Bakgrunden till första världskriget är på väsentliga punkter ytterst omstridd, särskilt rörande skulden för dess utbrott. Fredsfördragen tillskrev de besegrade centralmakterna ensamma skulden till kriget (Versaillesfredens artikel 231 benämner konflikten som det "genom Tysklands och dess bundsförvanters angrepp påtvungna kriget"). Efter kriget användes denna påtvingade förklaring som grund för segrarstaternas skadeståndsanspråk på Tyskland och centralmakterna.
De allierades krigspropaganda utvecklade tesen ytterligare genom att man menade att kriget skulle ha vållats av Tysklands påstådda målmedvetna strävanden efter "världsherravälde", som skulle ha kulminerat i ett överfall på fredliga grannar. I tysk officiell propaganda under kriget framställdes kriget såsom uteslutande vållat av de allierades lika långvariga och målmedvetna strävan att först "omringa" och sedan "förinta" Tyska riket, kulminerande i deras motstånd mot de tyska försöken att "lokalisera" den österrikisk-serbiska konflikten. Neutral objektiv uppfattning kan inte godta någondera av dessa förenklingar av skuldproblemet, eftersom första världskriget uppenbarligen framgått ur en mängd under lång tid hopade och det senaste årtiondet före krigsutbrottet mestadels förvärrade konflikter. Dessas sammanflätning och slutliga utmynnande i 1914 års kris man inte kan pålägga någon enskild person, regering eller nation hela ansvaret.
Bismarcks allianspolitik vänster|miniatyr|100px|Bismarck i pickelhaube.
Efter det franska nederlaget i Fransk-tyska kriget slöts Frankfurtfreden år 1871. Denna fred gav Tyskland provinsen Elsass-Lothringen och efterlämnade i Frankrike en revanschstämning, som vid 1900-talets början alltjämt starkt påverkade fransk utrikespolitik. Medvetandet om detta framkallade i sin tur växande farhågor hos Tysklands utrikespolitiska ledning för en fransk-rysk allianspolitik mot tyskarna som skulle utsätta Tyskland för ett krig på två fronter och därvid hota själva det Tyska rikets tillvaro (le cauchemar des alliances, "alliansernas mara"). Strävan att avvärja denna eventualitet var kärnpunkten i Otto von Bismarcks statskonst som tysk rikskansler. Problemet försvårades när han efter Berlinkongressen 1878 måste räkna med en i Ryssland mycket inflytelserik panslavistisk åskådning, som gav Tyskland skulden för att Ryssland, efter det segerrika kriget mot Osmanska riket åren 1877-1878, på Berlinkongressen berövades en väsentlig del av segerns frukter. Särskilt harmades panslavistkretsarna över att Ryssland hindrats från att genomdriva sina planer på hegemoni över Balkanhalvön, utövad med hjälp av en grupp kristna Balkanstater som skulle vara beroende av Ryssland, och med tiden utmynnande i en med Rysslands utvidgningsplaner överensstämmande lösning av frågan om herraväldet över Konstantinopel, Bosporen och sundet vid Dardanellerna (Rysslands "historiska ideal").
miniatyr|vänster|Otto von Bismarck (1815-1898), tysk rikskansler 1871-1890
Mot farorna från denna tyskfientliga panslavism sökte Otto von Bismarck skydda Tyskland genom förbundet med Österrike-Ungern som först grundades 7 oktober 1879 på 5 år. Det förnyades första gången 1883 och sedan 1902 automatiskt förlängt på 3 år åt gången med tvåårig uppsägningstid. Österrike-Ungern var för övrigt mer direkt hotat än Tyskland, genom de panslavistiska strävandena, som ytterst gick ut på avsöndring från dubbelmonarkin av alla dess av övervägande slaviska folkgrupper bebodda delar. I samband därmed stod dess Balkanpolitik i principiell motsats till den traditionellt ryska; dess mål var nämligen att hindra de kristna Balkanstaterna från att bli starka nog att utgöra en fara för den etnografiskt brokiga dubbelmonarkins sammanhållning. Förbundet 1879 mellan Tyskland och Österrike-Ungern stärkte militärt bägge kontrahenterna mot ryska angrepp, men innebar samtidigt för Tyskland ökad risk att på grund av rysk-österrikiska Balkankonflikter dras in i krig med Ryssland. Denna risk sökte Bismarck mildra genom ivrig omvårdnad av de gamla dynastiska förbindelserna mellan Preussen och Ryssland, genom att dämpande påverka den österrikiska Balkanpolitiken samt genom att i det längsta söka sammanhålla de tre kejsardömena i ett "trekejsarförbund", vars tillvaro även skulle utgöra en garanti mot ett för Tyskland farligt fransk-ryskt närmande. Sedan detta förbund definitivt sprängts 1887 ingick Bismarck samma år enbart med Ryssland det så kallade återförsäkringsfördraget, som bl.a. åt Tyskland garanterade välvillig rysk neutralitet vid ett franskt angreppskrig. Efter Bismarcks fall 1890 förnyades inte det samma år utlöpande fördraget.
