Horacio Silvestre Quiroga Forteza, född 31 december 1878 i Salto, Uruguay, död 19 februari 1937 i Buenos Aires, var en uruguayansk-argentinsk dramatiker, poet och novellförfattare.
Han skrev berättelser i djungelmiljö, varvid det övernaturliga och bisarra användes för att visa människors och djurs kamp för överlevnad. Han utmärkte sig också genom att skildra psykisk sjukdom och hallucinatoriska tillstånd."Horacio-Quiroga". Encyclopædia Britannica på nätet. Hans inflytande framträder exempelvis i latinamerikansk magisk realism hos Gabriel García Márquez och postmodern surrealism av Julio Cortázar.Del George, Dana (2001). The supernatural in short fiction of the Americas: the other world in the New World, Greenwood Publishing Group. s. 81. .
Biografi
Uppväxt
Horacio Quiroga föddes 1878<ref>Chang-Rodriguez, R., och Filer, M. (1904). Voces de Hispaneoamérica, tercera edición, Boston: Heinle.</ref> som sjätte barn och andra son till Prudencio Quiroga och Pastora Forteza. Vid tiden för hans födelse arbetade hans far sedan 18 år som föreståndare för argentinska vicekonsulatet. Innan sonen blivit två och en halv månader gammal råkade fadern av misstag avlossa en pistol som han bar i handen och dog därav. Horacio Quiroga döptes cirka tre månader senare i hemförsamlingen.
Utbildning och resor
Quiroga slutade skolan i Montevideo och studerade därefter vid Uruguays nationalkollegium och vid Instituto Politécnico de Montevideo. Han visade sig ha många olika intressen, såsom litteratur, kemi, fotografi, mekanik och livet på landet. Han grundade också en cyklistförening i Salto. Under denna tid arbetade han i en verkstad. Under påverkan av ägarens son blev han intresserad av filosofi. Han beskrev denne som en "den materialistiska filosofins ärlige och passionerade soldat".
Vid 22 års ålder gjorde Quiroga sina första poetiska lärospån samt upptäckte då Leopoldo Lugones och Edgar Allan Poes poesi. (Han skulle omsider få Lugones till god vän.) Upptäckten av dessa författare fick honom att själv börja skriva i olika genrer och stilar: senromantik, symbolism och modernism. Beväpnad med denna bakgrund började han snart att publicera sina dikter i hemstaden. När han så fortsatte att studera samt arbeta med publikationer, förbättrade han sin stil och blev känd.
Under en karneval 1898 mötte han sin första kärlek, Mary Esther Jurkovski, som skulle inspirera till två av hans viktigaste verk: De slaktade (1920) och En kärlekstid. Missförstånd orsakade av den unga flickans föräldrar, som ogillade förhållandet eftersom Quiroga inte var jude, kulminerade i en kris och föräldrarna åtskilde dem.
Han grundade 1899 en tidskrift kallad Revista de Saldo i sin hemstad. Samma år begick hans styvfar självmord genom att skjuta sig, varvid Quiroga hittade kroppen. Därefter for han på en fyra månaders resa till Paris bekostad av pengar han ärvt. Resan blev misslyckad, varför han återvände sorgsen och håglös.
