miniatyr|Anne Charlotte Leffler tillsammans med sin mor Gustava Mittag-Leffler.|253x253px Anne Charlotte Leffler, hertiginna av Cajanello, född 1 oktober 1849 i Stockholm, död 21 oktober 1892 i Neapel, var en svensk dramatiker och författarinna som skrev under pseudonymerna Carlot, Valfrid Ek och Alrun Leifson. I sin samtid var hon också känd som Anne Charlotte Edgren.
Leffler är i dag mest känd för sin radikala feministiska dramatik, medan hon i samtiden också var en populär prosaist. Hon debuterade 1869 med novellsamlingen Händelsevis, men nådde sitt första erkännande med pjäsen Skådespelerskan (1873). Genombrottet kom med novellsamlingen Ur lifvet I (1882). I början av 1880-talet var hon den mest spelade dramatikern i Sverige med dramer som Elfvan (1880), Sanna kvinnor (1883) och En räddande engel (1883), och räknades till de största svenska författarna. I samband med att kvinnofrågan nådde sin kulmen 1887 tappade hon i anseende och blev allt mindre populär. Under 1900-talet kom hon att anses mindre och mindre betydelsefull och var periodvis helt utelämnad i litteraturhistoriska översikter. Från 1980-talet och framåt har ett pånyttfött forskarintresse riktats mot hennes författarskap. Flera av hennes verk har utkommit i nyutgåvor och flera av hennes pjäser har spelats på olika teatrar. 2012 utkom Monica Lauritzens biografi över Leffler, Sanningens vägar, vilken nominerades till Augustpriset.
Leffler var dotter till politikern rektor Olof Leffler samt syster till matematikern Gösta Mittag-Leffler, språkvetaren Frits Läffler och ingenjören Artur Leffler. Hon var även fostersyster till Viktor Lorén. Hon var gift två gånger, första gången 1872–1889 med vice häradshövding Gustaf Edgren. Efter år av äktenskaplig disharmoni skilde sig paret efter att Leffler träffat den italienske matematikern Pasquale del Pezzo. Del Pezzo och Leffler gifte sig 1890. 1892 fick de sitt första och enda barn, sonen Gaetano. Den 21 oktober samma år avled Leffler av blindtarmsinflammation.
Biografi Tidiga år Anne Charlotte Leffler föddes den 1 oktober 1849 i Stockholm på Klara Norra Kyrkogata 6. Hon var det tredje barnet av totalt fyra. Sedan tidigare fanns bröderna Gösta (född 1846) och Frits (född 1847). 1854 föddes ytterligare en son, Artur. 1868 kom en fosterpojke till familjen, Viktor Lorén.
Hennes far Olof Leffler verkade som lärare i Klara skola. När Leffler var tolv år fick fadern anställning som rektor på Katarina västra skola på Södermalm i Stockholm, varpå familjen flyttade till Katarina skolhus, vilket kom att förbli Anne Charlotte Lefflers adress fram till dess att hon gifte sig. 1866 blev fadern riksdagsman i den nya tvåkammarriksdagen. Dottern har senare beskrivit hans politiska engagemang som tillhörande "det så kallade intelligenspartiet, en liberal center, som kanske var mer skeptisk än initiativ-gifvande". Det politiska uppdraget tillsammans med rektorstjänsten gjorde Leffler frånvarande som far. "I familjekretsen sågo vi honom ej mycket" skrev dottern. Senare skulle han drabbas av en depression, som gjorde honom arbetsoförmögen och hospitaliserad.
Modern Gustava Vihelmina, född Mittag, var enda dottern till en konservativ prost. Hon har beskrivits som överbeskyddande, glad och varm. Språkkunnig och beläst hade hon huvudansvaret för barnens uppfostran då fadern var frånvarande. Hon var också en dominant person med ett stort kontrollbehov, vilket i sin tur ledde till att barnen i allmänhet och Anne Charlotte Leffler i synnerhet blev modersbundna. Om sin uppväxt skrev Anne Charlotte Leffler: "Min barndom och första ungdom var ovanligt lycklig och harmonisk, jag kann säga, att tills jag var 20 år upplefde jag absolut ingenting, som kunde kallas för en slitning, en konflikt". Monica Lauritzen, som författat Lefflerbiografin Sanningens vägar, menar dock att denna beskrivning är tillrättalagd av Leffler själv. I stället, menar Lauritzen, kände sig Leffler under sin barndom både underlägsen, blyg och plågad över att behöva gå på barnbaler.
