Stockholms blodbad var den rannsakning med efterföljande avrättningar som ägde rum i Stockholm den 8–9 november 1520. Händelserna inleddes direkt efter Kristian II:s (som efter blodbadet blev känd som Kristian Tyrann i Sverige) kröning till svensk kung när gästerna på kröningsfesten kallades till ett möte på slottet. Ärkebiskop Gustaf Trolles krav på ekonomisk kompensation för bland annat Stäkets rivning ledde till frågan om den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans anhängare hade gjort sig skyldiga till kätteri. Med påstått stöd i kanonisk rätt avrättades uppemot 100 personer de följande dagarna. Bland de avrättade fanns många inom aristokratin som hade givit sitt stöd åt Sturepartiet under de föregående åren.
Bakgrund Den 80-årige ärkebiskopen i Uppsala, Jakob Ulfsson, avgick 1515. I enlighet med kanonisk rätt föreslog han som sin efterträdare den 26-årige Gustaf Trolle, son till den tidigare riksföreståndaren Erik Trolle. Av påven Leo X fick Gustaf Trolle dennes skydd för den under ärkebiskopen lydande borgen Almarestäket och länet omkring detta. Påven gav också Gustaf Trolle rätt att utlysa interdikt över den eller de som bestred denna rätt, det vill säga att personen i fråga inte skulle få ta del av de kyrkliga sakramenten och delta i gudstjänsten. Påven gav honom också rätt att hålla en militär trupp på 400 man samt absolution för vad denna trupp kunde tänkas göra.Larsson (2003), s. 422
Ekonomi I bakgrunden fanns en ekonomisk maktkamp om gruv- och metallindustrin i Bergslagen. Kristian II hade planer på inkludera denna industri i ett nordiskt handelskompani i samarbete med den sydtyska bankiren Jacob Fugger, som hade stort inflytande över europeisk politik och ekonomi och var nära allierad med påvedömet.Margareta Skantze ”Där brast ett ädelt hjärta. Kung Kristian II och hans värld” (2019)
På andra sidan stod det nordtyska handelsförbundet Hansan som i praktiken hade handelsmonopol i Sverige och Bergslagen och var lierad med Sten Sture den yngre. Gustav Vasa var senare tidvis starkt beroende av Hansan.
Gustaf Trolle och Almarestäkets borg miniatyr|höger|Ruinerna av Almare-Stäkets borg omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna. När Gustaf Trolle återvände till Sverige från Rom i september 1515 fick han veta att riksföreståndaren Sten Sture den yngre dragit in länet kring Almarestäket. Gustaf Trolle hävdade att länet för evig tid hade överlåtits till ärkebiskopssätet medan Sten Sture hävdade sin rätt att dra in och förläna län. Gustaf Trolle började förbereda sig på en militär sammandrabbning genom att samla förråd och förstärka Almarestäket med kanoner. Sten Sture försökte få riksrådet med sig för att göra en väpnad insats mot ärkebiskopen men då utan framgång.Larsson (2003), s. 423–424
Under hösten 1516 inledde Sten Sture med väpnade trupper en belägring av Stäket. Denne menade att då Gustaf Trolle varken avlagt trohetsed till riksföreståndaren eller sin ed till riksrådet måste han ha avlagt trohetsed till någon annan. Denne måste vara den danske kungen Kristian II och Gustaf Trolle skulle då vara landsförrädare. Vid mötet i Arboga 1517 vid nyåret 1517 fick Sten Sture fortsatt mandat att belägra Stäket. Försök från biskopar att medla mellan Sten Sture och ärkebiskopen avvisades av Sten Sture. Vid ett riksmöte i Stockholm i november 1517 förklarades Gustaf Trolle skyldig och där mötesdeltagarna beslutade om Stäkets rivning. I det av riksmötet utfärdade dombrevet, även kallat "sammansvärjningsbrevet", förklarades ärkebiskopen skyldig till högmålsbrott och att borgen skulle rivas ned. De närvarande lovade att bistå varandra om domkapitlet eller ärkebiskopen skulle bannlysa dem.Larsson (2003), s. 425–426
