Vokalbrytning är inom historisk lingvistik en diftongering av en kort vokal i vissa sammanhang. Diftongering av vokaler är ett vanligt fenomen i många typer av ljudförändringar, men termen brytning används i första hand inom studiet av germanska språk.

Nordiska språk I fornnordiskan skedde brytning av äldre urnordiska *e > *ea > *ia om följande stavelse innehöll ett /a/, och *e > *eo > *io > iɔ̄ om följande stavelse innehöll ett /u/, på grund av u-omljud, en vokal som senare gick förlorad i fornnordiskan på grund av synkope.

urnord. *hertan > fn. *hiarta > sv. hjärta, jf. obrutna tyska Herz urnord. *helpan > fn. *hialpa > sv. hjälpa, jf. obrutna tyska helfen urnord. *ferðuʀ > fn. fiǫrðr > sv. fjord (fjärd har stamvokalen från fornsvenska genitivformen fiærdhar<ref>Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922.</ref>) urnord. *skelduʀ > fn. skiǫldr > sv. skjöld (nuvarande stavning sköld), jf. obrutna tyska SchildI vissa fall slog inte brytningen igenom över hela språkområdet, så att *eka utvecklades till *ek i västnordiska språk och *iak i östnordiska språk, jämför svenska jag med nynorska eg.

Fornengelska Fornengelskan genomgick brytning av *i > *io; *e > *eo och *a > *ea, före /l/ eller /r/ och en efterföljande konsonant, eller före /h/.

*kald- > feng. ceald > eng. cold ’köld’ *erþe- > feng. eorþe > eng. earth ’jord’ *nǣh > feng. nēah > eng. near ’nära’ *sæh > feng. seah > eng. saw'' ’såg’

Referenser

Källor

Kategori:Fonetik Kategori:Historisk lingvistik Kategori:Germanistik Kategori:Nordiska språk