miniatyr|350px|Anhängare av Lotta continua deltar i en demonstration, i början av 1970-talet. Lotta Continua (italienska för "ständig kamp"), tidigare oftast skrivet Lotta continua (förkortat LC eller Lc), var en sammanslutning av utomparlamentariska vänsteraktivister i Italien, grundad 1969 med den 27-årige läraren Adriano Sofri som frontfigur, och även namnet på organisationens tidning. Organisationens avsiktsdeklarationer och agitation utgick från marxistisk teori. Den kom att bli ett slags tankesmedja för den militanta italienska vänstern under blyåren och även en viktig rekryteringsbas för terroristorganisationer som Röda brigaderna och Prima Linea. Organisationens namn är i Italien starkt förknippat med mordet på poliskommissarien Luigi Calabresi 1972 och den långa förtalskampanj, organiserad av Lotta Continua, som föregick attentatet. Flera av LC:s medlemmar, däribland Sofri, kom mer än ett årtionde efter verksamhetens upphörande att dömas till långa fängelsestraff för sin delaktighet i mordet.
Den teoretiska bakgrunden Lotta Continua var en organisation baserad på en uttalat kommunistisk värdegrund. I sin italienska antiauktoritära tappning (”operaismo”) hade organisationens teoretiska bas ett axiom enligt vilket det var arbetarklassens ständigt pågående kamp för bättre villkor som var den drivande kraften i kapitalismens utveckling. Från denna föreställning härleddes organisationens namn. Det var bara arbetarklassen som kunde – och måste – göra revolution för att upplösa sig själv som en kämpande underklass definierad av en kapitalistisk samhällsorganisation. Det fanns således ingen som helst ironi i den teoretiska utsagan att målet med revolutionen är arbetarklassens självförintelse (som underordnad klass). Utomparlamentarismen var en given konsekvens av teorin som förutsatte att alla existerande samhällsorganisationer, inklusive politiska partier och fackföreningar, var en integrerad del av det kapitalistiska samhällssystemet och därför oanvändbara för arbetarklassen som verktyg i dess kamp.
Grundandet miniatyr|stående|Palmiro Togliatti, generalsekreterare för PCI talar på det östtyska kommunisttpartiets partidagar 1950. Adriano Sofris planer på att starta en revolution föddes senast våren 1964, fem år före grundandet av Lotta Continua, när han bara var 22 år. Sofri hade studerat marxistisk teori, syndikalism och det italienska kommunistpartiets historia på Scuola normale superiore i Pisa dit han flyttat 1960. Han tog sin universitetsexamen i Pisa 1964 med ett examensarbete om Antonio Gramsci. I mars 1964 höll det italienska kommunistpartiets (PCI) ledare Palmiro Togliatti ett anförande för lärare och studenter i Pisa. I slutet av Togliattis tal kommenterade Sofri högljutt på ett provokativt sätt det faktum att det italienska kommunistpartiet aldrig hade försökt göra revolution. Han fick mothugg av en irriterad Togliatti: ”Försök du göra revolution!”. Sofris svar som då knappast övertygade någon blev ”Det kommer jag att försöka!”. Cazzullo 2015 s. 21 Den här incidentens betydelse för Lotta Continuas tillkomst har diskuterats en del eftersom LC:s politiska program i mycket kom att bära en prägel av Sofris personliga föreställningar om hur världen var beskaffad. Den unge Sofri och LC var respektlösa och anti-auktoritära men även till den grad orealistiska att de av den italienska vänsterns stora majoritet betraktades som utopister. Samtidigt var Sofri medveten om att utan något stöd inom PCI, Västeuropas största kommunistparti, var varje försök till en revolution dömd att misslyckas. Han accepterade därför den inbjudan till samtal han vid mötet i Pisa fick av Togliatti. Samtalet blev dock aldrig av. Bara några månader senare avled Togliatti under en semesterresa i Sovjetunionen. Men redan samma år blev Sofri medlem av PCI.
