Ord med uddljudande hv‐ är ord som i uttal eller bara i stavningen har börjat med hv‐, eller med ljud utvecklat ur hv‐, i svenska språkliga varieteter under olika tider. I den standardsvenska nysvenska språkliga varieteten före stavningsförändringen 1906 var hv‐ ett ortografiskt drag utan betydelse för uttalet. Men i äldre svenska och i folkmål finns eller fanns även en fonologisk skillnad mellan v‐ och hv‐ (eller utvecklingar av hv‐).

I nutida standardsvenska finns stavningar med hv‑ i stället för v‑ som prestigestavning eller medvetet bevarad gammalstavning, som i Hvilans kyrkogård.

Språkhistoria I fornnordiska och fornsvenska fanns uddljudande hv‐ med hörbart /h/. Ursprungligen uttalades denna fonemförbindelse med ett frikativt /h/ (IPA [x]) och halvvokaliskt /v/ (IPA [w]),Ragnvald Iversen, Ragnvald, Norrøn grammatikk. Sjunde utgåvan, andra upplagan reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen. Oslo 1984. Sidan 11.Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955.Sidan 25. alltså som [xw]. Efterhand utvecklades konsonantförbindelsen till [kv], [w], [h] eller [v] i olika nordiska språkliga varieteter. I standardsvenska har uttalet blivit [v].

Lista Före den påbjudna förändringen av standardsvensk stavning innehöll Svenska Akademiens ordlista ett tjugutal grundord på ⟨hv‐⟩: sex substantiv, två adjektiv, fem verb och ett tiotal medlemmar av de slutna ordklasserna.Svenska Akademiens ordlista. Sjette omarbetade upplagan. Stockholm 1900: De sistnämnda är pronomina, konjunktioner och medlemmar av den traditionella och ifrågasattaTor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidorna 168–169. ordklassen ”adverb”. Oböjliga ord på ⟨hv‐⟩ kallas ofta ”hv‑ord” i nordisk språkvetenskap.Lars-Olof Delsing, ”Prepositionsstrandning och kasus i äldre svenska”, Arkiv f0r nordisk filologi, årgång 110, sidorna 141–178, 1995. Dessutom fanns i äldre skriven svenska ordet hvalp (hund).

I listan medtages även folkmålsord som hör till denna grupp, men som inte haft en etablerad stavning med ‑hv eftersom de inte upptagits i ett skriftspråk. Folkmålsord finns i gröna fält i tabellen. Ord som haft en svag ställning i skrift, eller tidigt blivit ovanliga eller helt försvunnit ur skriftspråket utmärks på samma färg.

I orden i listan behöver man också ändra ⟨f⟩ och ⟨fv⟩ till ⟨v⟩ för att stavningen skall bli den nu gängse i standardsvenska (hvalf > valv med flera).

Grundord Avledningar och anmärkningar Substantiv hval (djur) hvalf hvälfvahvalp Hvalp förlorade sitt h‐ i standardsvenska före stavningsändringarna 1906. I Anders Fredrik Dalins Ordbok över svenska språket (1850) hänvisas från hvalp till valp. I första utgåvan av Svenska Akademiens ordlista (1874) finns icke ens en hänvisning. hvarf (om)hvärfva, dock ej värfva (rekrytera) hven (gräs) hvete hvirfvel hvirfla Adjektiv hvass hvässa hvit hvitna Verb hvila hvila (substantiv) hvina hviska hviskning hvissla hvissling hväsa hväsning hveka (”svaja, vackla” bokstavligt eller om tro eller föresats) wia (hvija) (Lister härads mål, ”gnägga, vrenskas”) (troligen) hvi (Skåne, neutrum, ”gällt skri, om barn och grisar”,Johan Ernst Rietz, Svenskt dialekt‑lexikon: Ordbok öfver svenska allmogespråket. Lund 1867. Sidan 270. isländska hví ”skrik”) ”hv‑ord” (ordklasser enligt Svenska Akademiens ordlista) hvad – pronomen, adverb hvadan, hvadefter med flera hvar (alla) – pronomen hvarje, hvarandra med flera hvar (på vilket ställe) – adverb hvart, hvarför, hvarifrån, med flera hvarken – konjunktion hvem – pronomen hvems hvi (varför) – adverb hvilken – pronomen hvilkendera med flera

