Le père Noël est une ordure ('jultomten är en skitstövel/sopa') är en fransk film i regi av Jean-Marie Poiré och med fransk biopremiär 25 augusti 1982. Den är en filmatisering av en komedipjäs uppsatt på Paristeatern Le Splendid. Teaterns fasta ensemble med bland andra Josiane Balasko, Marie-Anne Chazel, Christian Clavier, Gérard Jugnot och Thierry Lhermitte besatte de viktigare filmrollerna.

Le père… är en filmfars som utspelas på julafton på och omkring kontoret hos en hjälporganisation. Under biovisningarna 1982 såldes den 1,6 miljoner biobiljetter, och senare har den återkommande sänt på fransk TV i juletid. Vid biopremiären bojkottades den av stora reklamplatssäljare, eftersom filmtiteln ansågs vara opassande. Jultomten i titeln är en utklädd reklamutdelare som filmen igenom beter sig något, alternativt mycket, opassande.

Skådespelaren Clavier och regissören Poiré har samarbetat fler gånger, till exempel i 1993 års Visitörerna. Le père… blev en av de mer framgångsrika komedierna för Le Splendid-ensemblen, som lanserade sig via 1978 års film Les Bronzés och genererat en hel generation av franska komediskådespelare.

Handling Det är julafton och hos telefontjänsten SOS détresse amitié, som är en stödjande lekmannaorganisation i stil med Jourhavande medmänniska, är det vanlig arbetsdag i lägenheten där man inrett sitt kontor. De två stödtelefonerna är bemannade av varsin volontär (Thérèse och Pierre), medan byråns något strikta ägare Madame Musquin planerar avfärd mot ett efterlängtat julfirande med släkten.

Saker och ting går dock inte som planerat. Thérèse och Pierre får under dagens lopp ta emot både telefonsamtal och besök som gör det hela till något helt annat än en vanlig arbetsdag, och mellan samtalen sneglar de två på varandra alltmer uppskattande. En ömhetstörstande uppringare i kvinnokläder ringer till slut på dörren på byrån, där redan Thérèses gravida väninna Josette inkvarterat sig. Josette är på flykt undan sin våldsamme sambo Félix, men hon tvekar själv inte att avgöra gräl med hjälp av strykjärn. Félix, en person utan impulskontroll och som iklädd tomtedräkt försökt dela ut reklam för en strippklubb, är också på ingång. Även byråns vänlige granne monsieur Preskovitch knackar på och bjuder på den ena hemlagade vedervärdigheten efter den andra. Samtidigt sitter byråns ägare fast i hissen, långt från den hägrande släktsammankomsten.

Under kvällens lopp händer det saker i och ovanpå hissen, utbryter skottlossning, byts julklappar, fångas in kaniner, utdelas ömheter och byts färg på vita kostymer. Till slut lyckas faktiskt Marie-Ange Musquin ta sig iväg mot något som liknar julfirande, fast först efter en elchock och utan sin bil. Mitt i röran har alla glömt av hissreparatören, och när han till slut dyker upp är han mest i vägen. Men även det problemet går att lösa för den som vet råd.

Roller

Centrala roller Félix (spelad av Gérard Jugnot) – fattig man i tomtedräkt. En oborstad men missförstådd mytoman som helst löser problem med våld. Kommer till lägenheten med kaninen Pinouille i ränseln (den med skylten för strippklubben bakpå). Sambo med Josette.

Jean-Jacques (Christian Clavier) – manlig transvestit som kallar sig själv Katia. Deprimerad men aktivt kontaktsökande och ett av offren för Félix överilade handlingar. I familjen kallad för Charles Bronson, som en kontrast mellan den amerikanske skådespelarens virilitet och Katias egen mer kvinnliga framtoning. Parisisk filmaffischering med Bronson-filmer syns under filmens gång.

Josette (Marie-Anne Chazel) – kallar sig själv Zézette. Bor i en husvagn uppställd på en ödetomt invid motorvägen med sin sambo Félix och en mängd kaniner. Agerar först och tänker sedan. Går aldrig någonstans utan sitt strykjärn i handväskan och släpar jämt på en liten kundvagn. Är gravid och på något sätt bekant med Thérèse.