Ärkebiskopen tvingades kapitulera före årsskiftet 1518 och fängslades i Västerås slott. Kort senare avsade han sig vid mötet i Arboga 1518 ämbetet som ärkebiskop.Larsson (2003), s. 426 Ärkebiskopen av Lund bannlyste med stöd av den kanoniska rätten våldsverkarna, det vill säga uteslöt dem helt från den kyrkliga gemenskapen med gudstjänster, begravningar och andra sakrament, men om denna bannlysning har beaktats i Sverige är okänt. År 1519 gav påven ärkebiskopen av Lund och biskopen av Odense tillstånd att med alla medel arbeta för att Gustaf Trolle släpptes fri, Almarestäket återuppbyggdes och att kyrkan fick ersättning för skadan. Påven gav också biskoparna rätt att bannlysa de skyldiga samt utfärda interdikt över Sverige om Sten Sture inte hörsammade detta samt bemyndigande att be om bistånd från de världsliga myndigheterna. Med stöd i detta utfärdade biskoparna både bannlysning och interdikt.Weibull (1949), s. 151
Kristian IIs invasion av Sverige Den danske kungen Kristian II inledde i januari 1520 ett militärt anfall mot Sverige. Kristian ansåg sig ha rätt till den svenska tronen eftersom han genom en särskild valförsamling i maj 1499 utvalts till svensk tronföljare.Larsson (2003), s. 382 Den militära truppen bestod av mellan 6 000 och 7 000 man, främst värvade legotrupper från Pommern, Brandenburg, Sachsen och Frankrike. Sten Sture och de svenska trupperna intog ställningar vid Åsunden i Västergötland men tvingades retirera. De danska trupperna delades upp och rörde sig norrut genom Västergötland och Östergötland. Sten Sture dog i början av februari, efter att ha sårats vid slaget på Åsundens is två veckor tidigare. I början av mars erkände det svenska riksrådet Kristian II som svensk kung. Sten Stures änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) som ledde försvaret av Stockholm vägrade dock ge upp. Kristian II hade inte råd med en långvarig belägring av Stockholm, omgivet av stadsmur och en stark besättning på slottet Tre Kronor, och var därför angelägen att nå en lösning med försvararna.Ericson Wolke (2006), s. 110–112
Försvararna ville ha amnesti för att ge upp och ett amnestibrev utfärdades av Kristian II den 5 september. I brevet gav Kristian II amnesti till avlidne Sten Sture, hans änka Kristina Gyllenstierna och alla deras medhjälpare för allt vad de gjort mot Kristian själv och unionskungarna Hans och Kristian I. Amnestin gällde också allt det som Sturepartiet gjort mot kyrkan, inklusive Stäkets rivning. Kristina och hennes anhängare garanterades också att få behålla alla egendomar och förläningar. I ett särskilt brev gavs också amnesti för Stockholms stad.Ericson Wolke (2006), s. 116
Den 7 september överlämnades Stockholms slott till kung Kristian II. Den 1 november i mötet i Stockholm 1520 hyllades Kristian som kung och söndagen den 4 november kröntes han till kung av Sverige i Storkyrkan.
Rannsakningen
Efter kröningen följde en kröningsfest på slottet Tre Kronor som pågick i tre dagar. Under dessa festligheter, där de förnämsta bland ständerna samt borgmästare och råd deltog, "syntes konungen själv allom vänlig och lät sig med sitt ansikte svåra lustig och glad förnimma, undfångandes en part med skrymptaktigt kyssande, somblige med vänligit fampntagande, slog händerne samman, log och lät allahanda vänlighets tecken uppåskina" heter det i svenska rådets redogörelse. "De svenske som in på slottet budne voro gjorde sig glade, dantzade, lekte och drevo allahanda kortvill."
