734 Detta gällde oavsett om man sålde sex eller köpte sex.
Bordeller i modern mening tycks inte ha funnits i Stockholm och Sverige under 1700-talet. Istället arrangerades möten mellan sexköpare och prostituerade av kopplare i tillfälliga lokaler, så som i kopplarens bostad, och denna lokal kallades då för "jungfrubur" eller "horhus". Jungfrubur blev en dåtida benämning på hus där det misstänktes pågå otukt och som därmed tillfälligt utgjorde ett "horhus" (som då tillfälligt fungerade som ett hus att möta jungfrur i, eller ett hus att bedriva hor i) men som inte behövde stå för ett hus där flera prostituerade bodde och tog emot kunder på heltid, något som troligen var obefintligt i Stockholm före 1800-talets mitt. Både Lovisa von Plat och hennes rival Anna Stina Buckner bedrev koppleri genom att bjuda in kunder och prostituerade kvinnor (som bodde på annat håll) till sin bostad, som då kallades för "horhus", och Maria Torstensson samlade ihop prostituerade kvinnor att delta i den mest berömda av alla horbaler, expeditionsbalen på kungliga slottet 1768.
I 1700-talets Stockholm misstänktes kaffehus, som drevs av före detta älskarinnor till rika män, ofta för att vara maskerade bordeller, och det förekom att pigorna på sådana etablissemang, liksom på krogar och värdshus, ibland utsattes för medicinska tvångsundersökningar för att förhindra spridningen av könssjukdomar, men detta skedde då utan stöd av någon specifik lag.
1800-talet miniatyr|Prostitution på Norrbro i Stockholm, 1849. Lavering av C. J. A. Skogman.
Reglementeringsystemet
I Sverige infördes under från 1812 och framåt flera olika förordningar om kontroll av prostituerade för att begränsa spridningen av smittsamma könssjukdomar. 1812 blev det tillåtet enligt lag att tvångsundersöka alla personer som kunde misstänkas vara veneriskt sjuka. Män ansågs oförmögna till sexuell självkontroll, och det var därför de prostituerade kvinnorna som främst låg i fokus för uppmärksamheten och beskrevs som ett problem. I Stockholm ansåg det vid denna tid vara vanligt att den kvinnliga personalen på krogar, kaffehus och cigarrbodar prostituerade sig, och dessa utsattes ofta för tvångsmässiga medicinska undersökningar av myndigheterna. Detta orsakade dock protester från kvinnor som blivit oskyldigt utsatta. Mellan 1838 och 1841 praktiserade Stockholms stadsmyndigheter ett försök att kontrollera prostitutionen genom två offentliga bordeller, London och Stadt Hamburg, där de anställda regelbundet kontrollerades. Experimentet fick dock avbrytas efter häftiga protester 1841.
I en fiktiv »reseskildring» från 1840-talets Stockholm av pseudonymen François Rouel (Karl af Kullberg), kommenterades: "Bordeller, i egentlig mening, finnas icke i Stockholm. Konkubiner frodas der så mycket mera. På mina frågor, om den eller den af de personer, med hvilka jag gjorde bekant-skap, var gift, svarades ofta: »nej, men han har mamsell, han har hushållerska». Det ansågs, som en tjenlig, auktoriserad väg emellan gift och ogift." Även August Timoleon Wistrand noterade 1843 att "Till följd af våra bestämda lagar emot skörlefnad, finnes vis-serligen icke i Sverige några egentliga bordeller; men Sverige är värdshuspigornas land och hvarje bättre eller sämre värds-hus, äro pigornas lön och underhåll beräknade att utgå genom biförtjenster af otukt, eller så kallade drickspenningar", och att sexhandeln ägde rum i Vauxhallen, på lördagsbalerna, i grannskapet av Ladugårdslands kaserner, på Djurgården och i olika värdshus.
Under 1800-talet infördes den så kallade "reglementeringen" i flera länder, och prostitutionsfrågans behandling kom att sammanhänga med striden mellan anhängare och motståndare till detta system. I Sverige blev regelbundna hälsoundersökningar obligatoriskt för prostituerade i Stockholm när den kommunala besiktningsbyrån grundades 1847, och 1859 infördes reglementeringen. Andra städer följde efter, med Göteborg som den första 1865. Tanken bakom reglementeringen av de prostituerade kvinnorna i Sverige var att man skulle stoppa spridningen av könssjukdomar. I vissa städer där det vistades många unga män, till exempel studentorter eller där det fanns regementen ville man särskilt göra en insats. Då de prostituerade kvinnorna ansågs vara skyldiga till spridningen, bokfördes och registrerades kvinnor i några orter i Sverige av polisen och togs in för undersökning, så kallad besiktning en gång i veckan. I och med detta befästes deras identitet som prostituerade då de fråntogs sina prästbetyg som behövdes när man skulle lämna staden och istället gavs en besiktningsbok där undersökningarna bokfördes. Förespråkarna av reglementeringen använde argumentet att kvinnorna behövdes för att skydda de "kyska" icke prostituerade kvinnorna som fanns i staden från de unga männen, som inte förväntades kunna behärska sin sexualdrift.
Motståndarna mot reglementeringen grundade också rörelser mot den, främst representerat av Josephine Butler i Storbritannien. En svensk gren för motståndet mot reglementering, den så kallade Federationen, grundades 1878, med Ellen Bergman som en av dess främst företrädare; denna samarbetade sedan med Vaksamhet, en förening mot sexhandeln.
Idén med reglementeringssystemet var från början att minska spridningen av veneriska sjukdomar i Sverige.Myndigheternas oro för dessa sjukdomar tilltog i början av 1800-talet. Ett ökande antal smittade och att det inte fanns något reellt botemedel, skapade en rädslan av att sjukdomarna skulle hota Sveriges inte så stora befolkning. Ett sätt att stoppa smittan behövdes. Innan reglementeringssystemets införande prövades andra metoder.
1812 års cirkulär krävde inspektioner av vissa samhällsgrupper, både kvinnor och män, för att förhindra ökad spridning. Under början av århundradet, var det inte prostituerade kvinnor som sågs som den största smittrisken i Sverige. Sjukdomen förknippades då med de lägre klasserna. I Stockholm lades redan från början den största delen av fokus på kvinnor, vilket resten av landet också skulle komma att göra. Efter cirkulären, under en kort period 1838, hade huvudstaden två kommunala bordeller. När allmänheten reagerade på detta med stenkastning, behövdes en annan lösning.
En medicinsk reglering infördes i Stockholm 1847, följd av reglementeringen 1859. Denna reglementering av prostituerade eller så kallade ”skörlevande” kvinnor var kvar fram till 1918. Även andra städer skulle komma att använda sig av liknande system. Reglementeringen skiljde sig från den tidigare regleringen; när regleringen handlade om smittskydd, kom reglementeringen (med dess revidering 1875) att flytta fokus till kontroll, se till att prostituerade kvinnor inte beblandades med respektabla människor, bedöma var de skulle bo och vilka gator de fick gå på, samt att försöka hitta och registrera de kvinnor som ännu inte var inskrivna.
Synen på reglementerade kvinnor