Lotta Continua grundades i september 1969 i samband med den sedan april samma år pågående strejkvågen vid Fiats anläggningar i Turin. Ett antal unga vänsteraktivister från universitetsvärlden reste från olika städer till Turin för att ge sitt aktiva stöd till arbetarna. Organisationen grundades vid ett odokumenterat möte i samband med denna konflikt omkring 8 september av Sofri, Mauro Rostagno, Luigi Bobbio och Guido Viale. Cazzullo 2015 s. 47
Planen Lotta Continuas mål var klart uttalat: en revolution. Planen gick i huvudsak ut på att Lotta Continua skulle verka för att den politiska radikalisering som vänsterstudenterna redan var mitt uppe i skulle spridas till arbetarna som sedan skulle göra revolution på eget initiativ. Man trodde på en mekanism som kallades ”spontaneismo”, vilken innebar att arbetarna förväntades genomföra revolutionen spontant när deras radikalisering nått en kritisk punkt, utan hjälp av någon formell organisation, partibyråkrati eller beslutsstruktur. Lotta Continua skulle fungera som något slags katalysator för processen fram till revolutionen genom att se till att radikala studenter i stora skaror deltog vid tidens talrika konflikter på arbetsplatser och demonstrationer på torg och gator samt i viss mån hjälpte till med att organisera dem.
De allmänna förutsättningarna miniatyr|Vänsterstudenter stoppar undervisningen vid Milanos universitet, 1969. Det italienska utbildningsministeriet (’’Ministero della Pubblica Istruzione”) lade 1966 fram ett förslag till en reform av universitetssystemet som blev incitamentet till de successivt allt våldsammare studentprotesterna i slutet av 1960-talet. Studenter vid universiteten började ockupera delar av universiteten och hindrade undervisningen för att få igenom sina motkrav. Motsättningarna hårdnade successivt och polis tillkallades allt oftare. Som en brytpunkt brukar ses ockupationen av Milanos katolska universitet i oktober 1967. Den ledde bland annat till att Mario Capanna blev relegerad därifrån och i stället fick fortsätta sina studier vid det statliga universitetet La Statale i Milano där han kom att bli den viktigaste organisatören av studenternas protestaktioner. Ockupationen och polisernas ingripande i dem ledde också till att en så kallad Molotovcocktail kastades mot en statlig byggnad i Milano för första gången sedan andra världskriget.
Det som fick protesterna att spridas från studenterna till de missnöjda fabriksarbetarna var PCI:s valframgång 1968. Det italienska kommunistpartiet var landets näst största parti efter Democrazia Cristiana (DC) med 26,9 % av väljarkåren och kontrollerade fackföreningarna vid de stora industrierna i norra Italien. Missnöjet bland arbetarna, särskilt inom industrin var stort. Avtalsrörelsen 1966 hade resulterat i det sämsta kollektivavtalet någonsin för metallarbetarna. Det fick konsekvenser för den del av vänstern som till skillnad från kommunisterna inte varit uteslutna från Italiens regeringar efter kriget. Valets stora förlorare 1968 blev det två år tidigare grundade socialistiska PSI-PSDI, en sammanslagning av Italienska socialistpartiet och socialdemokraterna (PSDI), som endast fick 14,5 % av rösterna men ändå kom att ingå i en ny regering tillsammans med DC och Partito Repubblicano Italiano.
Redan 5 juli 1969 lämnade socialdemokraterna under ledning av Mauro Ferri PSI-PSDI och Mariano Rumors första regering tvingades avgå. Rumor bildade därefter 5 augusti en svag minoritetsregering bestående endast av DC som hade fått 39,1 % av rösterna i valet 1968. Det nya läget med en ren högerregering öppnade för en snabb radikalisering av arbetarna. Fackföreningarna mobiliserade för kamp och hösten 1969 kom att gå till italiensk historia som ”den heta hösten” och hösten som inledde ”blyåren” med en rad strejker, våldsamma demonstrationer och ett bombattentat. Strejkerna som faktiskt började redan under våren kom att kosta enbart den italienska industrins flaggskepp Fiat 20 miljoner bortfallna arbetstimmar. Motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare hade nått en brytpunkt där våldsanvändning blivit ett legitimt alternativ för båda sidor i samband med en konflikt i Avola på Sicilien i december 1968 där polisen öppnade eld mot strejkande lantarbetare som upprättat en olaglig vägspärr, varvid två arbetare dödades och 48 sårades.