Den glada vetenskapens konsistorium samt tidiga verk
Återkommen till hemlandet samlade Quiroga sina vänner Federico Ferrando, Alberto Brignole, July Jaureche, Fernández Saldaña, José Hasda och Asdrúbal Delgado, och med dem grundade han "Consistorio del Gay Saber" (Den glada vetenskapens konsistorium), en litterär arbetsgrupp för vännernas experimentella skriverier där de fann nya sätt att uttrycka sig själva och sina modernistiska mål. År 1901 hade Quiroga publicerat sin första bok, Los Arrecifes de Coral (”Korallreven”), men denna prestation överskuggades av två dödsfall; hans båda bröder, Prudencio och Pastora, avled i Gran Chaco i tyfoidfeber. Det ödesdigra året 1901 hade ännu en hemsk överraskning för författaren: hans vän Federico Ferrando hade fått dåliga recensioner av journalisten Germain Papini och utmanade därför denne på duell. Quiroga, orolig för Ferrandos säkerhet, erbjöd sig att kontrollera och rengöra pistolen som skulle användas. Under vapensynen råkade han av misstag avfyra ett skott som träffade Ferrando i munnen, vilket dödade vännen omedelbart. När polisen anlände greps Quiroga, förhördes och fängslades. Polisen undersökte dock de olyckliga omständigheterna kring dråpet och ansåg händelsen oavsiktlig; man släppte Quiroga efter fyra dagars frihetsberövande. Han förklarades omsider oskyldig. Plågad av sorg och skuld upplöste Quiroga ”konsistoriet” och överflyttade från Uruguay till Argentina på permanent basis. Han korsade Río de la Plata år 1902 och bosatte sig hos María, en av hans systrar. Först i Buenos Aires nådde konstnären en yrkesmässig mognad, som skulle kulminera under hans vistelse i djungeln. Dessutom förde hans syster honom över till läraryrket och hittade en tjänst åt honom. Han skrev i mars 1903, vid British School of Buenos Aires, berättelsen El hijo.
Från Gran Chaco tillbaka till Buenos Aires
Quiroga, redan en erfaren fotograf, skulle i juni samma år medfölja författaren Leopoldo Lugones på en expedition till Gran Chaco finansierad av undervisningsministeriet; den berömde argentinske poeten ämnade där undersöka några ruiner efter jesuitiska missionsstationer i provinsen. Djungelmissionen gjorde djupt intryck på Quiroga för hela hans kommande liv. Han tillbringade sex månader där och köpte med sista återstoden av sitt arv (sjutusen pesos) ett stycke odlingsmark för bomull i Gran Chaco, sju kilometer från Resistencia, med Río Saladito strax intill. Odlingsprojektet misslyckades, på grund av problem med hans lokala arbetare, men Quirogas författarskap drog nytta av denna nya kunskap om allmogen och landsbygdskulturen; miljön förändrade hans stil permanent. Återkommen till Buenos Aires återupptog Quiroga novellskrivandet med passion och energi. År 1904 publicerade han en samling berättelser kallad En annans brott, vari Edgar Allan Poe starkt påverkat hans stil. Quiroga uppskattade dessa tidiga jämförelser med Poe, och intill slutet av sitt liv skulle han ofta säga att Poe var hans första och viktigaste läromästare.
Quiroga arbetade under de närmaste två åren på en mängd olika berättelser, många skildrade landsbygdens skräckupplevelser, men andra var tjusande berättelser för barn. Under denna tid skrev han sin magnifika skräckhistoria Kudden med fjädrar. Den publicerades 1907 av en känd tidskrift i Argentina, Caras y Caretas, som därefter tryckte ytterligare åtta av hans berättelser samma år. Strax efter att den publicerades, blev Quiroga känd på allvar och hans skrifter efterfrågades ivrigt av tusentals läsare.
Kärleken och djungeln
År 1906 beslöt Quiroga att återvända till djungeln Under en tid då regeringen ville locka bosättare dit köpte Quiroga en gård (tillsammans med kompanjonen Vincent Gozalbo) på 185 hektar i provinsen Misiones, utmed Övre Paraná, och började göra förberedelser; under tiden undervisade han i närheten i spanska och litteratur. Han flyttade vintern 1908 in vid gården.
Quiroga blev kär i en av sina tonåriga elever, Ana María Cires, som han skulle tillägna sin första roman Historien om oroad kärlek. Quiroga fortsatte relationen trots motstånd från flickans föräldrar; omsider fick han dock deras tillåtelse att gifta sig med henne samt leva i djungeln med henne. Quirogas svärföräldrar var oroade över riskerna med att leva i Misiones, en vild region; därför beslutade de att själva medfölja dottern och svärsonen, och bosatte sig nära för att hjälpa dem. År 1911 födde Ana María parets första barn i deras djungelhem. Eglé Quiroga blev dotterns namn. Samma år började författaren bedriva jordbruk tillsammans med sin uruguayiske vän och kollega, Vicente Gozalbo, samt utsågs även till fredsdomare. Folkbokföringen i San Ignacio sköttes därefter av honom. Tjänsten visade sig olämplig för Quiroga som var glömsk, oorganiserad och slarvig. Han tog för vana att anteckna dödsfall, äktenskap och födslar på små pappersbitar vilka ”arkiverades” i en kakburk av tenn. Senare fick en figur i en av hans berättelser liknande drag. Ana María födde en son, Darío, följande år. Quiroga beslutade att han personligen skulle ombesörja deras skolning och krävde att varje liten detalj gjordes enligt hans krav. Från tidig ålder vandes barnen vid bergen och djungeln. Quiroga utsatte dem för faror för att de skulle kunna klara sig själva och behärska alla situationer.