Men vid middagstiden onsdagen den 7 november kallades gästerna åter till slottets stora sal. Slottsportarna stängdes och ingen fick komma ut. Kungen trädde in i salen och intog sin tron. Inför alla gäster och kungen framträdde den avsatte ärkebiskopen Gustaf Trolle och framförde de krav på ekonomisk ersättning som kyrkan ställde för Stäkets rivning, ersättning för stölder från Uppsala domkyrka och ärkebiskopsgården, ersättning för att ärkebiskopen och biskop Jakob Ulfsson hade suttit fängslade i Stockholm och biskop Otto i Västerås hade suttit inlåst på Västerås slott. Sten Stures anhängare hade också bland annat tvingat präster att hålla gudstjänst trots att interdikt var utfärdat. Gustaf Trolle krävde därför en ekonomisk ersättning på över en miljon mark lödigt silver. Som skyldiga räknade ärkebiskopen upp Sten Sture, hans änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), hennes mor Sigrid Eskilsdotter, riksrådet Måns Gren, riksrådet Joakim Brahe, riksrådet Erik Ryning, riksrådet Kristiern Bengtsson, frälseman Mikael Nilsson (Halvhjort av Ärnäs), frälseman Olof Valram, slottsfogde Erik Kuse, frälseman Klas Kyle, slottsfogden Olof Björnsson (Halvmåne), Bengt Eskilsson (Skällnäsätten), bröderna Erik Nilsson (Gyllenstierna), Eskil Nilsson (Gyllenstierna) (Gyllenstierna af Nynäs), borgarna Peder Skräddare, Sven Hök, Peder Smed samt samtliga borgmästare och rådmän i Stockholms stad.Ericson Wolke (2006), s. 130–132
Gustaf Trolle avslutade med att påstå att de uppräknade hade gjort sig skyldiga till "uppenbart kätteri". Inom den kanoniska rätten betydde det att den anklagade hade manifesterat sitt kätteri på ett så utstuderat sätt att vidare bevisning inte var nödvändig.Weibull (1949), s. 191
Efter att ärkebiskopens krav hade framställts började en rannsakning där de anklagade fick tillfälle att yttra sig. Kristina Gyllenstierna presenterade det så kallade sammansvärjningsbrevet där Almarestäkets rivning hade beslutats och där utfärdarna förklarat sig ha för avsikt att hålla ihop mot eventuella påföljder från kurian i Rom. En av utfärdarna var Linköpings biskop Hans Brask som dock hävdade att han mot sin vilja tvingats till detta, vilket han på något sätt kunde visa. Enligt folklig tradition skedde detta genom att det under hans sigill fanns en lapp med texten "Härtill är jag nödd och tvungen". Rannsakningen pågick hela dagen och på kvällen blev flera av deltagarna gripna. Biskoparna Mattias och Vincent fängslades för sig, övriga fängslades i slottstornet.Ericson Wolke (2006), s. 134–136
Kätteri Följande dag sammanträdde en grupp på fjorton präster på slottet för att ta ställning till om de anklagade verkligen gjort sig skyldiga till kätteri. I gruppen ingick ärkebiskopen, biskoparna av Västerås, Linköping och Odense, domprosten Göran Turesson, ärkedjäknen Verner från Linköping, ärkedjäknen Larens Andreæ från Strängnäs, dekanen Jöns, doktor Peder Galle, doktor Erik Geting, dominikanmunken Laurens, kanikerna Mattis och Henrik från Uppsala samt kaniken Sven från Skara. Gruppens uppgift blev att svara på om de gärningar som Gustaf Trolle föregående dag räknat upp var uppenbart kätteri mot kyrkan.Weibull (1949), s. 200
I 1500-talets teologiska litteratur var begreppet kätteri utförligt beskrivet. Med kätteri menades dels hæresi, dels schisma. Antoninus av Florens verk Summa sacræ theologiæ, iuris pontificii et Cæsarei var vida spridd vid den här tiden och i den beskriver Antoninus vilka två krav som krävs för att hæresi ska föreligga: dels att man förnekar något i Bibeln eller något som kyrkan fastslagit som normgivande för tron, dels att man frivilligt har anslutit sig till en felaktig lära och att man av envishet vägrar att inse de religiösa sanningar som kyrkan lär ut. Vidare menar Antoninus att schisma betyder att någon av fri vilja väljer att vägra underkasta sig påven och den kyrkliga gemenskapen.Weibull (1949), s. 189
I sin klagoskrift hade Gustaf Trolle anklagat sina motståndare dels för brott vad gäller de kyrkliga ämbetsmännen, dels brott vad gäller kyrkans egendom. Den kyrkliga lagstiftningen vad gäller detta hade slagits fast i det femte laterankonciliet 1514 och straffet var bannlysning. Gustaf Trolle menade också att hans motståndare hade tvingat stiftets präster att hålla gudstjänst trots att ärkebiskopen i Lund utfärdat interdikt. Straffet för detta var enligt kanonisk rätt bannlysning.Weibull (1949), s. 190