Till en början gick Leffler i en privatskola. I trettonårsåldern kom hon till Wallinska skolan, grundad av biskop Johan Olof Wallin. Där utmärkte hon sig som en duktig elev, men kände sig också hämmad av samhället, som inte gav utrymme för utbildning åt kvinnor. Studiekamrater har också beskrivit henne som "mycket plikttrogen, men ändå munter; hjärteglad åt kamraternas framgång och utan allt öfvermod när hon haft någon egen; alltid jämn, öppen, ärlig, enkel, vänfast och godlynt". Leffler tillbringade ofta somrarna hos sin morfar, som var prost i Fogelås nära Hjo. Religionen kom att bli central under hennes uppväxt och hon läste som konfirmand för Johannes Rothlieb, vilken kom att utöva stort inflytande på henne. Detta märks inte minst i den opublicerade berättelsen En dröm från 1866. Hon konfirmerades pingsten 1866. Senare kom hon att bli aktiv som söndagsskollärare.
Redan i sexårsåldern visade Leffler intresse för skrivandet och föräldrarna uppmuntrade detta intresse. I ett brev till Ellen Key skrev modern att dottern författade små berättelser "hvilka alla fingo ett tragiskt slut". Med tiden kom skrivandet att bli hennes huvudintresse. Lefflers debutroman Forssätra prestgård började skrivas runt 1867 och omnämns i brev till vännen Thecla Sköldberg sommaren samma år. Hon kom att skriva på romanen i flera år. I augusti 1868 hade hon renskrivit en första version med hjälp av sin mor och brodern Frits. Hon vågade nu också tala högt om sina framtidsplaner på att bli författare. I september samma år fick Sköldberg läsa romanen, som dock inte föll henne i smaken. Även brodern Gösta Mittag-Leffler var kritisk. Arbetet med Forssätra prestgård avbröts därefter av att fadern bestämde sig för att förlägga en utgåva av tre av sin dotters berättelser. Resultatet blev novellsamlingen Händelsevis, vilken utkom hösten 1869 under pseudonymen Carlot. Totalt trycktes 500 exemplar av debutverket, som gavs ut på Hæggströms förlag. Boken mottogs förhållandevis väl. Aftonbladets Anders Flodman skrev att författaren "icke saknar iakttagelseförmåga och en viss talang i framställningen". Efter Händelsevis fortsatte Leffler sitt arbete med Forssätra prestgård, som hon dock aldrig kom att färdigställa.
Leffler träffade under sent 1860-tal sin blivande make, vice häradshövding Gustaf Edgren. Den 3 maj 1870 noterade Leffler i sin dagbok att han hade friat och den 16 november 1872 gifte de sig i parets våning vid Mosebacketorg. Maken kom från ett förmöget hem och har beskrivits som despotisk och som en man som hade föga till övers för hennes författarplaner. Efter att ha läst debuten Händelsevis dömde han ut henne och sade att hon saknade anlag för skrivande. Han kom att bli ett hinder för hennes författarskap och Leffler kom därför att skriva mycket lite under förlovningstiden. 1871 kom dock pjäsen En sammansvärjning och 1872 pjäsen Födelsedagsgåfvan, vilka dock aldrig uppförts offentligt.
1873–1876: Framgång och motgång Lefflers första större erkännande som författare kom med 1873 års drama Skådespelerskan. Hon skrev pjäsen under två veckor i början av året och den uppfördes första gången på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm den 18 december samma år med flera stora skådespelare i rollerna, däribland Elise Hwasser. Efter att pjäsen spelats klart under urpremiären ropade publiken att de ville träffa författaren. Teaterpersonalen förklarade då att man inte visste vem som hade skrivit den. Pjäsen skrevs nämligen anonymt eftersom Leffler ville skydda makens karriär som ämbetsman, som ansågs kunna komma till skada om hustruns identitet skulle uppdagas.miniatyr|Ann Charlotte Leffler, fotografi taget 1876. |vänster|382x382pxPjäsen föll inte bara teaterpubliken i smaken utan även pressen. Flera recensenter berömde Lefflers karaktärsteckning, däribland hennes tidigare modersmålslärare Anders Flodman, som skrev för Aftonbladet. Även August Strindberg, som skrev för Dagens Nyheter, lät meddela att han fann stycket förtjusande och att texten vittnade om "ganska skarp blick i mennisko- i synnerhet qvinnohjertats hemligheter". Pjäsen spelades omkring fem gånger så många gånger än vad som var normalt på Dramaten, och genererade betydande inkomster åt Leffler.