Till skillnad från de studenter som leddes av Mario Capanna ville LC ha en total sammansmältning av studenter och arbetare i den gemensamma kampen för att utlösa den spontana revolutionen. Capanna och hans anhängare, som var betydligt fler, talade mer om organiserat samarbete mellan de två grupperna som skulle tvinga makthavarna till omfattande sociala reformer. Situationen var redan explosiv när LC klev in som en ny aktör i det politiska spelet. Helt oberoende av LC kom sedan situationen att explodera i närmast bokstavlig mening, i form av ett bombattentat i Milano vars efterdyningar kom att placera LC i rampljuset och ge organisationen dess korta period som en av den italienska 68-rörelsens mest övervakade aktörer.
Konflikterna vid Mirafiori miniatyr|stående|Vittorio Valletta, mannen bakom Fiats enorma tillväxt under efterkrigstiden. Fiats huvudanläggning i Turin har fått sitt namn efter Mirafiori, den del av Turin där den ligger. Fiat-fabriken i Mirafiori invigdes av Mussolini 1939. Under ledning av Vittorio Valletta expanderade Fiat Mirafiori enormt under de följande tre årtiondena. Valletta beskrivs som en stenhård ledare och en sant troende anhängare av taylorismen. Eftersom Valletta var tillsatt som VD med Mussolinis goda minne blev han avsatt 1943 under dramatiska former men återkallades till Fiats ledning 1946 och stannade på den posten till 1966, året före sin död. I slutet av 1960-talet hade Fiat 55 000 anställda vid Mirafiori-fabriken, inklusive tjänstemännen. De tillverkade 7 000 bilar om dagen att jämföra med 350 i början av 1950-talet. Taylorismen var konsekvent genomförd vid fabriken och det gav resultat, bara under 1960-talet hade effektiviteten, räknat i antal producerade bilar per arbetare vid bandet ökat med 60%. Cazzullo 2015 s. 70
Fiats framgångar och den accelererande rationaliseringen hade inte bara skapat starka motsättningar mellan ledning och arbetare men även enorma sociala problem i Turin. Stadens befolkning hade tillväxt snabbt på grund av arbetskraftsinflyttningen från södra Italien. Befolkningen hade ökat med närmare 50 % på 15 år och nästan alla inflyttade var okvalificerad arbetskraft från södra Italien. Krisåret 1969 flyttade 60 000 nya invånare till Turin. Av de sedan 1954 inflyttade kom mer än hälften från Apulien och Sicilien, andra stora bidragsgivare till befolkningsökningen var Kampanien och Kalabrien. Stadsdelen Mirafiori Suds befolkning hade sedan 1951 ökat från 18 000 till 119 000 invånare. Produktionen av nya bostäder var samtidigt nästan icke-existerande. Ett normalt boende för en anställd vid Fiat var därför 1969 ett rum som han delade med fyra andra arbetare. Många hyrde bara en sängplats för natten i pensionat och en del var i praktiken uteliggare trots att de arbetade heltid.
Det som fick situationen att bli akut var en händelse långt från Turin, i Battipaglia där polisen 9 april 1969 öppnade eld mot demonstranter och dödade två av dem. Två dagar senare utlyste fackföreningarna en tretimmarsstrejk som blev den första av många under våren. Strejkerna slog hårt mot produktionen vid Fiat Mirafiori. Produktionstappet beräknades 1969 av Fiats ledning till 277 000 bilar som aldrig blev byggda på grund av strejkerna. Att fackföreningarnas officiella medlemstal var mycket lågt vid Fiat Mirafiori föreföll inte ha någon betydelse. Ett flertal arbetare agerade till synes på eget initiativ och uppmanade andra att lägga ner arbetet när strejk utlysts. Till saken hör att det var arbetarna själva som startade strejkerna. När fackföreningarna hakade på och utlyste dem hade de redan börjat. Flera av de arbetare som ledde strejkerna från den 27 maj kan identifieras som blivande medlemmar av Lotta Continua.