Förutom appellativen i listan ovan stavades bland andra ortnamnen Hvilan, HvenElof Hellquist, Svensk Etymologisk ordbok. Lund 1922. och HvetlandaElof Hellquist, Svensk Etymologisk ordbok. Lund 1922. med hv‐. Det genuina uttalet av Vittaryd i Finnveden i Småland är Wettet eller Wittet och den äldre stavningen är Hvittaryd; i folkmålet uttalas äldre hv‑ som [w].Gunlög Josefsson och Carl‑Erik Lundblad, Småländska: Orden och Grammatiken. Stockholm 2021. . Sidan 26. Namn innehållande Hvitfeldt (Hvitfeldtska gymnasiet, Hvitfeldtsgatan) stavas med hv‐.

Tabellen ovan syftar till att ge en översikt över vilka etymologiska rötter på hv‐ som finns i standardsvenska. Därför anförs till exempel hvässa som en avledning av hvass. I svenskan är givetvis (h)vässa och (h)vass två olika ord. En översikt över de ord i betydelsen ”ordbokslemmata” på hv‐ som fanns i standardsvenska ordböcker på gammalstavningens tid meddelas i artikeln Stavningsreformen 1906.

De så kallade hv‑orden kan inte helt konsekvent ordnas efter etymologiskt ursprung, eftersom flera av dem är urbesläktade på ett – för nutida svenskar – icke uppenbart sätt.

Folkmål I nordliga sydsvenska mål har hv‐ utvecklats till w‐.Sven Benson, Südschwedischer Sprachatlas. Lund 1965–1970. Därför finns fonemisk opposition mellan folkmålsord som wa och va, som motsvarar standardsvenskans va(d) och va(r) av ”vara”. Ett exempel ur en folkmålstext är ”wa de va” (skriven standardsvenska ”vad det var”).K. Lindstén, ”17. Jaen på Förarm ock draken på Risö”, sidan 45 i Från södra Sverge: Stycken på folkmål, i Svenska landsmål ock svenskt folkliv (även känd som Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif), förra seriens band, band II häfte 9, 17:e häftet från början. Tillgänglig hos Institutet för språk och folkminnen . Särskilt i sydligare sydsvenska mål kan /h/ snarare än /v/ bevaras i vissa ord, som i skånska hocken (vilken).Institutet för språk och folkminnen: Syd‐och västsvensk dialektdatabas .

Jämförelse med andra språk

I standarddanska bevaras stavningen med ⟨hv‐⟩, men uttalet är [v]. I nordjyllänska mål finns den uddljudande fonemförbindelsen och uttalet /hw/. I nyisländska bevaras också stavningen med ⟨hv‐⟩ men uttalet är [kv]. I de norska skriftspråken bokmål och nynorsk finns stavningarna hv‐ och kv‐ som i hval/kval (djuret val). I engelska inverterades stavningen ⟨hw‐⟩ i medelengelskan till ⟨wh‐⟩,Donka Minkova, Historical Phonology of English. Edinburgh 2013. vilket givit stavningar som whale (val) what (vad) i engelska, i stället för hwale, hwat. I de flesta former av standardengelska uttalas ⟨wh‑⟩ och ⟨w‑⟩ båda som [w], men i Skottland, södra Förenta staterna och andra områden finns fortfarande ett tonlöst uttal av ⟨wh‐⟩ (IPA [ʍ]).

Anmärkningar

Noter

Kategori:Svensk språkhistoria Kategori:Svenska dialekter