Till Bismarcks system av försvarsallianser hörde slutligen trippelalliansen mellan Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, ingången 20 maj 1882, förnyad 1887, 1891, 1896, 1902, 1907 och 1912. Genom denna förband sig Italien - i harmen över Frankrikes maktutvidgning i Tunisien 1881 - med de bägge centraleuropeiska kejsardömena och utfäste sig bland annat till hjälp åt Tyskland med hela sin krigsmakt vid ett "oprovocerat" franskt anfall och till välvillig neutralitet om Österrike-Ungern "utan provokation" anfölls av Ryssland. Dessutom lovade kontrahenterna varandra hjälp med hela sin krigsmakt, om en av dem, utan provokation från sin sida, anfölls av eller råkade i krig med två eller flera främmande stormakter. Det faktiska militära värdet av dessa italienska utfästelser var aldrig stort eller med säkerhet påräkneligt. Redan 1896 hade italienska regeringen förklarat att Italien till följd av sitt geografiska läge inte vid gemensamt anfall av Frankrike och Storbritannien mot en av de förbundna kunde ta upp kampen mot bägge västmakterna, och i händelse av österrikiskt anfallskrig mot Ryssland var Italien inte ens förpliktat till välvillig neutralitet. Dess generalstab meddelade 1912 att Italien inte kunde avvara de trupper som enligt tidigare plan var avsedda att vid förbundskrig utgöra vänstra flygeln på tyska västfronten mot Frankrike, utan att det ämnade insätta hela armén söder om Alperna längs kusten, och ett italienskt "återförsäkringsavtal" med Frankrike av 1902 gjorde även denna kvarstående utfästelse illusorisk. Värdet för bundsförvanterna av Italiens inträde och kvarstående i alliansen torde främst ha bestått däri att Österrike, så länge alliansen med Italien ägde bestånd, var i händelse av anfall från Ryssland skyddat mot italienskt angrepp i ryggen samt att alliansens tillvaro i någon mån dämpade den mot Österrike riktade italienska irredentiströrelsen (se Italia irredenta).
Trippelalliansen kompletterades 30 oktober 1883 genom ett fördrag mellan Österrike-Ungern och Rumänien, till vilket Tyskland anslöt sig samma dag och Italien 15 maj 1888. I dessa fördrag, som förnyades 1892, 1896, 1902 och 1913, utlovades ömsesidig hjälp vid oprovocerat anfall av tredje makt och militär samverkan mot anfallshot, allt närmare reglerat genom militärkonventioner.
Fransk-rysk allians Trippelalliansens konstrikt uppförda försvarsbyggnad kom med tiden att visa sig långt mindre hållfast än dess upphovsman hoppats; andra maktsammanslutningar uppkom och invecklades i allt svårare konflikter med de båda ledande trippelalliansmakterna. Efter en period av isolering och inre oreda framträdde Frankrike från 1880-talets början åter som stormakt. Jules Ferry grundlade ett nytt och vidsträckt franskt kolonialvälde; hans ministärs fall 1885 vållades delvis av farhågor för att de nya företagen i avlägsna länder skulle leda till uppgivande av tanken på Alsace-Lorraines återförvärvande, i all synnerhet som Bismarck uppenbarligen gynnat den franska kolonialexpansionen såsom en avledare från europeiska konflikter. Med boulangismen kom därefter åter revanschtanken till heders, och närmandet mellan franska revanschivrare och ryska panslavister antog demonstrativa former. Bismarck avvisade emellertid ett tyskt militärpartis yrkande på preventivkrig mot Frankrike medan det ännu var isolerat och inte återvunnit sin militära styrka. Han sökte även genom eftergifter åt Ryssland i Balkanfrågor motverka panslavisternas tyskfientliga inflytande på ryska regeringen, men indirekt främjade han oförsiktigt det fransk-ryska närmandet genom att 1887 stänga den tyska marknaden för ryska låneförsök, varpå 1888 följde avslutandet av det första stora ryska lånet på Parisbörsen.
