Gustav II Adolf, född 9 december (enl. g.s.) 1594 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 6 november (enl. g.s.) 1632 i Lützen i dåvarande Tysk-romerska riket, var kung av Sverige från 1611 till sin död. Under hans regeringstid grundlades Sveriges stormaktsställning i Europa och han ledde Sveriges inträde i det trettioåriga kriget, där landets krigsmakt kom att avgöra den politiska och religiösa maktbalansen i Europa. Han hedrades år 1633 av Sveriges ståndsriksdag med epitetet Gustav Adolf den store.
Gustav II Adolf samarbetade med sin rikskansler Axel Oxenstierna för att genomföra flera reformer och moderniseringar av den svenska statsförvaltningen, rättsväsendet och ekonomin. Tillsammans med Oxenstierna grundlade kungen flera städer och läroverk runtom i det svenska riket, inklusive staden Göteborg och Västerås gymnasium, inrättade Svea och Åbo hovrätter, utvecklade rikets handel och bruksindustri och skapade en administrativ struktur som till stora delar blivit bestående i det moderna svenska samhället. Han reformerade också den svenska militären genom att skapa en stark och lättrörlig armé, baserad på hans erfarenheter från hans tidigare krig och nederländsk stridstaktik, där infanteri, kavalleri och artilleri samverkade effektivt, vilket senare blev en förebild för europeiska arméer.
Under största delen av Gustav II Adolfs regeringstid fördes flera krig mot Sveriges grannländer. Han avslutade Kalmarkriget med Danmark-Norge 1613, där Sverige ålades betala Älvsborgs lösen. Han förde även framgångsrika krig med Ryssland fram till 1617 och med Polen fram till 1629, vilka ledde till svenska landvinster i bland annat Ingermanland och Livland. Sommaren 1630 ledde han Sverige in i trettioåriga kriget och stod på de protestantiska tyska staternas sida mot de överlägsna katolska arméerna under den tysk-romerske kejsaren Ferdinand II. Han förde ett framgångsrikt fälttåg i det tysk-romerska riket och blev en central protestantisk enande gestalt, samtidigt som han vann sin största militära seger mot den kejserliga armén i slaget vid Breitenfeld i september 1631. Kungens konfrontation med den kejserliga arméns generalissimus Albrecht von Wallenstein ledde till hans död i slaget vid Lützen den 6 november 1632. Efter kungens död kom både Axel Oxenstierna och kungens generaler att fortsätta kriget i hans ställe och utvidga Sveriges inflytande och territorium i både Skandinavien och Tyskland fram till krigets slut 1648.
Gustav II Adolfs eftermäle har genomgått betydande förändringar genom historien. Under 1600- och 1800-talen betraktades han som en hjälte för protestantismen och religiös frihet, men senare har han kritiserats för sin roll som en aggressiv erövrare. Under 1900-talet minskade glorifieringen av Gustav II Adolf, men hans betydelse som militär och politisk ledare förblev framträdande, särskilt i Tyskland. Flera lutherska kyrkor i Tyskland är uppkallade efter honom, liksom den lutherska skolan Gustavus Adolphus College i USA. I Sverige, Finland och Estland lever hans minne kvar genom flera statyer och torg och hans dödsdag firas årligen under namnet Gustav Adolfsdagen.
Titel
Gustav II Adolfs fullständiga titel på svenska löd: Wij Gustaf Adolph medh Gudz nåde, Sueriges, Giötes och Wändes konungh och storfurste till Finlandh, Hertigh wtij Estlandh och Carelen, herre vtöfuer Ingermanlandh.