Mellan 1912 och 1915 gjorde författaren, som redan hade erfarenhet som bomullsbonde och herbalist, ett försök att utöka jordbruket och maximalt utnyttja naturresurserna på deras mark. Han började destillera apelsiner, producera kol och harts, jämte många andra liknande aktiviteter. Samtidigt uppfödde han boskap, tämjde vilda djur, jagade och fiskade. Litteraturen var dock alltjämt hans livs passion. I tidskriften Fray Mocho de Buenos Aires publicerade Quiroga många berättelser, vilka ofta utspelade sig i djungeln och vars figurer blev så naturliga att de verkade äkta.
Men Quirogas hustru var inte lycklig. Även om hon hade anpassat sig till livet i djungeln var relationen mellan makarna disharmonisk, vilket ledde till att hon blev allvarligt deprimerad. Efter ett våldsamt gräl intog hon en dödlig dos av sublimado (kvicksilverklorid) och hon hade fruktansvärda plågor under åtta dagar innan hon slutligen, den 14 december 1915, dog i makens armar. Barnen var då fem respektive fyra år.Brignol, José: Vida y Obra de Horacio Quiroga (1939, La Bolsa de los Libros, Montevideo), s. 211-213
Buenos Aires
Efter hustruns död avreste Quiroga mot Buenos Aires med sina barn, där han blev revisor vid uruguayiska konsulatet tack vare några vänner. Under hela året 1917 bodde Quiroga i en källare med sina barn på Avenida Canning, där han varvade sitt konsulära arbete med att inrätta ett hemmakontor och arbeta på många berättelser, som publicerades i ansedda tidskrifter. Quiroga samlade flertalet noveller i några böcker, varav den första (1917) var Sagor om kärlek, om vanvett och död. Volymen blev genast en succé hos både publik och kritiker, varvid Quiroga befäste sitt anseende som den latinamerikanska novellens mästare.
Följande år han bosatte sig i en liten lägenhet på calle Agüero, medan han publicerade Berättelser från urskogen (1918, en samling berättelser för barn som skildrar djur i Misiones’ regnskogar). Quiroga tillägnade sina barn boken, som följt honom under denna svåra period av fattigdom i den fuktiga källaren. Vid denna tid, samt under några ytterligare år då författaren bodde i Buenos Aires, umgicks han nära med skaldinnan Alfonsina Storni och hade möjligen en mera romantisk relation med henne.
Året 1919 blev gynnsamt för Quiroga, med två större befordringar i den konsulära tjänsten och publiceringen av novellsamlingen Ödemarken. Ispirerad av sitt tidigare ”konsistorium” grundade Quiroga 1920 föreningen Anaconda, en grupp intellektuella, i Argentina och Uruguay, som bedrev kulturella aktiviteter. Hans enda teaterstycke, De slaktade, publicerades 1920 och sattes upp 1921, när även novellsamlingen Anaconda släpptes. Den ansedda argentinska tidningen La Nación började också publicera hans berättelser, som vid det här laget redan nått imponerande popularitet. Mellan 1922 och 1924 var Quiroga sekreterare i en kulturbeskickning till Brasilien, varvid han också publicerade sin novellsamling Ödemarken.
Ett tag ägnades sig författaren åt filmkritik i en tidning. Han skrev också manus till en spelfilm (”Flotten i Florida”) som dock aldrig spelades in. Kort därefter inbjöds han av ryska investerare att bilda en filmskola, men detta misslyckades.
Ny kärlek och några hobbies