Då 1890 det rysk-tyska "återförsäkringsfördraget" inte förnyades och Bismarcks störtande samma år berövat trippelalliansen en betydlig del av dess prestige samt Frankrike efter en ny period av snabbt växlande ministärer ånyo börjat återfå inre stadga låg fältet öppet för avslutandet av en av det finansiella närmandet förberedd fransk-rysk allians. Den föregicks av ett franskt eskaderbesök i Kronstadt i juli 1891. Sedan följde förhandlingar som resulterade i en brevväxling mellan ryske utrikesministern Nikolaj von Giers, ryske ambassadören i Paris Arthur von Mohrenheim och franske utrikesministern Alexandre Ribot (21 augusti och 27 augusti 1891). I dessa alliansgrundläggande brev konstaterades båda regeringarnas avtal att rådslå om alla frågor som kunde hota den allmänna freden och att vid krigsfara omedelbart överenskomma om därav föranledda samtidiga säkerhetsåtgärder. Denna "entente" supplerades sedan genom ett av franske vice generalstabschefen general Raoul Le Mouton de Boisdeffre och ryske generalstabschefen Nikolaj Obrutjev 17 augusti 1892 undertecknat "förslag till militärkonvention", vilket fick gällande kraft först genom en brevväxling mellan Giers och franske ambassadören i Sankt Petersburg, markis de Montebello (27 december 1893, 4 januari 1894).
miniatyr|Robert Gascoyne-Cecil Salisbury (1830-1903), brittisk premiärminister 1885–1886, 1886–1892 och 1895–1902, samt utrikesminister 1885–1886, 1887-1892 och 1895-1900.
I militärkonventionen avtalades ömsesidig krigshjälp om Frankrike anfölls av Tyskland eller av Italien med stöd av Tyskland samt om Ryssland anfölls av Tyskland eller av Österrike med stöd av Tyskland, varjämte Frankrike och Ryssland förpliktade sig till omedelbar mobilisering om trippelalliansens makter eller en av dem mobiliserade. Avtalet skulle äga giltighet så länge trippelalliansen bestod. Såsom en allians omtalades dessa avtal av 1891 och 1893-1894 första gången offentligt i ett skåltal av kejsar Nikolaj II vid president Félix Faures besök i Ryssland 1897 (nos nations amies et alliées, "våra vänskapliga och förbundna nationer"). De bekräftades vid franske utrikesministern Théophile Delcassés besök i Sankt Petersburg 1899 genom en brevväxling mellan honom och ryske utrikesministern Michail Muravjov 9 augusti 1899 med den ändring att militärkonventionen skulle äga giltighet lika länge som det diplomatiska avtalet, vilket samtidigt vidgades till att utom fredens bevarande även gälla "upprätthållandet av jämvikten mellan de europeiska makterna". Slutligen fogades 16 juli 1912 till militärkonventionen även en marinkonvention om flottornas samverkan vid alla av alliansen förutsedda eventualiteter och förberedelse därtill redan under fredstid.
Storbritanniens anslutning till den fransk-ryska alliansen Storbritanniens politik var under trippelalliansens båda första årtionden vänskaplig mot den, medan däremot dess förhållande till Ryssland grumlades av konflikter i Asien (krigsfara 1885, "Penjdehepisoden"), och grannsämjan med Frankrike stördes bl.a. av rivalitet i Egypten och konflikter i Afrika (krigsfara 1898, "Fashodaaffären"). Med Italien och Österrike-Ungern växlade den brittiske utrikesministern lord Salisbury 1887 noter om bevarande av status quo i Medelhavet och Svarta havet med mera, och detta Storbritanniens närmande till trippelalliansen bidrog i sin mån till att göra Ryssland benäget för entente eller allians med Frankrike.
miniatyr|vänster|upright|Vilhelm II (1859-1941), tysk kejsare 1888-1918.
miniatyr|Edvard VII (1841-1910), brittisk kung 1901–1910.