Barndom och uppväxt (1594–1611)
miniatyr|vänster|stående|Ungdomsporträtt av Gustav Adolf, utförd av Christopher van Sicher 1610. Gustav II Adolf föddes på slottet Tre Kronor den 9 december 1594 som son till den dåvarande hertigen Karl (senare kung Karl IX) och dennes hustru i andra äktenskapet, Kristina av Holstein-Gottorp. Namnet Gustav bar han efter farfadern, kung Gustav Vasa, och namnet Adolf efter morfadern, hertigen Adolf av Holstein-Gottorp. Han hade två yngre syskon, Maria Elisabet och Karl Filip, liksom halvsystern Katarina Karlsdotter Vasa, halvbrodern Carl Carlsson Gyllenhielm och kusinen hertig Johan. Gustav Adolf tillhörde genom sin härstamning på mödernet från det holsteinska huset också kretsen av de tyska furstesläkter ur vilka förkämparna för protestantismen framgått, inklusive Filip den ädelmodige av Hessen, Moritz av Sachsen, Vilhelm av Oranien och Moritz av Oranien.Nordisk Familjebok, sp. 658–659 Den unge hertigsonen växte mestadels upp på Nyköpingshus i Nyköping, varifrån hans far styrde sitt hertigdöme, som bestod av Värmland, större delen av Södermanland och Närke och vissa socknar i Västmanland och Västergötland.
Sveriges kung vid Gustav Adolfs uppväxt var sedan 1592 Sigismund, son till hertig Karls bror kung Johan III, som sedan 1587 även var kung av det polsk-litauiska samväldet. Sigismund, som var romersk-katolik, stöttade katolicismen i Sverige, vilket ledde till att reformationen och den av hans farfar Gustav Vasa inledda antikatolicismen i Sverige avstannade under hans regeringsår. På grund av detta och andra anledningar, startade hertig Karl ett avsättningskrig mot Sigismund med målet att bryta den svensk-polska unionen och slutföra reformationen i landet. Inledningsvis mötte hertig Karl motstånd, men segrade till slut i kriget i och med slaget vid Stångebro i Östergötland, varmed Sigismund drog sig tillbaka till Polen-Litauen och tidigare kungatrogna i Sverige under konflikten straffades hårt, bland annat genom Linköpings, Kalmar, Åbo och Viborgs blodbad.
Gustav II Adolfs väg till tronen var en process som präglades av militär träning, politiska intriger och internationella konflikter. Redan som barn introducerades han till maktens centrum genom sin faders handlingar och de militära kampanjer som präglade tiden. Norrköpings arvförening 1604 fastställde Karl som Sveriges kung och etablerade Gustav Adolf som kronprins, följd av hans arvingar samt prins Karl Filip och hertig Johan och deras manliga arvingar. Från en tidig ålder deltog Gustav Adolf i riksrådets överläggningar och genomgick en militär utbildning, främst genom kontakter med erfarna krigsmän, inklusive utländska officerare som kom till Sverige efter det spansk-nederländska krigets slut 1609.
Utbildning År 1602 förordnades magistern Johan Schroderus (senare adlad Johan Skytte) till Gustaf Adolfs lärare, med Johannes Bureus som sitt biträde.Nordisk Familjebok, sp. 659 Förebilden i kronprinsens läroplan var den franske författaren Philippe de Commines, vars år 1524 utgivna verk Memoirés behandlade kungarna Ludvig XI:s och Karl VIII:s regeringstider. Andra förebilder var verk skrivna av filosoferna Justus Lipsius och Pierre de la Ramée. Från sina lärare undervisades kronprinsen inom religion, moderna språk, grammatik, retorik, dialektik, aritmetik, geometri, optik, musik, astronomi, geografi, mekanik, politik, historia och juridik. I fråga om retoriken framhölls drottning Elisabet som en förebild.
Kronprinsen lärde sig att utomordentligt väl behärska modersmålet tyska och svenska. Under sina unga år hade prinsen införskaffat utmärkta kunskaper även inom latin, nederländska, franska och italienska, liksom med tiden lärt sig tala lite spanska, engelska, skotska, polska och ryska. De moderna språken skulle främst studeras för att Gustav Adolf skulle kunna inhämta den militära litteraturen, inklusive om vilka krigsmaskiner som Moritz av Oranien använde. Han skulle dessutom upptränas inom ridderliga idrotter såsom ridning och bruk av vapen, liksom läsa om Alexander den stores och Julius Caesars fälttåg och Karl Knutsson och hans far Karls regeringstider. Kronprinsen var en mycket begåvad och läraktig elev och förblev lojal mot sin far och dennes politik.