Marie-Ange Musquin (Josiane Balasko) – chef på stödverksamheten SOS détresse amitié, som svarar på hjälpsamtal från ensamma människor. Är strikt och korrekt och uppskattar punktlighet. Vill ägna julaftonen hos sin syster Marie-Cécile i Créteil. Kommer till slut iväg och får dessförinnan nytta av de inpaketerade julklapparna till sina systerbarn, fast inte som det var tänkt. Önskar verkligen att fransk hissteknologi var mer tillförlitlig.

Pierre Mortez (Thierry Lhermitte) – volontär på stödverksamheten SOS détresse amitié. Har tummen mitt i handen och säger inte vad han menar. Byter dock personlighet när han, mycket sällsynt, tappar besinningen. Tror sig vara bra på att måla. Är gift familjefar men har (enligt madame Musquin) ett vänsterprassel; kastar dessutom långa blickar efter arbetskollegan Thérèse. Favorituttrycket är "c'est cela, oui" ('visst, jodå'), uttalat med en ton som andas viss ironi.

Thérèse de Monsou (Anémone) – volontär på SOS détresse amitié, med utbildning till socialassistent. Känslig och försiktig och något naiv till sättet. Älskar att sticka och att förfärdiga trefingrade vantar till de små lepradrabbade barnen i Jakarta. Hennes julklapp till Pierre (som hon, möjligen, är hemligt kär i) visar sig vara svår att beskriva.

Zadko Preskovitch (Bruno Moynot) – granne med bulgariska rötter och en stark brytning. En generös man som gärna bjuder på sina hemlagade bakverk efter bulgariskt (?) recept. "Les doubitchous de Sofia" ('dobitsjoer från Sofia') och "kloug aux marrons" ('klog med kastanjer') har bägge unika egenskaper som är svåra att sätta ord på. Bjuder gärna in sig själv till SOS-byrån när det passar (honom). Arbetar nattskift på betalstationen Créteil-Sud.

Mindre roller (urval) Suicidal uppringare i telefonkiosk (Michel Bonnet). Monsieur Leblé (Martin Lamotte) – granne i uppgången som ägnar stor energi åt att klaga på alla ljud från stödorganisationens lägenhet. Monsieur Poisseau (Jacques François) – chef för kvarterets apotek. Gör en akutinsats för den mörbultade Félix med hjälp av smärtlindrande medel, alltmedan en ung blondin väntar i taxin utanför. Ett bord väntar på dem på lyxrestaurangen Castel, och Poisseau ser framför sig en underbar julafton, själv iklädd sin fina vita kostym. Snuskhummer i telefon (Michel Leblanc; han skulle egentligen spelat en präst, men denne hade skrivits ut ur manus) – julaftonens flitigaste telefonör. Hissreparatören – kommer till slut till huset med den trasiga hissen. Råkar dock ut för en liten olycka, vilken leder till att avdelningen för kreativa problemlösningar får lite att göra. Slutet gott, allting gott.

Produktion Bakgrund mini|"Teaterkaféet" Le Splendid, där teaterpjäsen Le père Noël est une ordure hade premiär. Filmen baserar sig på en teaterpjäs med samma namn, med scenpremiär under 1979. Manuset till pjäsen skrevs kollektivt av medlemmarna av Le Splendid-ensemblen, med den ursprungligen påtänka titeln Le Père Noël s'est tiré une balle dans le cul ('Jultomten har fått en kula där bak'). Uppslaget till pjäsen var att man intresserade sig för hjälporganisationen SOS Amitié och de människor som ringde in dit. Tidigare hade Le Splendid-gänget i pjäsen Club Med d’Amour, coquillages et crustacés ('filmatiserad som Les Bronzés) dissekerat den franska nöjeslystnaden och relaterade organisationer som Club Med.

Marie-Anne Chazels far hade arbetat på en SOS Amitié-liknande organisation och minns hur han fått order att endast kommunicera med de uppringande via telefon (besök var absolut förbjudet!). Därför var det tydligt att en pjäs omkring temat mest skulle utspela sig inomhus, och därefter föddes den ena rollfiguren efter den andra fram, med var sina egenheter. Josiane Balasko har förklarat att utgångspunkten var att presentera människor där godheten och mänskligheten vägde över; sedan utvecklades manuset lite åt ett annat håll. Under julen fanns det flest ensamma människor, vilket gjorde det till ett lämpligt val för en pjäs om en dylik hjälporganisation.

Till en början spelades rollen i pjäsen som Katia / Jean-Jacques av Roland Giraud, innan rollen senare togs över av Christian Clavier. Under tiden pjäsen gick på teatern Le Splendid, bytte även andra roller innehavare. Trots den egenartade inramningen blev pjäsen populär, och efter några månader var man tvungen att byta till en större scen – Gaité-Montparnasse, en "riktig teater".

