miniatyr|Riksrådets sigill 1436–1523, den så kallade "riksklämman". Riksrådet, Det svenska rådet, var ett slags regering som, sedan medeltiden, tillsammans med kungen utgjorde riksstyrelsen. Det hade också en mellanställning mellan riksdagen (rikets ständer) och kungen, men hade dock olika ställning under olika tider. Under 1600-talet var dess främsta ledamöter de fem höga riksämbetsmännen vilka var och en ledde varsitt ämbetsverk (kollegium): riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern, och riksskattmästaren. Under 1700-talet kom Kanslikollegiums kanslipresident att överta rollen som riksrådets ledare. Rådet kallades senast från 1630-talet långt in på 1700-talet senat.
Rådet fungerade även som högsta domstol då det utövade konungens domsrätt som var fastslagen i medeltida lagar. Dess dömande avdelning kallades Justitierevisionen.
Kontakten mellan kollegierna och Sveriges regionala och lokala myndigheter sköttes av landshövdingarna. Riksrådet som institution avskaffades av Gustav III efter införandet av Förenings- och säkerhetsakten efter Riksdagen 1789.
Historia Ursprung Ursprunget till riksrådet, ibland omnämnt som rådkammaren, var att kungen, omgiven av stormän i sin närhet, naturligt inhämtade dessas råd och stöd vid beslut. Dessa kom med tiden att betraktas som en särskild korporation i riket. Namnet "consiliarius" förekommer i Sverige första gången i ett dombrev från 1220-talet. Rådet var en erkänd institution i slutet av samma århundrade, och i Magnus Erikssons landslag från 1350-talet reglerades rådets uppgifter.
I början kallades rådet "konungens råd", men under Magnus Erikssons förmyndarstyrelse började det även benämnas "rikets råd". Under Magnus Erikssons egen regering förekom bägge benämningarna omväxlande. Om rådets organisation bestämdes i landslagen, att då kungen utser sitt råd sjäv. Kungen utsåg först ärkebiskopen, som intog första platsen i rådet, sedan ett fritt antal biskopar och klerker, och slutligen högst 12 riddare och svenner. Alla medlemmar skulle vara män födda i riket. Det var nödvändigt att låta utse de mäktigaste andliga och världsliga stormännen. Eftersom deras inflytande i vanliga fall gick i arv till deras avkomlingar, blev rådsvärdigheten snart i praktiken ärftlig och förbehållen de mäktigaste släkterna i riket. Det föreskrivna antalet medlemmar i rådet överskreds ofta, och man iakttog inte alltid förbudet mot att utse utlänningar till rådet.
Ett bevis på rådets ökade inflytande är att rätten att utse rådsherrar enligt vissa konungaförsäkringar, i strid mot gällande lag, fick utövas endast under rådets medverkan. Troligen har kungen inte haft rätt att avsätta rådsmedlemmar, särskilt som ämbetet i praktiken var ärftligt. Bland rådets medlemmar intog de andliga, på grund av sitt anseende och sin bildning, ett framstående rum. Att de hade högre rang än rådets världsliga medlemmar visas av att de vid undertecknande av brev och andra dokument skrev sina namn före de världsliga rådsherrarna, faktiskt till och med framför riksföreståndaren. Lagmännen satt vanligen i rådet, men blev aldrig självskrivna.
Unionstiden Till följd av att Erik av Pommern intog danskar i rådet blev det i Kristofers landslag (1442) stadgat att kungen skulle styra sitt rike med "infödde" (icke "inländske", såsom det hette i Magnus Erikssons landslag) svenska män.
Rådet var inte permanent samlat utan samlades efter särskild kallelse. Rådets befogenhet uppräknas i den ed som är intagen i landslagen. Rådet skulle efter bästa förmåga ge kungen råd, hade tystnadsplikt om sådant som kungen ville hålla hemligt samt "styrka honom till riksens rätt med all sin makt, att han må hålla de eder han riket svurit och allmogen honom". Enligt det sista stadgandet skulle det således tillse att kung och folk iakttog sina ömsesidiga plikter. Rådets samtycke erfordrades enligt lag blott vid bestämmandet av drottningens morgongåva. Genom sin mäktiga samhällsställning och genom de försäkringar som avtvingades konungarna utvidgade emellertid rådet sin verksamhetskrets. Dess råd eller samtycke (vilket ofta torde ha varit ungefär detsamma) erfordrades vanligen vid utnämnandet av riksråd och högre ämbetsmän, såsom drots, marsk med flera, vid utfärdandet av förordningar och av påbud om skatter, i frågor rörande utrikespolitiken, såsom krig, fred och traktater, vid utövandet av högsta domsrätten, vid givande och återtagande av förläningar (medeltidens viktigaste regeringshandlingar) med mera.
Höjdpunkten av rådets makt emot konungen utgjordes av Kalmar recess (1483), där det stadgas, att om någon ville klaga över konungen, skulle han göra det hos rådet och att ett riksråd som hade en avvikande mening skulle tvingas lämna rådet. Kring rådet som medelpunkt utbildade sig redan under medeltiden herredagen och riksdagen. Genom Kristian II:s våldsamma framfart mot aristokratin minskades också rådets betydelse.
Vasatiden Sedan Vasaätten kommit på tronen (1523) tillsattes rådet av kungen ensam och förlorade till följd av reformationen prelaternas medlemskap, vilket tidigare oftast hade varit rådets kunskapsrikaste och mest bildade element. Det var dock fortfarande ett slags herredag som vid viktiga fall samlades och skriftligen besvarade kungens propositioner. De försök som gjordes att bilda ett permanent församlat riksråd lyckades inte. Rådets mening inhämtades i ungefär samma ärenden som förut, med undantag av förläningars bortgivande, men kungen var nu den starkare parten.