Åren som tronarvinge miniatyr|stående|Gustav II Adolf iförd riddarrustning. Målning av okänd konstnär. Karl IX:s regeringstid präglades av konflikter, särskilt mot Polen efter att kung Sigismund avsatts som Sveriges kung 1599. Hertig Karl ledde svenska styrkor i ett krig mot Polen, som inleddes 1600. Gustav Adolf, tillsammans med sin familj, vistades i Reval under början av fälttåget i Livland, och Karl förde dem senare till Åbo i Finland innan de återvände till Stockholm 1602 efter en slädfärd runt Bottniska viken. Trots de polska striderna blev Sveriges engagemang i Ryssland en central fråga under "Stora oredan", den period då Ryssland var i kaos efter tsar Boris Godunovs död. Sigismunds son Vladislav utropades till tsar, men svenskarna, under fältmarskalk Jakob De la Gardies ledning, övervägde att sätta Gustav Adolf eller hans bror Karl Filip på den ryska tronen. Gustav Adolf valdes till rysk storfurste 1611, men den svenska ambitionen att dominera Ryssland avbröts när Michail Romanov utropades till tsar 1613, och den nya dynastin Romanov tog makten.
Samtidigt som Sverige var inblandat i konflikter med både Polen och Ryssland, valde Danmarks kung Kristian IV att anfalla Sverige 1611. Detta blev startskottet för Kalmarkriget, där danska trupper angrep svenska fästningar som Älvsborg, Jönköping och Kalmar. Gustav Adolf fick sitt första militära befäl i detta krig när han ledde en framgångsrik attack mot Kristianopel, en nyanlagd dansk gränsstad. Sveriges situation var dock fortsatt svår, då Kalmar slott och Öland föll till danskarna i augusti 1611. Gustav Adolf fick därefter uppdraget att återerövra Öland och lyckades besegra en dansk styrka vid Räpplinge i september, vilket ledde till att danskarna tvingades lämna ön efter en belägring av Borgholms slott, som föll den 7 oktober.
Gustav Adolf hade också börjat spela en aktiv roll i Sveriges inrikespolitik. Vid riksdagen 1609 höll han sitt första offentliga tal, och under faderns sjukdom, som följde ett slaganfall, fick han successivt ta över fler regeringsuppgifter. Vid riksdagen i Örebro 1610 deltog han ofta i regeringens framställningar till ständerna, och när Karl IX avled den 30 oktober 1611, blev Gustav Adolf den självklara tronarvingen. Karl hade under sina sista dagar fattat beslut om försvarsåtgärder för vintern, men när han dog var det Axel Oxenstierna, riksrådets inflytelserikaste man, som styrde processen för Gustav Adolfs trontillträde. Efter Karl IX:s död sammankallades en riksdag i Nyköping, som öppnades i december 1611. Drottning Kristina och hertig Johan överlämnade regeringen till Gustav Adolf den 16 december. Förhandlingarna om kronprinsens trontillträde leddes av Oxenstierna, och Gustav Adolf ställdes inför ett val: antingen skulle han acceptera en kungaförsäkran som begränsade hans makt, eller så skulle han under ett år vara omyndig och därefter under sex år dela regeringsmakten. Han valde att acceptera kungaförsäkran, dock med vissa modifieringar. Försäkran innehöll inskränkningar av kungamakten till förmån för högaristokratin. Både riksrådets och ständernas inflytande poängterades i kungaförsäkran genom att kungen inte fick stifta lag, börja krig, sluta fred, stillestånd eller förbund utan deras samtycke. Den 26 december 1611 blev Gustav Adolf, endast 17 år gammal, Sveriges fullmyndige kung med ständernas godkännande och tog därmed titeln Gustav II Adolf. Oxenstierna blev utsedd av den nyblivne kungen till Sveriges rikskansler och kom att bli Gustav II Adolfs mest förtrogne tjänare.
Första regeringsåren (1611–1617) Kriget med Danmark miniatyr|Kalmarkriget illustrerat på en 1800-talsgobeläng, tillverkad som kopia på en 1600-talsgobeläng förstörd i samband med Frederiksborgs slottsbrand 1859.