Efter att ha färdigställt Skådespelerskan försökte Leffler dramatisera Charles Reades roman Peg Woffington. Brodern Frits Läffler lämnade manuskriptet till Dramaten i augusti, men detta refuseras med motiveringen att det alltför mycket liknade Skådespelerskan. Hon skrev också novellen Lifvets och dödens engel, men även den refuseras av Ny Illustrerad Tidning, där hon försökte få den publicerad. Efter dessa motgångar vände lyckan när hon, efter en uppmaning från bästa vännen Thecla Sköldberg, skrev komedin Under toffeln (1874), vilken färdigställdes på två förmiddagar och renskrevs på tre. Pjäsen skickades anonymt in till Dramaten som antog den. Olof Wijkander, teaterchefen, önskade dock göra några små ändringar i manuset.
Inspirerad av arbetet med Under toffeln började Leffler att skissera på sitt nästa verk, Pastorsadjunkten, genom vilket hon hoppades åstadkomma något av "verkligt värde". Efter bearbetning skickade hon in pjäsen till Kungliga Dramatiska Teatern den 27 mars 1875. Samtidigt började hon allt mer gå på teater, vilket gjorde intryck på hennes egen karriär som dramatiker. Under ett av dessa besök såg hon Bjørnstjerne Bjørnsons Ett handelshus, som enligt Leffler uppvisade stora likheter med pjäsen Arfvingarna som hon vid samma tid skrev på. Lefflers pjäs, som hade arbetstitlarna En familj och Den gyllene kalfven blev aldrig fullbordad.
Leffler hade från början tänkt sig att Under toffeln och Pastorsadjunkten skulle sättas upp tillsammans, men så blev inte fallet. I stället sattes Under toffeln upp den 13 mars 1876 på Dramaten efter att ha försenats av problem med att finna rätt skådespelare. Pjäsen mottogs svalt såväl bland teaterpublik som recensenter. Leffler lät sig dock inte nedslås av detta utan hoppades i stället på succé med Pastorsadjunkten. Eftersom denna hade försenats på grund av sjukdom ombads hon av Wijkander att skriva en ny pjäs, med löftet om att denna skulle spelas om den färdigställdes i rätt tid. På elva dagar skrev Leffler därför Till bråddjupets rand, som trots Wijkanders löfte av okänd anledning förblev ospelad. Den 29 september samma år hade Pastorsadjunkten premiär. Pjäsen blev dock inte den succé som Leffler hade hoppats på utan fick i stället genomgående kritik i pressen. Kritiken tog hårt på Leffler som kände sig "helt tillintetgjord".
1876–1879: Minskat skrivande Trots besvikelsen efter kritikernas svala mottagande av pjäsen Pastorsadjunkten fortsatte Leffler sitt skrivande, dock i minskad omfattning. Drygt en månad efter premiären påbörjade hon berättelsen En koja och ett hjärta. I ett brev till vännen Thecla Sköldberg förklarade Leffler att berättelsen skulle ingå i en novellsamling med titeln Studier ur lifvet av Carlot. Leffler hade nu övergett dramatiken till förmån för novellformatet, i vilket hon menade att författaren hade "större frihet än i dramat". Hon började samtidigt alltmer känna sig fången i en "kvinnorbur" och kallade sig själv "en rebell emot mitt kön". Detta blev också temat i hennes nästkommande novell, Runa, som skrevs 1877 och publicerades i Ny Illustrerad Tidning sommaren 1878.
Snart började dock Leffler återigen att snegla mot dramatiken och påbörjade ett historiskt drama med titeln Ebba Brahe, vilket aldrig fullbordades. I stället började hon att dramatisera Runa, som då fick den nya titeln Elfvan. I mars 1879 lämnade hon sin pjäs till Kungliga Dramatiska Teatern, som till en början antog den. Efter en omarbetning av tredje akten refuseras emellertid pjäsen då teatern ansåg att de inte hade någon skådespelare som kunde göra den rättvisa. Leffler försökte senare hos den nystartade Nya Teatern och där kom pjäsen att sättas upp 1880.