Under Johan III och Sigismund växte emellertid aristokratins makt så att den hotade kungens beslutanderätt. Aristokratin försökte utvidga rådets inflytande och hoppades återställa unionstidens samhällsskick men blev av hertig Karl besegrad och med blodig stränghet bestraffad, varefter denne 1602 rekonstruerade det under de borgerliga striderna upplösta rådet. I överensstämmelse med landslagens stadganden skulle rådet nu endast ge konungen råd, men kungen var ej skyldig att följa dessa råd.
Stormaktstiden Under Gustav II Adolf ombildades rådet till en ständig rådkammare med säte i Stockholm. Rådet fördelades på de kollegiala ämbetsverken och under konungens frånvaro i fält skötte rådet de löpande regeringsärendena. Rådets medlemmar kunde under sådana förhållanden inte ha sin bostad på annan ort än Stockholm. Vid denna tid började vid rådssammanträdena föras protokoll (de äldsta rådsprotokollen är från 1621).
I lag framträder rådets förvandling från en på särskild kallelse sammanträdande herredag till en i huvudstaden vanligen samlad konselj som utgjorde förvaltningens medelpunkt genom 1634 års regeringsform. Riksrådets förändrade karaktär och uppgifter ändrade även dess ställning till riksdagen. Med dess egenskap att vara administrationens centralorgan kunde det ej längre utgöra kärnan i riksdagen, varför också 1626 års riddarhusordning stadgade att riksens råd skulle ha säte på Riddarhuset när de å konungens vägnar hade något att förhandla med adeln, men att de ej ägde någon rösträtt.
Minnet av rådets gamla ställning till riksdagen kvarstod emellertid ända till 1789 genom seden att riksdagsbeslut undertecknades av såväl rådet som ständerna.
I avseende på sammansättningen undergick rådet ej några betydande förändringar. I 1634 års regeringsform bestämdes dess antal till 25 ordinarie, de 5 höga riksämbetsmännen inberäknade, och enligt 1660 års tillägg kunde antalet ökas till högst 40. I sistnämnda urkund stadgades även att ej fler än tre ur samma släkt på samma gång fick sitta i rådet. På grund av adelns, särskilt den högre aristokratins, växande inflytande under denna period ökades också riksrådets makt, och de bägge långa förmyndarstyrelserna för Drottning Kristina och Karl XI ökade dess styrka ytterligare.
1660 års tillägg till regeringsformen bestämde att medlemmarna i rådet skulle utses med dettas vetskap och samtycke, och att, om regeringen i någon fråga gick rådet förbi, ägde vilken rådsherre som helst att av drottningen eller kanslern begära rådets sammankallande.
Karolinska tiden miniatyr|Nils Bielke iförd sin karmosinröda riksrådsmantel med kanter av hermelin, samt under högra handen riksrådshatten i samma material. Rådet fick kritik för det sätt som landet styrdes under Karl XI:s förmyndarstyre och efter att Karl XI blev myndig 1672 beslutade han att göra slut på rådets makt. På riksdagen 1680 infördes det karolinska enväldet genom att kungen lät ständerna förklara att konungen behövde fråga rådet endast "när han så fann för godt", varigenom dess medlemmars rätt att på eget initiativ yttra sin mening försvann, samt att konungen ensam ägde att fatta besluten. Då han tillika löstes från beroendet av 1634 och 1660 års regeringsformer fick han fria händer att ordna förvaltningen efter behag. Han begagnade sig av denna rätt på så sätt att han uteslöt rådet nästan helt och hållet från förvaltningen och inskränkte dess befogenhet till att vara landets högsta domstol. Det var då ej längre lämpligt att lagmännen hade plats i rådkammaren. De uteslöts därför efter 1680.
Enligt 1660 års regeringsform var förmyndarregeringen ansvarig inför ständerna. Till följd härav kunde rådet 1680 kallas till ansvar inför en särskild ständernas kommission och dess medlemmar dömdes av denna till dryga ersättningssummor. Då rådsherresläkterna dessutom också hårt drabbades av reduktionen nedbröts själva grunden för rådets makt, den stora jordrikedomen. Att dess betydlighet minskar visade sig även till namnet; dess medlemmar kallades ej längre riksråd, utan kungliga råd. Under Karl XII:s frånvaro från riket avgjorde han själv alla viktiga ärenden och lät de olika ämbetsverken i tur och ordning sköta de löpande regeringsärendena. Så småningom kom dock likväl regeringen i rådets händer, på grund av det oavvisliga behovet av en central myndighet. Vid sin återkomst till Sverige 1716 överlämnade Karl XII en stor del av förvaltningen åt nya ämbetsverk: Upphandlingsdeputationen och Kontributionsränteriet, och rådet fick endast domsrätt.
Rådet efter Karl XII:s död miniatyr|Riksrådet Gustaf Adolf Hjärne (1715–1805) iklädd den röda rikrådsmanteln. Med enväldets fall inträdde även i rådets historia ett nytt tidskifte. Genast efter Karl XII:s död försökte aristokratin återställa det gamla rådsväldet, men dessa försök strandade på omöjligheten att rubba reduktionen, och ständernas makt blev i stället den överlägsna. Antalet riksråd – de kungliga råden hade nu återtagit denna titel – bestämdes 1719 till 24, presidenterna i kollegierna inberäknade, och 1720 till 16, till vilka icke hörde presidenterna (kanslipresidenten var dock medlem av rådet).