Efter 200 scenföreställningar fångades filmproducenten Yves Rousset-Rouard (aktieägare i teaterkaféet och morbror till Christian Clavier) intresse. Han beslöt att låta göra film av den med Jean-Marie Poiré som regissör. Poiré träffade pjäsensemblen, där han redan samarbetat med Josiane Balasko."Secrets de tournage - Jean-Marie Poiré". europe1.fr. Läst 24 december 2016. Regissören beslöt också att göra ett antal förändringar i presentationen, så att den inte skulle kännas som filmad teater.

Manus Skillnaderna mellan pjäs och film, som arbetades fram efter långa diskussioner mellan Le Splendid-ensemblen och regissören, inkluderar följande:

Pjäsen Filmen Madame Musquin saknas. En monsieur Musquin nämns bara vid namn. Rollfiguren lades till för att Josiane Balasko (inte med i pjäsen) skulle få en roll. Thérèse och Josette är kusiner. Thérèse säger att hon träffat Josette på en myndighet. Thérèse och Félix har en het stund tillsammans. Det är Thérèse och Pierre. Katia avslöjar att hen heter Jean-Jacques och varit gift med Thérèse. Slutligen begår hen självmord med Félix skjutvapen. Thérèse dör efter ett fall. Alla dessa inslag saknas. Å andra sidan växer Katias roll i filmen, på grund av att Poiré imponerades av Claviers intagande rolltolkning. Monsieur Preskovitch bjuder på de berömda spotsi d'Ossieck. Det bjuds på de berömda doubitchous de Sofia. Historien avslutas med att lägenheten sprängs i luften i en gasexplosion. Denna är förorsakad av Preskovitch som tar livet av sig. Allt detta saknas. I pjäsen är Félix vänlig eller neutral mot Katia. Félix ägnar sig åt ett flitigt hånande av Katia. Pierre klämmer fingrarna på Félix (när han slår igen lägenhetsdörren). Pierre klämmer fingrarna på Preskovitch. Sedan Pierre visat sin tavla för Thérèse, visar hon den därefter för Félix. Thérèse gömmer tavlan, så att ingen ska få syn på den. Josette och Katia byter kläder med varandra. De behåller sina egna kläder. Pierres hustru Françoise ringer upp honom för att berätta att han är otrogen och att hon valt att lämna honom. Detta saknas.

Ytterligare rollbesättning Jacques François, som spelar apotekaren, accepterade att medverka i filmen utan ersättning. Eftersom produktionen inte kunde betala hans gängse och rätt så höga ersättningsnivå, föredrog han att arbeta gratis framför att ta emot den mycket låga summa som erbjöds.Souvenir du Maréchal Bassounov, dokumentär på DVD-versionen av Twist again à Moscou (ej kontrollerad källa) Regissören Poiré, som uppskattade hans medverkan, lät François därefter medverka i en mängd av Poirés senare filmer.

Guy Marchand var tilltänkt att göra en cameoroll i filmen. Han vägrade dock, med hänvisning till att han ville undvika kopplingen till hitlåten "Destinée", när han främst ville framhäva sin jazzbakgrund. Marchand accepterade dock att låten spelades i filmen, där den nyttjas under en pardans med "Pierre" och "Katia".

Inspelning Utomhusscener Den första scenen i filmen (med den reklambladsutdelande "Félix") spelades in på de stora boulevarderna i Paris under julhandeln, utan tillstånd från områdets stora varuhus. Regissören gömde sig i en skåpbil och kom endast ut några gånger i samband med omtagningar.Génération Splendid, Mathias Goudeau, City Éditions. (ej kontrollerad källa)

Scenen där Marie-Anne Chazel ("Josette") och Anémone ("Thérèse") letar efter ostron och vitt vin spelades in på Le Square Trousseau, ett brasseri i 12:e arrondissementet."Le Square Trousseau - LE PÈRE NOËL EST UNE ORDURE". parisfaitsoncinema.com. Läst 24 december 2016.

Avslutningsscenen spelades in i Parc zoologique de Paris, också det i 12:e arrondissementet (Vincennes)."Le parc zoologique de Paris - LE PÈRE NOËL EST UNE ORDURE". parisfaitsoncinema.com. Läst 24 december 2016.